Meny Stäng

Seamus Heaneys odyssé i närvarande och förfluten tid – också en icke-irisk historia

Av Michael Economou

Seamus Heaney med sitt porträtt av Colin Davidson. Foto: Frankenthalerj.
Seamus Heaney med sitt porträtt av Colin Davidson. Foto: Frankenthalerj.

1.

En majdag 1989 umgås jag med ett sällskap författare intill Ales stenar vid Skånes sydkust. Seamus Heaney står framför oss, likt en irländsk stenstod, allvarlig och onåbar, som om han tillhörde en avlägsen tid, en kontext annorlunda än vår. Östersjön ”som ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför högtidlig stämning. Heaney tittar ut över havet, tycks ta in vad han ser utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera.

Är det ett skepp mer imponerande än Ales som han som han söker med blicken?

Den milda och vänliga försommardagen är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa Anders Österlings mästerliga “Ales stenar”. Efter recitationen går alla fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Vad ingen vet är att nobelpris i litteratur väntar för två av de promenerande poeterna; förutom Seamus Heaney också Tomas Tranströmer, båda med tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelats i det förflutna. Östersjön är mäktig, en båt passerar ”i disigt fjärran”, och visst kan man uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar död på grannlåten när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå budskapet:

”Detta är bara kitsch, arrangerat av turistbyrån och inget sant. Något så vackert finns inte…”

Man skulle kunna tro att platsens ande tigit, inte velat bjuda in för att han inte befunnits lämplig som vittne. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag veta att Heaney inspirerats till dikt under besöket här. Här nedan en av två Ale-dikter skrivna om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står
på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.
Du finner din plats igen och är nu
sista befäl på ensamhetens farkost,
lyssnar efter en köl under jord
likt en sovande plogbill. Du lämnar inte
din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,
solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,
bålverk för jordens skrov och dess tystnad.
När du sträcker på dig som kullens höjda öra
och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,
måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot din hälsning.

(övers. Lars Håkan Svensson)


Läs hela Michael Economous essä i tryckta ummer 28-29 av Populär Poesi genom att bli medlem eller köpa lösnummer här: Medlemskap.