Meny Stäng

Versform och ikonicitet i Werner Aspenströms ”Mätarlarven”

Av Jimmie Svensson

Werner Aspenström. Okänd fotograf
Werner Aspenström. Okänd fotograf

MÄTARLARVEN

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Det behändiga formatet torde ha bidragit till att ”Mätarlarven”, ur samlingen Litania från 1952, blivit en av Werner Aspenströms (1918–1997) mest citerade dikter. Dessutom kan den kärnfullt se ut att ge uttryck för en hållning som är genomgående i hans lyriska produktion: avståndstagande från hög och falsk retorik, parallellt med en nedtoning mot det anspråkslösa. I en kort kommentar i en av sina urvalsvolymer (Jordvagga – himmelstak, 1973) menar Aspenström att det handlar om ”en alltigenom osymbolisk mätarlarv”, ett uttalande som väl snarast gör oss uppmärksamma på hur svårt det är att inte tolka mätarlarven som något annat. Mätarlarven, som för övrigt fått sitt namn av sättet på vilket den ser ut att ”mäta” sig fram genom att växelvis kröka ihop och sträcka ut, talar dessutom i första person, något som knappast bereder vägen för en uteslutande naturalistisk tolkning.

Mig veterligen har ”Mätarlarven” aldrig underkastats någon mer utförlig analys. Den väg som här ska prövas för att komma djupare in i den vid ett första påseende så enkla dikten är att titta närmare på några aspekter av dess versifikatoriska ikonicitet. Ikonicitet handlar enkelt uttryckt om uppfattade samband mellan tecknen och det som tecknen står för, mellan hur något sägs och vad som sägs. Förnimmelser av sådana relationer är förstås särskilt väsentliga när det gäller poesi. De flesta av oss skulle protestera högljutt om man i en antologi tog sig för att sätta alla versdikter som prosa – även om detta gjordes för att spara papper och i förlängningen miljön! – och hävda att det i så fall inte är frågan om samma dikter som de vi lärt oss älska. Likväl är det ofta svårt att konkret förklara varför det till exempel är så viktigt att en versrad slutar på ett visst ställe. Åtskilliga tolkningar och kommentarer av dikter på vers hade faktiskt varit lika giltiga om versradsindelningen varit en annan, eller rent av om det rört sig om prosa.

Inom ikonicitetsforskningen försöker man visa hur bland annat versform kan ha betydelse (med versform avses här indelningen i versrader samt förekomsten av meter eller annan rytmisk strukturering). Om en dikt till exempel med ord nämner en klyfta eller ravin, eller talar om en bildlig avgrund, kan en blankrad eller en betydligt kortare versrad, kring vilken omgivande rader tornar upp sig, tänkas illustrera detta visuellt. Bertil Malmbergs tvårading ”Afton” ur Men bortom marterpålarna (1948) erbjuder ett annat, möjligen banalt men åskådligt, exempel på ikonicitet:

In under den tysta, blå skuggan
församla sig popplarna.

Träden i andra raden befinner sig så att säga under skuggan av den längre, föregående raden. Vidare kan det läsande ögats rörelse, från första versradens slut ner till början av andra, ge en förbiilande förnimmelse av hur popplarna skyndar in i mörkret.

Malmberg, som debuterade i början av seklet, hade tidigare skrivit metrisk och rimmad poesi, men övergick under intryck av 40-talisterna, bland dem Aspenström, till en friare versform. Det definitiva genombrottet för så kallad fri vers vid tiden för andra världskrigets slut innebar ingalunda att det gamla hantverket glömdes bort, men det kom att användas och varieras på nya sätt, vilket väl är särskilt tydligt hos Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren. T. S. Eliot hade för övrigt redan 1917 i essän ”Reflections on vers libre” hävdat att ”the ghost of some simple metre should lurk behind the arras in even the freest verse: to advance menacingly as we doze, and withdraw as we rouse.” Eliot skulle senare skriva att ingen vers är fri för den poet som vill göra ett bra jobb.

