Meny Stäng

Artighet är sexigt: En essä om att skriva till döda vänner men också om köttkonst för jag måste distrahera mig

Av Elis Burrau

Elis Burrau. Foto: Andreas Bertman.
Elis Burrau. Foto: Andreas Bertman.

”Regler” för den här texten (jag vill alltid styra, jag vill alltid lägga in objekt, liksom fösa in dem bakom huvudet på en människa, två människor, som lever, lägga dem på skrivbordet, där står också rosor, på skrivbordet, jag har samlat mina objekt, det är rosor som är nästan svarta, som sönderbränd varmkorv, Dennis Hot Dogs i solen, alltså en Dennis Hot Dog vars juvenila Ikaros-mission lyckades, det är otroligt, jag älskar den där konspirationen att det inte skulle var kött i Dennis Hot Dogs, by the way – allt är ju kött, verkligen kött, och det är roligt att tänka på material som olika variationer av just kött):

Kalla mig gärna banal,
men bilder på blommor är vackra!
Kalla mig gärna banal!
Ni kommer få se sen hur alla tipsar om ”meat joy”.
Alla rekommenderar ”meat joy”.

Alla är mer eller mindre oberoende av varandra och ”meat joy” skulle kunna översättas till köttglädje, till ett mindre heligt tillstånd, eller något med lust och sen kan fantasin få skena iväg med sin patetiska ensamhet.

Lögnen lyder: inga avslut är väl roliga. Det är en utställning och en vit lögn, för alla farväl är väl vackra och skönhet har vid en första anblick ingenting med humor att göra. Ingenting med humor, men allt med förfall!

Du är död. Det är också viktigt, som regel! Du är död, men ni lever och läser.


Läs hela Elis Burraus essä i tryckta nummer 28-29 av Populär Poesi genom att köpa lösnummer eller bli medlem här: Medlemskap.