Meny Stäng

Moderna vägar: Från Kanaan via Kalifornien till Woodstock – och Ullevi

Av Hampus Östh Gustafsson

Chaplin-Modern-times
Ur Charlie Chaplins Moderns Times

Jag står ensam i ett klassrum, en ljummen junidag. Det är sista svensklektionen före studenten. De senaste veckorna har disciplinen varit närmast obefintlig. Alla väntar på ögonblicket när dörrarna öppnas och vi får springa ut för att möta livet.

Klassrumsdörren öppnas och läraren träder in. Ute i korridoren har han gått igenom betygen med mina klasskamrater en efter en. Med mitt efternamn är jag van att vänta till sist.

Under lektionen har vi fått se Charlie Chaplins Modern Times. Jag ser en människa i kamp mot maskinernas ständigt uppvridna tempo. Tröstlöst försöker en stackars luffare finna sin plats i moderniteten.

Filmen rullar medan läraren ställer sig bredvid och tittar på tv-skärmen.

”Den är rolig den här”, säger han.

Jag vet inte riktigt om jag förstår vad han menar, men jag nickar och tänker att det nog bara beror på att jag är en ung och okunnig gymnasist. Om några år, då kanske jag förstår.

På tv:n ser jag Chaplin vandra iväg, hand i hand med Paulette Goddard, längs en väg genom ett svartvitt, öde land. Inte långt därefter tog jag själv E4:an.

***

Hur många vägar kan en människa egentligen vandra? Den frågan ställde sig Bob Dylan (som också gett ut ett verk med titeln Modern Times) redan i rockmusikens gryning. Sedan dess har vägarna bara blivit fler och fler. ”Miljoner mil och vägar, men jag är inte hemma än”, sjunger Plura Jonsson i Eldkvarns ”Bröllopssång”. Just inom rocklyriken har vägar spelat en särskilt viktig roll som bilder eller metaforer, gärna ackompanjerade av luffare på drift. Ibland förekommer vägarna med sådan frekvens att det nästan blir parodiskt. Men det är ingen slump att de tagit så stor plats i rockmusiken.


Läs Hampus Östh Gustafssons essä om modernitet i det tryckta decembernumret av Populär Poesi. Bli medlem här!