Meny Stäng

Versform och ikonicitet i Werner Aspenströms ”Mätarlarven”

Av Jimmie Svensson

Werner Aspenström. Okänd fotograf
Werner Aspenström. Okänd fotograf

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det behändiga formatet torde ha bidragit till att ”Mätarlarven”, ur samlingen Litania från 1952, blivit en av Werner Aspenströms (1918–1997) mest citerade dikter. Dessutom kan den kärnfullt se ut att ge uttryck för en hållning som är genomgående i hans lyriska produktion: avståndstagande från hög och falsk retorik, parallellt med en nedtoning mot det anspråkslösa. I en kort kommentar i en av sina urvalsvolymer (Jordvagga – himmelstak, 1973) menar Aspenström att det handlar om ”en alltigenom osymbolisk mätarlarv”, ett uttalande som väl snarast gör oss uppmärksamma på hur svårt det är att inte tolka mätarlarven som något annat. Mätarlarven, som för övrigt fått sitt namn av sättet på vilket den ser ut att ”mäta” sig fram genom att växelvis kröka ihop och sträcka ut, talar dessutom i första person, något som knappast bereder vägen för en uteslutande naturalistisk tolkning.

Mig veterligen har ”Mätarlarven” aldrig underkastats någon mer utförlig analys. Den väg som här ska prövas för att komma djupare in i den vid ett första påseende så enkla dikten är att titta närmare på några aspekter av dess versifikatoriska ikonicitet. Ikonicitet handlar enkelt uttryckt om uppfattade samband mellan tecknen och det som tecknen står för, mellan hur något sägs och vad som sägs. Förnimmelser av sådana relationer är förstås särskilt väsentliga när det gäller poesi. De flesta av oss skulle protestera högljutt om man i en antologi tog sig för att sätta alla versdikter som prosa – även om detta gjordes för att spara papper och i förlängningen miljön! – och hävda att det i så fall inte är frågan om samma dikter som de vi lärt oss älska. Likväl är det ofta svårt att konkret förklara varför det till exempel är så viktigt att en versrad slutar på ett visst ställe. Åtskilliga tolkningar och kommentarer av dikter på vers hade faktiskt varit lika giltiga om versradsindelningen varit en annan, eller rent av om det rört sig om prosa.

Inom ikonicitetsforskningen försöker man visa hur bland annat versform kan ha betydelse (med versform avses här indelningen i versrader samt förekomsten av meter eller annan rytmisk strukturering). Om en dikt till exempel med ord nämner en klyfta eller ravin, eller talar om en bildlig avgrund, kan en blankrad eller en betydligt kortare versrad, kring vilken omgivande rader tornar upp sig, tänkas illustrera detta visuellt. Bertil Malmbergs tvårading ”Afton” ur Men bortom marterpålarna (1948) erbjuder ett annat, möjligen banalt men åskådligt, exempel på ikonicitet:

In under den tysta, blå skuggan
församla sig popplarna.

Träden i andra raden befinner sig så att säga under skuggan av den längre, föregående raden. Vidare kan det läsande ögats rörelse, från första versradens slut ner till början av andra, ge en förbiilande förnimmelse av hur popplarna skyndar in i mörkret.

Malmberg, som debuterade i början av seklet, hade tidigare skrivit metrisk och rimmad poesi, men övergick under intryck av 40-talisterna, bland dem Aspenström, till en friare versform. Det definitiva genombrottet för så kallad fri vers vid tiden för andra världskrigets slut innebar ingalunda att det gamla hantverket glömdes bort, men det kom att användas och varieras på nya sätt, vilket väl är särskilt tydligt hos Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. T. S. Eliot hade för övrigt redan 1917 i essän ”Reflections on vers libre” hävdat att ”the ghost of some simple metre should lurk behind the arras in even the freest verse: to advance menacingly as we doze, and withdraw as we rouse.” Eliot skulle senare skriva att ingen vers är fri för den poet som vill göra ett bra jobb.