Meny Stäng

Mellan ironi och naken sårbarhet

Av Sara Holmström

 

Jag läser poesi och känner ingenting. Bläddrar
igenom diktsamlingar, skrattar till, känner igen
mig, men inget djupare. Hur ser egentligen den
unga nordiska poesin ut idag? Min första tanke är
att den slår mig som enbart ironisk. Jag läser Isabelle
Ståhls text ”I dag har varken relationer eller anställningar
någon bindningstid.”

“I dag är det svårt att säga eller skriva något allvarligt
utan att människor tolkar det som ironi. Det svåraste
när jag skrev min debutroman Just nu är jag här var
att hitta ett språk som inte kändes distanserat, tomt
eller falskt.”

Ståhl fortsätter med att förklara en möjlig anledning
till varför den ironiska texten kommer så naturligt
för dagens unga författare. Hon menar att hon själv
ofta uttrycker sig vagt och svävande, av rädsla för
att säga någonting fel, framstå som löjlig eller för
att hon är osäker på att det hon skriver kommer att
vara sant om en vecka. Ståhl pekar också ut fenomenet
citattecken i text som ett sätt att skapa distans och
för att visa på medvetenheten kring att de egna
känslouttrycken, vilka är töntiga och klichéartade.


Läs hela essän i tryckta numer 35: Medlemskap