Meny Stäng

Fåglar och schaktmaskiner: en essä om förhållandet mellan ekopoesi och naturlyrik

Av Sofia Roberg

Roberg-2

En essä om fåglar och schaktmaskiner, om gräs och besprutningsmedel, om träd och kalhyggen, om juninätter som blir varmare och morkullor som flyger in i lägenhetshusens fönsterrutor. Inte ett försök att närma sig naturen genom poesin eller poesin genom naturen men ett försök att förstå allt språk som natur och poesin som ett särskilt sätt för universum att fundera över sig självt.

Begreppet ekopoesi har de senaste åren börjat användas för att benämna dikter som på något vis verkar vilja säga något om tillståndet på jorden nu, ett tillstånd av sammanblanding av natur och kultur, där människan genom sitt svåra beroende av fossila bränslen och drömmen om utveckling blivit en naturkraft som förändrar jorden på en skala våra reflexiva medvetanden inte kan greppa. Ett tillstånd av kris, sorg och förnekelse. Men vad skiljer egentligen ekopoesin från naturlyriken, och vilken roll spelar naturvetenskapen i den samtida poesin? Genom läsningar av Inger Christensen, Bengt Emil Johnson, Aase Berg, Björk och andra poeter försöker jag förstå min egen fascination inför det ickemänskliga, min kärlek till skogen som ekosystem och idé, mitt naiva intresse för en värld som är så hemsk men samtidigt härbärgerar så många, nästan osynliga underverk.


 

Läs essän av Sofia Roberg i tryckta Populär Poesi nummer 28-29 genom att bli medlem här: Medlemskap