Meny Stäng

Från Karin Till Elin: Om väninneskapet som poetisk möjlighet

Av Kajsa Stormen Gustavsson

Karin Boye CC 2.0

Tjejer kan inte leka tre fick jag lära mig tidigt
i skolan. I femman, eller var det redan i fyran,
tog vår lärarinna ut oss i korridoren och fick oss
att skämmas medan hon förklarade för oss att hon
hittat elaka lappar i papperskorgen. Hon förstod att
samtliga i gänget tagit del av lapparna och att de var
avsedda att göra skada. Kniven i ryggen, alltid redo
att hugga på en liten skrynklig lapp med slarvigt skrivna
bokstäver. I vår klass skulle vi bli vuxna snabbt.
Redan i mellanstadiet var det viktigt att alliera sig
med rätt person, och senare när vi flyttat ner till
högstadiebyggnaden blev det än värre. Jag lärde
mig att tjejer kunde vara farliga i grupp, men ännu
farligare två och två. Jag lärde mig att tjejer inte
kunde leka tre, det var ju alltid en som blev utanför.
Nu, i vuxen ålder som det heter, funderar jag mycket
på hur stark bilden av den icke-solidariska kvinnan
är i samhället och hur hon påverkar hur vi skriver
och läser om kvinnors relationer till varandra.

1932 skriver Karin Boye en dikt, till en trött och
sorgsen väninna, i festskriften Bergsluft som gavs
ut i samband med författaren och debattören Elin
Wägners 50-årsdag. Dikten publicerades även
1935 i samlingen För trädets skull, och inleds med
raderna:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?


Läs hela essän i tryckta nummer 35: Medlemskap