Meny Stäng

”Minne av slagregn” – hågkomst av Werner Aspenström

Av Bo Bjelvehammar

Werner Aspenström. Foto: Werner Aspenströmsällskapet
Werner Aspenström. Foto: Werner Aspenströmsällskapet

En vacker och genomarbetad volym av Werner Aspenströms samlade dikter har kommit (823 sidor, Bonniers. Förord av Hans Isaksson. Kommentar av Anna Aspenström och Hans Isaksson). Den spänner över tiden 1943 till 1997. Jag har valt ut några dikter och skriver fritt kring dem. Dikternas namn finns inom parentes, citaten är inom tecken.

1.

Karl

(minne av slagregn)

Det finns oro i luften, molnen samlar sig i gråsvarta klungor, trädridåernas arkitektur blir stramare, men plötsligt drar en hård vind förbi, plågar och sliter i kronorna. Luften är oroande varm och fuktig. Någonting är på väg att hända, flugor och bromsar blir plågoandar för djuren, de går inte att hålla borta. Naturen samlar sig på ett påträngande sätt, någonting kommer att ske; snabbt blir det mörkare, då kommer förlösningen:

Plötsligt rispade en blixt till

Genom några få ord bryts ett tillstånd för ett annat. Det är självklart en nödvändighet och en befrielse, samtidigt ställer det till det för sädesskylar och lätta broar. Det kommer ett slagregn, som söker sig in överallt, det piskar inte bara snår och träd, utan även människors ansikten och annan barhud. Alla söker sig närmare varandra:

hästarna, som skräckslagna söker sig samman

(den första våren)

Det är sant, nätterna blir kortare, dagarna blir längre, men det är ändå så mycket, som ska hinnas med av beredning, förberedelser, det gäller att söka nya partners och hitta goda revir. På något sätt är det alltid kort om tid om våren och vilan är obetydlig:

Snart ska ljuset sila
genom björkens bo.

Förändringen är påtaglig, när våren kommer, trädkronorna blir först mottagliga för solljuset, sedan sluter de sig och blir mera för sig själva. Vinden fortsätter att arbeta, gräsen njuter och niger och nu kan vi inte vänta:

Kära, törs vi dröja
längre vid vår grind?

2.

Werner

(apropå de fina rummen)

Det är ingen modernitet, det är snarare en sällsynthet, att försiktigt öppna dörren till ett slutet rum, som används sällan och med ojämna mellanrum. Vid högtidsdagar och helger, men aldrig på en helt vanlig söndag. Det kostar med ved och eldning.

i stugorna hette de kammare
i gårdarna sal

I kammaren fanns en byrå, en säng, tre papplådor, fotografier av släktingar, som gått hem och en ful glasskål, mjölkig och kantstött.

I köket ville man sitta
det var där värmen fanns

Det var där ljuset kom på trasmattorna, det var där den bästa platsen var, vedlåren intill spisen och den mörkaste platsen var den under köksklockan. Alla hade nära till maten i spiskammaren(matförrådet) och alla kunde se bortåt vägen, där det sällan eller aldrig kom någon, på flera dagar.

Det gjordes undantag, när morbror Johan kom, då öppnades kammaren, då värmdes det upp, då kom findynan fram, Johan tillhörde det fina folket. Han krävde uppmärksamhet, den bästa omsorgen och den bästa maten, den lades upp åt honom.

Johan hade ord för talarstolen och predikarens bås:

det luktar emot sommaren

Jag talade aldrig med Johan, jo, med mina ögon och min kropp.

3.

Signe

(gråsparven)

Det är inte så att gråsparven är sällsynt, men den är inte längre lika individrik, men den är lika vacker på landet och i mindre samhällen, som tidigare med ”de gyllenbruna fjädrarna”. Den älskar att sitta i sällskap, men är alltid försiktig och misstänksam, höken kan komma oanmäld. Med förvåren kommer takdropp, de första blommorna och gråsparvarnas eviga kjippande. Och så arbetar den alltid mot samma mål;

Den har ett livsprojekt på gång:
leva en dag till och en natt till
och en dag till…

Ett helt liv helt utan gråsparvar skulle vara fattigt skriver Bengt Emil Johnson, som i en försenad replik till Werner Aspenström påstår;

Gråsparven är
på vissa orter
numera ganska sällsynt.

