Det här är ingen skrivarkurs

Av Eva-Stina Byggmästar

Eva-Stina Byggmästar. Foto: Anne Häggblom.

Jag ställer mig milt sagt kritisk till det här med skrivarkurser. Eller egentligen inte till skrivarkurser i sig själva utan till det som lärs ut. Eller det som jag uppfattat att lärs ut, själva agendan, låt oss för enkelhetens skull kalla det världsbilden – bristen på visioner.

Franz Kafka lär ha sagt nåt i stil med: ”Jag tror att vi borde läsa den sortens böcker som sårar och genomborrar oss. En bok bör vara hackan till den frusna sjön inom oss.”  Men om min sjö inte är frusen – om den kokar över. Om den bubblar och har sig?

Alltså det är ju inte som att jag inte hört det förr: sök smärtpunkten, man får inte väja för mörkret då man gestaltar livet. Ska livet skildras får man inte skygga för sorgen, smutsen, våldet, vreden, hatet, tragedin, för ren och skär ondska, inte ens för döden. Vem vill läsa om himlens enahanda ringlekar och moln av spunnet socker, och dessa evinnerliga ljumma sommardagar – det är ju helvetet som eggar vår fantasi, ge oss aktion, blod och drama! Det ska vara drama för dramats skull. Det ska vara aktion för aktions skull. Eller hur!?! Bring it on!

Det här uppfattar jag är vad som predikas på skrivarkurserna, det här ramverket, grundbulten, kärnan, navet. För vem vill väl läsa om lycka, glädje, eufori och idyller – om att det är fred på jorden och alla har det bra, alla får en bit av ”kakan”, ”kakan” räcker till alla? Det blir ju bara för tråkigt!?

I mitt fall stavas det blodiga, krim noir, och infernon: tråkigt, enahanda, ensidigt, grunt och ytligt! Men jag är ju en udda fågel, jag vet, jag har vuxit ur de där kläderna, fattar inte vad det är som är så mysigt med att klyva en daggmask i två och känna mig som ”gudfader-allsmäktig över liv och död”.

Så jag har ett kvalificerat tips och ett seriöst alternativ till alla wannanbes där ute som tänker sig ett vilt liv som poeter, konstnärer, musiker, dansare, skådespelare – ja, varför inte astronauter – only the sky is the limit: sök lustpunkten! Vad är det för fel på förälskelse? På kärleken? Bara för att de hårdhudade cynikerna och nihilisterna med vassa armbågar inte fattar galoppen behöver väl inte vi ta efter dem. Varför hör man aldrig, eller allt för sällan om lust, idyll, förälskelse. Är inte hjulet uppfunnet än?! Det kan väl inte vara möjligt? Nå, nog är det uppfunnit, men det är liksom ingen som använder det, de har inte lärt sig cykla än. Inte många i alla fall, eller för få – om nu nån frågar mig.

Men vem bestämde att det skulle vara så här, vem bestämde det här över huvudet på oss andra? Vems lag är det här med att ensidigt skildra våld, karghet, fulhet, råhet och ren cynism och nihilism? Eller är det bara de som inte kan skildra hoppet, kärleken, friheten, harmonierna – det vackra utan måste dra ner allt sin egen låga nivå – förfula, trampa och riva sönder – som dikterar vad vi andra ska syssla med? Är det sadister och desillusionerade cyniker som sätter ribban för vad som är litteraturens vara och icke vara? Är det de som använder litteraturen som sin egen terapisoffa och ältar en taskig barndom som pådyvlar oss sin egen form av maktstruktur och pekpinneaktigt skriver oss sin egen makabra sanning på näsan? Så att man ska slänga barnet rakt ut i trafiken – barnet, badvattnet och hela rasket ska ut?

Nå, visst får man välja bort – fulheten, råheten, det vulgära – man bara gör det. Det finns nog de som gärna vältrar sig – som letar efter den där berömda smärtpunkten – för att få vrida om kniven i såret. Idyllen räcker inte till för alla men jag höjer mitt huvud, höjer min blick. Jag tränar, för att lära mig att se bortom jorden med dess sorger, dess lidande och gravar – se ända till den andra stranden. Jag förnekar inte sorgen och de tusen bedrövelserna som livet också består av, jag vill bara skapa ett alternativ. Jag vill se ända till den andra stranden – då talar vi inte Hades strand, utan längre än så, jag talar om visioner. Man får verkligen ligga i som en iller, träna varje dag, för man har nepotism, nyckfulla trender och samhällets hjärntvätt emot sig. Man får verkligen hårdträna på att se förbi sina egna hjärnspöken och inre demoner. Men det går, det måste, man måste se längre än till sina egna sår, annars går man under – man måste se de andras och bli en tröstare, en ljusbärerska, en visionär.

