Meny Stäng

Poesi – det enda som kan förändra världen: Om politisk poesi

Av Anna Mattsson

Anna Mattsson. Foto: Kristin Lidell
Anna Mattsson. Foto: Kristin Lidell

Poesin är mitt modersmål sedan länge. Med dikten talar jag det första, det mest innerliga och det grundläggande språket. I prosan känner jag mig
som en främling: där är det språket som ett medel för förmedling av berättelsen som tar överhanden.

Och inte ens där förmår poesin hålla sig borta. Och om nu poesi är mitt modersmål, är också poesin och dikten mitt hemland. Vilken politik är det som förs i detta land? Var ligger landet Poesi? Vem härskar? Vilka förutsättningar styr och ställer frågorna?

Poesi genomsyrar allt: alla alldagliga situationer, alla beslut som fattas, alla konflikter som utspelar sig ”där ute” tränger poesin in i, och allt, absolut allt, som sker i så väl det yttre som inre tränger också in i poesin.

Var det med Södergrans ord som allting startade? ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut…” Och allt annat som hon hävdar att hon också är. Första meningen föll skarpt och hårt, tydligt och rakt som snittet av ett svärd. Och i en social kontext en klar och ren protest. Utifrån dagens genusmedvetna läge kan jag också ställa frågan: vad menar hon med ”kvinna”? Vad menar vi? Den biologiska, den sociala, den politiska? Den patriarkalt uppdriva och anpassade?


Läs hela Anna Mattssons essä i det nya trycket av Populär Poesi, genom att köpa numret eller bli medlem här: medlemskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra × ett =