( I Aftonsånger från 2010)

(kära ekorre)

Med jämna mellanrum kommer den till hasselbuskarna, ekorren, ofta stilla, men ibland irriterad, flängande, klängande och flygande, om den blir överraskad hörs både ett tjattrande, ett smattrande och ett kvidande. Men den blir sällan överraskad, den har förutom ett väl utvecklat känselsinne, en mycket god syn. Tidigt på hösten börjar den sitt arbete ”att kajka runt och plocka nötter till vintern”.

Poeten är ute i andra avsikter, han ber om ett lån:

Får jag låna din svans några dagar
för att skugga mig mot mörkret?

Och det är inget tillfälligt mörker, det är en svärta, som ett hål i natten och i hela världen.

Kära ekorre är Werner Aspenströms sista dikt, som kom till under hans sista levnadsvecka i januari 1997.

4.

Olof

Olof Lagercrantz skrev dagbok i nästan hela sitt liv, korta nedteckningar, som ger bilder från familjelivet, vardagen och mötet med några av nittonhundratalets stora svenska författare.

Från en misslyckad bjudning i början av 1951, skriver han om Göran Schildts inskränkthet, Erik Lindegrens dominans och Werner Aspenströms tillbakadragenhet, han satt mest tyst.

I början av mars 1955 besökte Olof Lagercrantz Werner Aspenström på Bastugatan 6, Werner Aspenström följde honom ut på den tomma gatan, han bar gröna byxor, en kort jacka och en pälsmössa. Lagercrantz ser honom både som en rysk lantjunkare och ett dårhushjon på vandring i en park.

De åt lunch tillsammans och Werner Aspenström säger i förbigående;

att han aldrig kommer i några kontakter med andra. Han säger också aldrig det minsta om sig själv.

Så säger även hans förläggare under många år, Hans Isaksson; Werner Aspenström är blyg, skygg, tillbakadragen, men lekfull.

Däremot beundrar Olof Lagercrantz Werner Aspenströms självständighet och han känner sig alltid stå inför en överlägsen personlighet.

5.

Anna

(bergslag)

Werner Aspenström bodde under största delen av sitt liv i Stockholm, somrarna tillbringade han på Kymmendö, men ofta återvänder han till sin hembygd, till det lantliga och det jordnära, hans mor finns ofta med i dikterna, hon blev mycket tidigt änka och ensam med familjen. Det är i den varma naturlyriken, som vi kan avläsa Werner Aspenströms särskilda ton i diktandet. I det nära och det vardagliga, men aldrig det banala och likgiltiga, han är mästerlig på att skildra och gestalta det lillas storhet, betydelse och plats i universum.

Bäcken nystar sin tråd,
osynlig under mossan.
Räven ylar djupare in i berget.

Så strör han lovord till markens styrka och jordens doft, avläser skogens sång och hör molnets hjärta slå. På samma sätt ser han darrgräset böja sig, bredvid grå stenar och slokande hängbjörkar. Och på sommaren 1954 på Kymendö sker det som ingen ser:

(sommaren i Sverige)

Ett gult löv lösgör sig
och faller klingande
mot marken.

Werner Aspenström ser det som är bortanför, han ser det av andra osedda och han omformar det till stor poesi. Till detta kommer att i Werner Aspenströms dikter finns alltid en stor vänlighet i tilltalet och en twist av förflyttning från den bestämda banan, mot något annat, något överraskande och inte sällan med ett stänk av humor.

6.

Karl Werner Aspenström

Det går inte att omfamna världen, det går bara att hålla sig till ett ställe, som är väl bestämt och begränsat. Och betrakta allt utifrån denna position. Där finns det mesta att tillgå som himlens regn och en näve vatten från regnkaret att stryka över pannans värme. Och det finns ingen anledning, att välja en väg bortom trädet.

(mätarlarven)

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(hypnos för människoharar)

Det går att driva bort rädslan med en tur bortåt vattnet i svart rock och bredbrättig hatt: lyssna till vattnets sånger, vindens andetag och trädens samtal. Stormen som nyss fanns är borta, du har hittat tillbaka till stillheten och du känner ingen rädsla, det finns ingen anledning till det. Om den kommer tillbaka då finns den svala skogen att tillgå. Och betänka trädens öden, att stanna kvar, lösas upp och försvinna.

Om nu rädslan kommer tillbaka utmana den och känn styrkan, som växer inom dig, efteråt.

Grisen blir inte renare,
gåsen blir inte klokare,
åsnan blir inte fogligare,
men haren blir mindre harig,
när den korsar det öppna fältet.
Försök!
Var inte rädd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 + fyra =