Meny Stäng

Fångenskap: Om den mexikanske poeten Pablo Molinet

Av Lasse Söderberg

Pablo Molinet. Foto: Secretaria de Cultura CC BY-NC-SA 2.0. Lasse Söderberg. Foto: Bengt Oberger CC BY-SA 4.0.

Pablo Molinet skrattar gärna och mycket, ett lätt nervöst skratt som antyder att han inte vill missa minsta tillfälle till kortvarig glädje. Men när han talar om litteratur skiftar ansiktsuttrycket. Litteratur bör man ta på allvar.

Det är som om både skrattet och allvaret hade utkristalliserats ur de hårda erfarenheter som han skriver om i sin andra diktsamling Cautiverio (Fångenskap, Instituto Literario de Veracruz, 2013). Det är hårt spända, smärtsamma dikter som det tog lång tid för Pablo Molinet att gripa sig an med. Historien bakom är nog så ovanlig och jag skall strax berätta den.

*

Pablo Molinet, Cautiverio

Jag visste ingenting om honom när jag först träffade honom för ett par år sedan i Mexiko. Han var ombedd att tillsammans med Eduardo Lizalde, poet och chef för Nationalbiblioteket, kommentera ett nyutgivet urval av mina dikter på spanska vid en sammankomst på Palacio de Bellas Artes, kulturhuset som alltid imponerar på mig med sina muralmålningar, sin art deco-atmosfär och sina många program.

Lizalde kände jag sedan gammalt, men undrade givetvis vem spolingen Pablo kunde vara och vad han kunde tänkas ha att säga om boken. Förläggaren upplyste mig om att den unge mannen hade suttit i fängelse några år och att han var ovanligt beläst. Han fick det att låta som det ena hängde ihop med det andra.

Pablos presentation bestod av långt mer än de artiga formuleringar som brukar förekomma vid bokpresentationer när man vill göra det lätt för sig. Senare lärde vi känna varandra litet bättre, men jag vågade mig inte på att fråga om fängelsevistelsen. Den fick jag veta mer om på annat vis.

*

Tidigt på morgonen den 24 mars 1992 hade då sjuttonårige Pablo ätit frukost tillsammans med sin mor. Frukosten hade tillagats av hembiträdet Guadalupe Díaz. Därefter hade han begett sig till skolan, Colegio Americano i staden Salamanca som ligger i delstaten Guanajuato. Väl där hejdades han i porten av rektor som uppmanade honom att återvända och ta på sig korrekt klädsel, enligt skolans regler. På vägen träffade han några kamrater vilket fördröjde honom. Efter ett par timmar var han tillbaka i skolan lagom till en provskrivning. Den genomförde han och gick därefter hem för dagen.

Den långa bortovaron blev ödesdiger. Hembiträdet hade hittats liggande död på golvet med ett flertal huggsår och två köksknivar instuckna i ryggen. Såväl Pablo som hans mor och en väninna till henne arresterades. De båda kvinnorna släpptes efter ingående förhör medan Pablo belades med handbojor och fördes till en okänd plats där han på brukligt vis torterades och avtvingades bekännelse. Enligt undersökningsdomaren hade Pablo ertappat hembiträdet i färd med att stjäla moderns juveler och av den anledningen dödat henne. Men ännu ett tydligen mera avgörande motiv togs fram: satanism. Som bevis för detta anfördes dels ett intyg om att man vid blodprov hade hittat rester av cannabis, dels ett par fotografier som visade två texter som stod skrivna på väggen i Pablos rum, den ena på latin och den andra på engelska. Båda texterna tydde på att satanism hade förekommit. Ytterligare bevis var de samhällsvådliga böcker som hade beslagtagits vid husrannsakan, bland annat en med titeln Varför jag inte är kristen. Domstolen dömde Pablo till tjugofyra års fängelse för mord.

*

Allmänna opinionen var emot honom. När pressen skrek ut motivet – djävulsdyrkan – uppstod ren lynchstämning inom högerkatolska grupper. Dessa hade starkt stöd av den sittande guvernören i Guanajuato som, i likhet med flera senare guvernörer, var eller ansågs vara medlem av La Yunque (Städet), en halvt hemlig katolsk organisation som hävdar extremt nyliberala ståndpunkter och sägs förorda våldsmetoder mot politiska och religiösa motståndare.

Det dröjde innan någon reagerade i motsatt riktning. En författare i Guanajuato, som Pablo tidigare hade haft flyktig kontakt med, skrev en pamflett där han gick noga igenom fallet och visade fram en rad oegentligheter i polisens arbete. De påstått satanistiska texterna var dels ett citat ur en bok av Stephen King, dels några rader ur en sångtext av Pink Floyd. Den ateistiska bokens författare var den brittiske filosofen Bertrand Russell och till den samhällsvådliga litteraturen hörde några böcker av den välkände vänstermannen Carlos Monsivais, på en gång vän och motståndare till Octavio Paz. Inga fingeravtryck hade tagits på de båda knivarna. Hembiträdets bakgrund hade inte undersökts. Pablos bekännelse framtvingades genom tortyr. Förhören var genomgående bristfälliga. Och vem hade underrättat polisen?

*

Opinionen vände när såväl Amnesty International som några medborgarrättsgrupper engagerade sig i saken. Poeten Veronika Volkow, som hade de rätta kontakterna, tog telefonen och ringde till den federale presidenten Carlos Salinas. För honom var saken i princip en angelägenhet för delstaten, men när han fick reda på omständigheterna såg han till att Pablo Molinet släpptes.

Pablo antogs som stipendiat på Fundación de las Letras Mexicanas, den författarskola där han själv numera är anställd, och debuterade så småningom med en diktsamling. Senast vi träffades var just på denna stiftelse. Där överlämnade han sin bok, fyndigt formgiven med en råttfälla på omslaget. Att boken överhuvudtaget blev skriven tycks också ha varit Veronica Volkows förtjänst. Pablo ville själv helst glömma upplevelserna i fängelset. Efter flera års tvekan blev det ändå en bok som, när den väl var färdig, dedicerades till Veronica Volkow.


I tryckta nummer 32 tolkar Lasse Söderberg fyra av Pablo Molinets dikter: Medlemskap