Meny Stäng

Monument över maktlösheten

Av Freke Räihä

Freke Räihä. Foto: Privat.

Jag har ändrat något. Jag ändrar något i det jag skriver. Jag är ett vatten läsningen kliver ner i. Föränderlig. Det är när jag nu inte skriver som jag har möjlighet att få syn på den poetik jag hela tiden omformulerar, det jag ändrat. Poetiken som är dold i verken. I verken skiljer sig poetiken åt. Varje verk skiljer sig åt från de övriga. Jag börjar om. Prövar.

Behöver se dikten istället för människan – det jag – som skriver den. Jag står i trädgården och låter blicken vila över de ting som fångar vinden. Plommonträdet, seglet, regnbågssnurran, ansiktet, den vilda vattenspridande blomman. Gräset fångas i svepande rörelser. Jag röker en cigarett. Rörelserna gör det lättare att tänka. Som när jag promenerar. Som när jag läser. Det är tidigt om morgonen och jag har hunnit vakna, hunnit dricka en kopp kaffe. Det är tyst omkring mig, som i en dikt. Det finns bara detta.

I den här tystnaden kan jag nu fundera över att jag har skrivit. De två böckerna jag ger ut är lika delar fiktion och verklighet. Mest verklighet, kanske en verklighet jag har ändrat. Jag återkommer till intervjuer jag gjort, till samtal utan egen intention, till artiklar jag sparat, till att jag ser döden mellan raderna i de dokument jag helst vill glömma. Människorna bakom mina böckers anonymitetskrav, de bestämmelser och den respekt som kräver att jag gör fiktion av människorna jag träffat.

Verkens inneboende kritik mot Europa, mot den europeiska slutenheten och maktfullkomligheten – kritiken mot hur Europas ekonomiska, kulturella och politiska historia skrivs i marmor och med museum – kritiken mot den europeiska koncentrationen. Jag återkommer till det ekologiskt, socialt och ekonomiskt ohållbara i resursfördelningen. Byråkratins ansvarsbefriande långsamhet.

Det är död och glömska.

Samtidigt är det kanske inte möjligt att avbilda något annat än en subjektiv upplevelse. Jag ska forska på det i höst – möjligheten att inom ramen för ett verk gestalta något annat, ett annat som inte bara är filtrerat genom det filter som är jag. Jag ska forska i om det är möjligt att i ett verk föra en dialog som inte bara är olika sidor av mig som talar. I de verk som är planerade för hösten 2017 tolkar jag andras utsagor, använder andras berättelser vid sidan om min egna för att skapa verk som jag inte själv upplever som polyfoniska. Polyfoni som i många röster i sam- och motklang. Jag vet inte hur forskningen ska gå till. Jag vet inte om det är möjligt. Jag vet inte om jag tror på polyfoni av en enda författare. Och även om citat i dikten kan vara en dikt i dikten som förbinder den med ett större sammanhang – så som Lars Gustafsson föreställer sig i Utopier och andra essäer… från 1969 – så är mitt användande av någon annans text inte underlag för en mångröstad dikt. Inte heller en kollektivt skriven text kan annat än misstolkas som en sådan då det samlade författarjaget i läsningen ändå framkommer som en enda.

Jag börjar om, det är mitt ansvar att se till att det inte går till så här. Vi är många jag. Inget museum kommer att byggas kring min maktlöshet över världens tillstånd. Istället får jag skriva om den. Där ligger mitt ansvar. Allt annat är ohållbart för mig. Som att upprepa sig. Som att varje gång jag måste skriva måste jag också skapa mitt språk på nytt – skriva om min poetik. Det som håller samman dikten är att den utgår från något. Jag läser annat. Jag står utanför dikten och skriver den.

Blundar och skriver den. Jag har lärt mig att bygga upp momentum och träda in i ett skapande flöde.

Som att jag bär runt på en ordlista inom mig, en grammatik.

Det leder mig till tanken om att underställd den politiska och språkliga grammatikens, smakens och ordlistans förtryck så radikaliseras litteraturen. Och kanske har den alltid gjort det. Poesin får inte plats i en enda ideologi. Poesin formulerar sig ständigt som ett nödvärn, beväpnad med det som finns till hands. Poesin är en kör där alla sjunger olika i varje givet ögonblick. Denna kör kräver variation i de stämmor som utgör den.

Enstaka och snabbt avfärdade konservativa har genom tiderna vi passerat ständigt hävdat att poesin ska eller inte ska vara på ett särskilt sätt – någon gastar i motvind om att en poesi inte får vara politisk och någon att den måste eller inte får berätta. Att det finns ett förhållningssätt som står över de andra. Det gör inte mitt heller. Att skapa handlar enbart om grader av angelägenhet. Den poesifrånvände menar att konst inte bör kunna utläsas ideologiskt. Men det är en värdering som enkom handlar om en läsares läsart och har inget med diktens sakinnehåll, form eller anknytning att göra.

