Meny Stäng

Sorg och eufori: om barn och lyrik

Av Agnes Gerner

Agnes Gerner. Foto: Kristianstad kommun/Stefan Sjölund (CC-BY-NC-2.0)

När jag började arbeta på min nuvarande arbetsplats, ett skolbibliotek i en sydvästlig Stockholmsförort, upptäckte jag först inte poesiavdelningen. Den hade en nästan aggressivt undanskymd plats, högt uppe på en hylla som varken barnen eller jag själv kunde nå utan hjälp av en stol. Att de få böckerna var täckta av ett tjockt dammlager behöver väl knappast ens påpekas, inte heller att alla böcker var på svenska, trots att majoriteten av skolans elever har annat modersmål. Den lilla samlingen bestod av omkring ett dussin volymer, varav endast tre hade mindre än ett par decennier på nacken, de flesta betydligt fler. Tanken på att någon av eleverna (de äldsta är tretton år) ens skulle lokalisera poesihyllan, än mindre släpa fram en stol, klättra upp och lyfta ner Gustaf Frödings samlade verk med sina späda barnarmar, kändes långt bortom det sannolika.

Det är naturligtvis ingen slump att det var poesin, och inte till exempel fantasyböckerna, som hade fått den fientliga placeringen. Det finns en utbredd uppfattning om att poesi skulle vara något svårtillgängligt och komplicerat, något som tilltalar ett litet fåtal intellektuella vuxna, men är mer eller mindre olämpligt för barn. Det är underligt, eftersom poesin, i form av rim och ramsor, ofta är den första litteraturgenre som barn exponeras för, redan när de är väldigt små. Dessutom är ju – tack och lov – Fröding inte den enda poesi som finns att tillgå. Någonting har börjat röra sig de senaste åren. Även om Sverige inte har en lika utpräglad tradition av poesi riktad till barn som till exempel Storbritannien, så finns det numera en hel del att välja bland.


Läs hela essän i tryckta nummer 33 genom att till exempel bli medlem: Medlemskap