Meny Stäng

Varför lyrik?

Av Eva Ribich

Eva Ribich. Foto: Carolina Andersson
Eva Ribich. Foto: Carolina Andersson

Människan lever idag i en värld där hon har slutat att leva. Slutat att leva – för att överleva. En värld där hon har stelnat och blivit mekanisk istället för att hålla sig vaken, nyfiken och öppen. Tillsammans har vi skapat en konstgjord gemensam grund där vi, för att mötas, måste reduceras. För att vara socialt gångbara, rymmas inom strukturen, skapa ett till synes stabilt och formelartat jag utanför de vi egentligen är. Stora delar av livet kräver det. Men det finns platser där vi kan andas. Lyriken är en sådan plats.

Lyriken är ett andningshål. En sällsynt plats där människan kan vara hela sitt levande jag, utan reduktion. En möjlighet till utandning i en värld full av inandningar. Lyriken är på så sätt den kompletta motsatsen till detta mekaniska och formelartade.

I den konstlade vardagen där människan förväntas förminska sig och hålla sig inom strukturen kan lyrikens tillåtande form skapa möjlighet att öppna upp. Strukturella regler kan och ska brytas. Lyriken kan ge det rum där människan kan vara hela sitt jag. Här ryms alla frågor, känslor, erfarenheter som hon bär på. I lyriken finns plats för hela livets komplexitet.

Genom lyriken ställs människan inför sina djupaste inre skikt, sina svåraste frågor och vägen in är kort. Nästan omedelbar. Gestaltningen i den lyriska texten är insprängd överallt. I varje liten del speglas helheten och i varje liten del möter läsaren sig själv, och når en förhöjd känsla av närvaro och liv. Stundtals blir lyriken nästan obarmhärtig i sin spegling. Som i de sista raderna i Rilkes ”Archaic Torso of Apollo”. Efter en glödande beskrivning av Apollostatyn, följer den raka, brutala avslutningen;

/…/ there is no place
that does not see you. You must change your life

Att läsa de sista raderna första gången, chocken, hur de slår an. Så plötsligt och oväntat ställs frågan, lever jag? Vad är det att leva? Vem måste förändra sitt liv? Är jag en av dem? Att uppleva texten första gången, och så skillnaden i upplevelse nästa gång, och sedan tionde gången, många år senare. En djupare och mer komplex spegling av vad det är att vara människa är svårt att föreställa sig.

På så sätt är vardagen och dess alienation inte bara av ondo. Varje erfarenhet och upplevelse fördjupar och när läsaren återkommer till den lyriska texten är hon en annan. Med nya minnen och förändrad resonansbotten kan hon se texten på nytt. Lyriken blir som årsringar. Varje läsning en ögonblicksbild av den hon varit och just nu är.

När lyriken på detta sätt gestaltar de allra djupaste av människans frågor skapar den kontakt med den rena existensen. Det existentiella skikt som alltid finns under och bakom allt, på samma sätt som solen alltid finns bakom molnen. Den djupaste, sannaste delen av oss som bara är och som väntar på att vi ska höra, känna, se och börja närma oss.
När en text kan fungera som en portal till denna närvaro och rena existens, skapa en väg, möjliggöra ett möte, åstadkommer den kanske det största och mest meningsfulla en kulturyttring kan göra. Människan står inför sig själv igen. Väckt ur sin isolering. Genom textens spegling kan hon se sig själv och livet.

Inom buddhismen strävar man efter just en sådan sann upplevelse av existens. Här ställs språk mot känsla. Språket hindrar, ställer sig i vägen för känslan. Buddhismen talar exempelvis om ordet ”månen” som ”fingret som pekar” på månen där själva månen är sanningen och fingret är språket. Ordet, språket kan visa vägen till sanningen men ÄR inte sanningen. Det går inte att veta, känna, förstå vad månen är genom att titta på fingret. Människan bör istället sträva efter den rena upplevelsen av månen, bortom språket.

Som poet strävar jag i min egen text efter att komma just så nära månen som möjligt. Att göra språket till en så genomskinlig hinna som möjligt, för att läsaren inte ska fastna i språket utan kunna se vidare, bortom det. Gå dit fingret pekar, vara med månen. Det viktiga är inte orden, texten i sig, det viktiga är att skapa en portal, möjliggöra mötet. Texten blir för mig ett redskap, ett instrument, för musiken.

I am
a hole in a flute
that the Christ’s breath moves
through –
listen to this
music!
(Hafiz)²

Ett sätt att göra språket till en tunn hinna är enkelhet. Enkelhet i både språk och form. Ju mer invecklat och skapat språket är desto mer fastnar läsaren i själva strukturen, bygget. Det är inte intellektet som ska aktiveras, det är känslan och upplevelsen. Frånvaro av språket, strukturen, i sig, skapar en genomsläpplighet. Det som alltid är där kan komma igenom.

Ett annat sätt att skapa genomsläpplighet är att arbeta minimalistiskt. Genom att inte överlasta och bygga texten, utan istället fokusera och slipa fram essensen, skapas en möjlighet till ett mer omedelbart möte. I den lilla texten på den stora vita sidan, finns ingen annanstans att vara än i själva texten.

