Meny Stäng

I mina kupade händer får era hälar stå

Av Trosa & Lyrik

 

Poesi som en sinnlig jävla textmassa. För mig är
poesi någon slags ultimat frihet, att få vara fri i sitt
uttryck och känsla. För mig betyder det så mycket att
ha en plats där ingen kan säga till mig att jag gör fel,
men sånt säger folk ändå.

Ett manifest, en anteckning, en dikt, ett bär, något att
greppa efter, nå. När vi skriver tillsammans löses
gränserna upp, jag har svårt att separera det ena
från det andra, att veta vad som är ordet och vad
som är pappret. Själv, med min panna mot ett bord,
är det svalt och svårt att hinna fram med en bokstav
innan den blockeras av en tanke. Att skriva som
grupp för att undgå ansvar, att skriva som grupp för
att ta ansvar.


Läs hela essän i tryckta Populär Poesi nummer 36 genom att bli prenumerera: Medlemskap