Det blir ju ingen dramatik om man bara skildrar det sköna och lyckan – har du också hört det där dravlet – och gått på det? Man kan inte skriva bara om lycka, om glädje, det blir inte trovärdigt – folk har stått och sagt det rakt upp i ansiktet på mig. Man kan inte skildra bara det vackra, skönheten, kärleken – det blir förljuget. För vem? Men kanske är de för korta i rocken. Bara för att de inte själv duger till att dra utopier och ljusvisioner ur rockärmen, inte kan erfara euforiska svindlande ögonblick, inte förmår lyssna efter harmonier – som också är en del av livet, men ack så styvmoderligt behandlat – eller de förmår inte uppskatta det sublima, sällheten och så ska ingen få göra det, så behöver ingen det? Men de behöver kanske inte tröst, idyller, tro och hopp – för de klarar sig utan, klara sig ändå, de hårdhudade med vassa armbågar.

Och så tar de den enkla vägen – varför inte utmana sig själv?

Eva-Stina Byggmästar. Foto: Jan Anders Broo.

Försöker dra mig till minnes, när var egentligen första gången jag tänkte att, jag gör det bara inte – vägrar skildrar smärtan, våld och ångest, det måste finnas något annat sätt. Jag ville sätta ljuset på ”det andra”. Visst, det var en utmaning, jag gillar utmaningar, utmaningar är mitt mellannamn, och vill man göra det enkelt för sig ska man inte välja litteraturen som arbetsfält. Det var väl ungefär då jag höll på med min fjärde bok, i början på 1990-talet som jag gjorde helt om: inga fler ångestritter, inget mer våld, inga tårar – eländesskildringar, förtvivlan och sorgen fick nån annan ta hand om. Inga gråterskor och klagovisor här inte. Jag skulle skildra glädjen, sällhet, friden, idyller. Trodde jag hade uppfunnit hjulet, eller näst intill. Är det inte vad varje generation måste göra, uppfinna hjulet? Naturligtvis hade andra gjort det här före mig, sysslat med ljusmåleri, höga ideal, romantik, tröst. Jo, i någorlunda rakt nedstigande led: Höga Visans författare och Jesaja med sitt ”svärd ska smidas till plogbilar”, ”då ska lammet och lejonet ligga sida vid sida” och ”ni ska få sitta i famnen och bliva smekta, ni ska få dia med lust vid hugsvalelsens barm”. Sen antikens Theokritos och på lite närmare håll kanske Jarl Hemmer i första hand, som i sin tur lät sig inspireras av Tegengren, Topelius, Runeberg och Bo Bergman. Edith Södergran är nog den vars stjärna lyst högst, längst och klarast, och som fått flest andliga arvtagare av det förra århundradets nordiska diktare.

Men arbetet som kärringen mot strömmen är inte lätt – vem har nu sagt att det skulle vara lätt? Och vem har sagt att jag skildrar livet? Det är skillnad på konst och liv! Nu satte visst diskbänksrealisterna morgonkaffet i vrångstrupen!? Det irriterar en del och somliga blir helt vansinniga då man påpekar att det är skillnad på bok, dikt och liv. Det är som att ta ifrån ett småbarn godiset. Men vad var det Oskar Wilde sa, tillåt mig citera ur minnet: ”En konstnär skildrar inte verkligheten som den är, om han gör det är han ingen konstnär.”

Måste alla författare skildra det skitiga livet ända in i kaklet? Är det en masspsykos det här? Måste man alltid följa flocken? Har flocken alltid rätt? Visa mig kontraktet jag skrev på då jag blev poet. Det är så på modet med det råa, jag vet inte om det ska summeras upp i dirty realism eller om det finns nåt ännu skitigare begrepp som passar ännu bättre. Det har blivit ett självsyfte, ett cirkelargument, i stället för att krossa tabun och komma till rätta med hyckleri och dubbelmoral så ska det vara råhet och yta för råhetens och ytans skull och ingen får käbbla och säga emot. Idyll och romantik kan också ta världen framåt, faktiskt. Idyll och romantik kan också vara samhällskritik och revolt. Just när det är som djävligast behöver vi ljuset och hoppet som allra mest. En regndroppe urholkar stenen, är det nån som hört talat om det? Jaså, inte det!