I dikten ser läsaren sig själv. Även om dikten uppstår i läsaren, likt ett träd fallande över vägen, finns dikten där samtidigt i egen rätt. Den är vattnets underströmmar. Och även i den inte uttalat politiska dikten finns ett politiskt ställningstagande. Att vara tyst om världen är att hålla med om att den är bra som den ser ut. Är världen bra som den är? Den som är tyst kommer också att utkrävas ansvar för sin tystnad. Historieskrivningen vi gör uppvisar ingen nåd. Dikten uppstår i och som en del av samhället, inte i diktarens privata sinnevärld. Inget går oberört av något annat. Att odla sin ensamhet är inte autonomi. Vi har ingen chans att undkomma varandra. Det är som att någon annan menar att den som har åsikter om hur en poesi ska skrivas har förverkat sin rätt att skriva poesi, eller egentligen inte kan skriva poesi. Men så är det inte. Det är ingen rätt att skapa, det är ett ansvar.

Genom mitt arbete så har jag lärt mig att varje verk jag skriver är både avstamp och vila. Avstamp in vidare mot nästa verk, nästa rad. Jag planerar inte. Jag börjar om. Texten tar sig fram där den får plats. Jag går ur min trädgård, där jag odlar min boksamling, damm och planterar träd; jag tar mig över en strid flod, kliver på tuvor, stenar, fallna näkterblad och solsken genom lövverket ovan.

Några platser bär min tyngd. Andra sjunker snabbt. Allt vatten är döden. Som att allt skrivande bara är en läsart. För att skriva behöver jag bygga ramverk. Ramarna, ramen, består av en idé eller ett material. Ramverket är en plats som bär upp poesin. Därefter skriver jag med intuitionen. Jag vet aldrig vars jag är på väg eller om verket bär min tyngd. Jag måste upptäcka. Jag är avsevärd.

Jag är minimal. På andra sidan floden återstår bara glömskan. Kanske lyckas jag bli bortglömd, kanske dör jag redan under min livstid. Jag önskar mig denna och all annan spårlöshet. Jag önskar mig utplåning. Jag önskar vara i läsningen. Jag önskar dö där inuti läsningen, som törst.

Dikterna jag skrivit till 2017 handlar om att vara nära flykt, om att se hur jag är en del av det Europa som avgränsar sig, hur jag med alla medel försöker se bortom min egen gräns. Hur jag med språket, med mitt sätt att tänka, försöker ta in andras erfarenheter. Mamma kom till Sverige. Jag har lyssnat på henne. På mormor. På morfar. Jag har lyssnat så länge att jag glömt vad de sagt. Jag har ändrat i det. Jag har börjat om i berättandet. Jag berättar om något annat för att förstå, lyssnar utanför mitt sammanhang. Jag ser efter sammanhangen mellan vad jag gör och vad jag aldrig gjort.

Varje verk lär mig något nytt, varje verk öppnar en ny språkvärld. Min största, och kanske enda, egentliga styrka ligger i min förmåga att lyssna. Jag lyssnar på världen utanför. Rösterna är ett vitt brus. De gör det möjligt att tänka. Ur det jag lyssnar på samlas detaljer tills jag inte kan hålla det inom mig. Ett fokus som skapar momentum – en plats av rörelseenergi som tvingar fram ord, som bär citat från det jag lyssnat på, som bär världar jag inte kan ha inom mig och som gör min värld större.

Väntan. Vilan. Att ta avstånd och ta paus. Att tvinga fram främmandegörandet av den egna texten. Det är nödvändigt för mig. För att kunna se texten. Jag skriver i ett raseri och lägger texten ifrån mig. Jag läser in mig i ett ämne, låter det fylla mig. Samlar, bidar. Ut kommer ett ord. Ibland två.

En form, en formlöshet som kan tyglas till form eller byggas under skrivakten.

I den här vilan har jag nu plats för att försöka se mina två dikter: ”Illegalen” och ”Hem för vård och boende”. Den sistnämnda skriven när jag jobbade som boendehandledare på ett flertal HVB. Jag är bunden av sekretesslagen. Det egentliga skrivandet av den boken kom när jag skapat avstånd till jobbet, när jag kunde se jobbet i ett större sammanhang och göra mina erfarenheter – och andras erfarenheter – till delar av mitt arbete. Jag är hela tiden poet. Hela tiden med hjärtat på kavajslaget.

Jag hade hellre velat att barnen jag jobbade för skulle kunna formulera sina erfarenheter. Vår uppmärksamhet är så splittrad, vår tid så kort, utvisningarna så närvarande. Till slut kunde jag inte hålla mina egna erfarenheter inom mig och dikten tvingade sig fram, vägrade låta mig formulera något annat. Du måste skriva om ditt jobb, om människorna, om Europa, om krigen, om byråkratin, om hur världen urholkas – du måste skriva om hur det hänger samman. Dikten ger ingen nåd.

Samtidigt bär jag skam för att jag talar för någon annan, för de som inte fått komma till tals. Mitt ansvar är att veta att jag gör just det. Som att jag annars skulle framhäva mig själv på bekostnad av andras missöden. Det handlar om hur jag, i min position, uppfattar den här ordningen som drabbar oss alla. Jag har haft möjlighet att reflektera och analysera. Jag har haft möjlighet att läsa för att kunna förmedla. Jag måste skriva, jag är hela tiden poeten, jag måste nu börja om igen – jag måste skriva dessa mina monument över min maktlöshet.