Meny Stäng

Skönt att man ibland får glömma: Minnets funktion och förändring i Aniara

Av Linn Svalö

Harry Martinson. Foto: Lennart af Petersens. CC BY-NC-SA 2

Av strålförgiftning är jorden förbrukad. Förstörd av människans vetenskap och av vansinne uppslukad. Mot räddning och rymd seglar Aniara.

Förra året firade Aniara 60-årsjubileum, eposet med Harry Martinsons rymdfararpoesi. Och än lever det vidare. Den sjätte maj sattes operan, som bygger på Aniara, upp på Malmö Opera, under våren har Bonniers Konsthall presenterat separatutställningen ”Lost in Space”, med Aniara som material, av konstnären Susan Philipsz, och Knut Larssons seriealbum Aniara (Kartago Förlag), en bearbetning av originalverket, har getts ut i uppdaterat pocketformat. De vetenskapliga elementen, såsom miljöhot och kärnvapen, är minst lika aktuella som när Martinson skrev Aniara, och de mänskliga dragen, likt människans tillkortakommanden och saknad, är fortsatt universella. Likaså drömmar och minnen, som är återkommande teman i diktverket.


Läs hela essän i tryckta nummer 33 genom att till exempel bli medlem: Medlemskap