Vad vi behöver är alternativ, vi behöver visioner, utopier, rent av eutopier. Jag vill inte höra om hur det är, vet mycket väl hur det är. Jag behöver inte en skitigare och maxad kopia av verkligheten, det räcker mer än väl med originalet, tack. Jag blir understimulerad av att verkligheten bara kopieras rakt av och kallas litteratur – ett fotografi eller en polisrapport från en brottsplats är inte konst. Måleri är inte fotografi, måleri är känsla, fördjupning, visioner. Dikt är inte fotografi, dikter är lek och dröm. Fantasi och dröm är det som tagit världen framåt. Tror ni mig inte?! Kanske ni inte vill tro, ni vill inte förändras, förandligas, växa ut till ert rätta mått!? Jo, jag vet att det finns många slag av fotografisk konst också, men förstår ni hur jag tänker? Konst och dikt är mer, mer än den krassa verkligheten, den är en idé, en vision, ett alternativ.

Jag vill inte ha en bekräftande världsbild på min egen, vill ha något bättre än så. Varför är realismen norm och regel nu? Varför vinner dokumentären terräng? Romanen är på väg ut och biografierna in. Var poesin befinner sig – utanför köksdörren, i rännstenen!? Förlagen har inte på snart sagt hundra år gett ut så få diktsamlingar. Man vill läsa om kändisarnas liv, ju snaskigare dess bättre. Verkligheten sägs överträffar dikten och vi förväntas vara nickedockor och sanna med i den myten. Förläggarna tvår sina händer och ”ger läsarna vad läsarna vill ha”. Förläggarna gnuggar sina händer: det säljer. Ingen tar något pedagogiskt ansvar, det tycks inte finnas några ideal utom djungelns lag, det är den mekaniska världsbilden som predikas, vi är bara själlösa djur, en näve grus, det är allt!?

Vad är mänsklighetens verkligt stora problem – att glaciärerna smälter, att söderhavsatollerna försvinner, att New York och London snart drunknar, eller att öknarna breder ut sig, att vi gör ännu mer raffinerade massförstörelsevapen för att ta kol på oss själva och varann, bygger ännu fler kärnkraftverk för stundande atomöknar, att kleptokratin breder ut sig och antidemokratin formas av dagens riskkapitalister, bankdirektörer och nynazister? Megaproblemet är att folk saknar fantasi, drömmar och visioner. Det är brist på fantasi som är människans stora problem. Det finns för få dagdrömmare. Poesi är dagdrömmar på flaska – musik, teater, konst och dans är ljusvisioner – eller kunde vara det.

När jag tänker efter har jag aldrig hört det förespråkas på någon skrivarkurs: man får inte väja för humanism, för medmänsklighet, för glädjen, lyckan, euforin, empati och pacifism, för utopierna då man gör stor litteratur, eller liten för den delen. Men jag har å andra sidan sluppit skrivkurser, nästan helt och hållet. Jag borde aldrig ha gått i nån konstskola heller – förstörde min talang och nyfikenhet på måleriet där. Min lust, mitt mod att måla rann som akvarellfärg ut och ner i gatubrunnen. Men det är så dags att komma på det nu!? Jag är inte ens en smula bitter, tvärtom, bara tacksam – vilken himla tur och lyckan att jag slapp ifrån måleriet och fick mer tid för dikterna.

Min fantasi ska och bör ta vid där verkligheten slutar och drömmen börjar. Fantasi betyder allt här i världen. Det är fantasin som förändrat vår värld, avskaffat slaveriet och gett oss allmän rösträtt, som gett oss en gnutta mer jämlikt samhälle och satt de narcissistiska mansgrisarna på pottan. Först fantiserade vi om det omöjliga och sen började vi drömma om att göra slag i saken, resten är historia. Det var inte lätt men vi gjorde det. Och det här är bara början, nu kommer fortsättningen.