Minimalismen är också att med det minsta försöka visa på det största. Allt textskapande handlar om att hitta en bild och en form för att gestalta det man vill skildra. Det finns en inneboende mystik i den processen. Varför just den bilden? Varför just den formen, det ordet? Vad författaren än väljer föregås valet av ett gigantiskt urval. Ur en oändlighet väljs en skärva. Varför just den? Den frågan är alltmer brännande ju mindre bild eller form man arbetar med. Kanske är det som med senapsfröet, allt finns i senapsfröet. Allt finns i allt. Det finns i ängen, i rummet, i bladet. Det här är skrivandets mystik. Beroende på hur författaren hanterar bilden kan den komma att skildra vitt skilda känslor eller tillstånd.
I lyriken finns det liv och mening i allt. Alla ord, alla små enheter, även den grafiska formen förmedlar mening och upplevelse. Allt i den lyriska texten är meningsbärande. Det är vad lyrik är. Eftersom varje del av texten förmedlar helhetsupplevelsen kan läsaren oavsett var i texten hen träder in, fortfarande få en direkt upplevelse. Till viss del upphävs tid, rum, kronologi och struktur. Det går att komma bortom den materiella hinnan.

A cicada shell;
it sang itself
         utterly away
(Basho) ³

Lyrik är per definition nyskapande då den hela tiden arbetar med att bryta upp en etablerad struktur. Poeten arbetar ständigt med att ladda bilder, miljöer, ord och företeelser på nytt. Genom att sätta ett ord i ett nytt sammanhang, får det bära något som det inte brukar bära. Genom att skapa oväntade associationer och kopplingar kan läsaren få syn på ordet, företeelsen på nytt. Här är en annan väg för lyriken att bryta igenom och skapa kontakt. Läsaren väcks då hen ställs inför detta nya. Lyriken säger genom själva sin form att det finns okända vägar värda att ta, för såväl poeten som läsaren.

Lyckas poeten med sitt nyskapande börjar texten gnistra. På samma sätt som det gnistrar när känslan av liv är förhöjd, ”man känner att man finns”. Texten får en högre grad av verklighet. Läsarens upplevelse av texten blir då präglad av möte, spegling och perspektiv. I en djup gestaltande text har lyriken förmågan att bära människans individuella komplexitet och samtidigt visa på hennes gemensamma grund. Här kan lyriken fungera som sällskap och tröst i svåra stunder. I sin närvaro påminner den oss om att vi i vårt djupaste inte är ensamma utan upplever samma sak. Är samma. Lyriken är den raka, hållande blicken tillbaka. Blicken som inte väjer för det svåra vi bär på. Hur svårt, komplext och tungt, det än är.

Lyriken ger tröst inte bara genom att den kan bära det svåraste, utan även i form av en spegling, en spegling djupare än den vi vanligtvis får. Våra liv och vår tillvaro präglas snarare av ett undvikande av en sådan spegling. Vi springer runt i cirklar, förnekar, stänger av. Varför? Kanske av rädsla för att speglingen inte ska stämma. Eller ännu troligare – av rädsla för att speglingen ska stämma. En rädsla för att vi faktiskt ska få syn på oss själva. All den smärta vi bär på, alla frågor, alla val, de vi blivit. Så istället springer vi framför oss själva, undviker ett möte. Tills en dag då det inte längre går, men då kan lyriken finnas där – som en tröst och möjlig väg framåt.

Här börjar mitt eget skrivande, i en stark längtan efter spegling och av att få spegla. Jag drivs av ett behov av att uttrycka det djupaste i mig, bli tydlig inför mig själv, se mig själv, men jag har också ett behov av att spegla andra, ett djupt behov av möte. Vi är alla beroende av varandra, behöver varandra, för att genom mötet, relationen bli till. För mig handlar därför lyrik om kärlek, att ge och få kärlek. Ju mer jag som poet drivs av att ge kärlek desto stadigare blir jag på handen. Jag skulle vilja påstå att lyriken för mig ÄR kärlek. Är samma sak som binder samman människor. Är kontakten som möjliggör för oss att mötas, både oss själva och andra.

Sufi-poeterna, däribland Rumi, har en ständigt närvarande kärlek i sin text. Han skriver ur en stark önskan om att människan ska kunna se och känna sin egen storhet. I Rumis lyrik är det återkommande budskapet; bryt upp strukturen du bär på, lossa banden och känn vem du egentligen är. Att läsa Rumi skapar en känsla av att flyta, av att inte behöva hålla sig i strukturen. Som läsare blir du buren av något djupare, sannare.

Dissolver of sugar, dissolve me 4

Jag kan som poet inte styra över vad jag skriver. Lika lite som blomman kan styra över doften den utsöndrar eller fågeln sin sång. Jag styr inte över vad som driver mitt skapande eller vad jag är dragen till att gestalta. Skrivandet är en allt igenom organisk process. En naturlig yttring och följd av den jag i mitt innersta är.

På så sätt blir jag som poet per definition politisk, eftersom jag inte rättar mig utan snarare strävar efter att upphäva den vedertagna strukturen. Att rätta sig inom strukturen är inte förenligt med att vara poet. Men att utifrån det hävda att lyrikens själva uppgift och ämne är politik, är för mig att reducera lyrikens möjligheter. När författaren i sin text smalnar av och går i opposition kan texten aldrig bli större eller gå utanför det den kritiserar. Jag menar att lyriken kan vara så mycket större än så. Den kan visa på något helt annat. Den kan visa på ett annat sätt att leva, tänka, vara. Det är för mig den starkaste motståndshandlingen av alla.

Darkness cannot drive out darkness: only light can do that.
Hate cannot drive out hate: only love can do that. 
(Martin Luther King)

Noter 
1. Översättning Edward Snow
2. Översättning Daniel Ladinsky
3. Översättning R.H. Blyth
4. Översättning Coleman Barks

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + nio =