Illustration Eva Danielson
Illustration: Eva Danielson

Genom en skanderande läsning gör sig något av detta påmint också i ”Mätarlarven”, som förvisso inte är traditionellt metrisk. En lätt stiliserad rytm finns förslagsvis redan i de två första raderna: ”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad / och spanar mot evigheten:”. Det känns harmoniskt och ledigt, samtidigt som avstånden mellan de betonade stavelserna lätt kan upplevas som lika långa. I första raden faller två obetonade stavelser två gånger om mellan två betonade, något som sker ytterligare en gång i andra raden, och båda raderna mynnar ut i en rytmisk figur som bara har en betonad stavelse mellan de betonade. De två avslutande raderna är betydligt mer regelbundna, enligt ett mönster om varannan betonad, varannan obetonad: ”Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad / och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.” Paren om en obetonad och en betonad stavelse är lika många, fem, och raderna skulle kunna passera som jambisk femtakt, ett mycket väletablerat versmått som i sin orimmade variant kallas blankvers. Här skulle ju ”på” knappast kunna betonas vid en prosodiskt riktig läsning, men i en dikt på blankvers finns sådana oregelbundenheter i var och varannan versrad. Tanken är att mönstret ändå kan få genomslag och vara förnimbart, om bara övriga versrader också de någorlunda upprätthåller det metriska schemat.

Här är de föregående raderna dock inte blankvers, vilket naturligtvis gör det svårare att uppfatta mönstret i de två avslutande raderna. Diktens två mellersta versrader utgör dock en överledande rytmisk period: redan med ”alldeles” i tredje raden kan man falla in en regelbunden växling: ”alldeles för stor idag, / alldeles för stor och tusenmila.” Blankvers är det inte – även om fjärde versraden endast saknar en inledande, svagbetonad stavelse – men ett mönster som leder över till blankversen i de två sista raderna.

Den regelbundna växlingen mellan obetonad och betonad stavelse börjar alltså med ”alldeles”, ett ord som markerar en vändning: larven har spanat ut i det fria, i versrader med en friare rytm, men gör med ”alldeles” en negativ värdering av friheten och väljer istället att hänge sig åt sin bladbundenhet. Denna ikonicitet har att göra med ”ljud” – citationstecknen markerar att det inte nödvändigtvis behöver handla om ljud i akustisk mening, eftersom man lika väl kan uppfatta auditiva aspekter vid tyst läsning, och att rytmupplevelse numera brukar betraktas som ett kognitivt, psykologiskt fenomen.

Versifikatorisk ikonicitet ska inte enbart betraktas som något som understryker och illustrerar. Den kan därutöver också tillföra nytt och öppna för tolkningar. Inledningsvis antyddes en förståelse av dikten som ett uttryck för en hållning som värnar det lilla, ”körsbärsbladet”, och som avvisar den storvulna ”evigheten”. Om man nu associerar det etablerade versmåttet vidare till tradition och föråldrade värderingar, kan tolkningen tvärtom bli att det är av inskränkthet och konservatism som larven inte vågar ge sig hän åt friheten (fri vers!), utan istället väljer det trygga och invanda.

Det kunde kanske redan från början ligga nära till hands att betrakta larven som en mask bakom vilken poeten talar i första person. Dikten blir i än högre grad en metadikt, en dikt om diktandet eller om sig själv, genom den versifikatoriska ikoniciteten. I det här sammanhanget kan man för övrigt komma att tänka på Georg Stiernhielms sonett om silkesmasken (tryckt 1668), särskilt om man känner den genom Jesper Svenbros bländande läsning, enligt vilken maskens förvandling till fjäril är en metafor för läsarens luftburna röst som väcker den stumma textgestalten till liv. I ”Mätarlarven” ligger vägen nu öppen för att genom ljudlikhet och etymologi se en förbindelse mellan sista radens ”mäter” och metriciteten i de avslutande raderna (meter kommer av grekiskans metron och betyder ”mått”). Det är i exakt fem jamber som larven ”mäter upp” sitt blad – körsbärsbladet, som därmed fungerar som en metafor för dikten själv eller bladet den står skriven på. Den som så önskar kan sedan inbilla sig att versraderna avbildar körsbärsbladets taggiga kontur, och att kolontecknets ”:” är larvens ögon som spanar ut över bladets/diktens kant, mot evigheten.


 

För vidare läsning rekommenderas
Lars Elleström, Visuell ikonicitet i lyrik. En intermedial och semiotisk undersökning med speciellt fokus på svenskspråkig lyrik. Gidlunds förlag, 2011.
Jesper Svenbro, Fjärilslära. Antika, barocka och samtida figurer för det skrivna ordet och läsandet. Bonniers, 2002.


 

Jimmie Svensson är född 1978 och är doktorand i litteraturvetenskap i Lund. Har tidigare arbetat som lärare. Avhandlingen, om versform och tolkning med fokus på svenskt 1900-tal, blir förhoppningsvis någorlunda klar under en lång Berlinvistelse i vår. Skriver en del poesi själv, samt översätter från främst tyska och engelska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre + åtta =