Den japanska författaren Haruki Murakami säger i sin bok Författare till yrket (Norstedts, 2017) angående fantasin eller dess begränsningar: ”Det är nog inte fel att säga att den är ett resultat av fantasins nederlag”. Han relaterar i detta fall specifikt till kärnkraftsolyckan i Fukushima, som var en följd av en tsunami. Om jag förstår honom rätt, menar han således att kärnkraften är ett resultat av bristande fantasi. Eller åtminstone det att vi inte fattat att skydda kärnkraftverken bättre – vi kunde inte förställa oss det värsta scenariot – vad som skulle kunna hända och nu har det hänt. Men Murakami är optimistisk – och optimisterna växer inte på träden i litteraturen eller annars i vår tid vad det verkar – han menar att vi med hjälp av fantasi och nyfikenhet kan utvecklas som individer och samtidigt nå nya tekniska landvinningar. Hans recept är att på samhällelig nivå skapa en miljö som ger möjlighet för individen att tänka fritt och fantisera. Å andra sidan är hans böcker inga feelgoodhistorier precis, men det är en annan diskussion.

Man kanske ska lägga undan sitt evinnerliga rättvisepatos för ett ögonblick, men dikter och sagor tränar upp vår sympati, empati, inlevelseförmåga, vår objektivitet, våra själsförmögenheter och vår andliga tåga. För att tala med Haruki Murakami igen: ”Jag säger inte att skolundervisningen ska utvecklas och stimulera barnens fantasi. Så långt sträcker sig faktiskt inte min önskan. Det är barnen själva som måste utveckla sin fantasi. […] Det jag önskar av skolan är bara en enda sak: att den inte undertrycker och utplånar fantasin hos de fantasifulla barnen. Det räcker så. Jag önskar att den kunde visa alla barn var deras individualitet skulle kunna få en fristad, ett ställe där den kunde överleva. Då skulle skolan kunna bli en mer meningsfull och tillåtande plats. Och på samma gång skulle själva samhället bli det.” Här talar han om skolan, men jag skulle vilja säga att det gäller samhället i stort.

Den rikssvenska tonsättaren Fredrik Högberg har sagt: ”I vår tid, när världen inte sällan framställs och porträtteras som ful, våldsam och karg, både i konst, media och debatt, saknar jag stora och till och med naiva visioner. Vem ska visa världen hur vi kan ha det, och inte bara hur det är. Var finns de nya muserna som ska inspirera oss? Ser de inte oss, eller är det inte vi som ser dem?” Visst, vi behöver vittnesbörden och tidsdokumenten, men det måste väl få finnas annat också, i rättvisans namn, eller är rättvisa bara till för mesar?

Jag påstår inte att jag har lyckats – stänga våldet, svärtan ute helt och hållet. Men jag har i alla fall försökt. Och försöker om och om igen, varje dag reser jag mig och börjar om. Från noll. Ibland går det bättre, i bland sämre – i mitt språklaboratorium, mitt själslaboratorium, i mitt ljuslaboratorium.

Stig Dagerman konstaterade som bekant att ”Vårt behov av tröst är omättligt”. Ödesbrodern Jarl Hemmer plågades livet igenom av ångest och depressioner, och kanske var det just därför han sökte harmonier, glädje, romantik och lycka: kärleken. Hans litterära idyller fungerade som ett serum mot ångest och hopplöshet skriver Thomas Ek biografin Ljuset har djup – Jarl Hemmer och idyllen (SLS, 2013). Ek fortsätter: ”Men kan man även som läsare bli av med sorg och smärta genom att läsa hans idyller? Förmågan att trösta verkar ibland vara en funktion hos litteraturen som vi egentligen skäms över, trots att det tillhör ett av människans mest grundläggande behov, och något som ingen av oss klarar sig utan. Att trösta är en av litteraturens viktigaste funktioner. Alla har naturligtvis inte samma behov av idyller. Kanske är det de som haft det svårast som har lättast att ta till sig idyllen. Författaren och läsaren måste kanske dela vissa insikter om livet för att idyllens livskänsla skall nå fram.” Thomas Ek menar och jag är böjd att hålla med, att idyllen är en motberättelse till exempelvis krigsskildringar. Ek säger att ”trots allt” skulle kunna vara idyllikernas stridsrop. De vänder sig till idyllen, trots all ondska och allt mörker omkring dem.

Hans Ruin är kanske den som lyckats summera upp poesins mål och mening allra bäst: ”Poesin hjälper oss att leva centralt, att samla oss.” Ja, poesi är inre samling, meditation, kontemplation, reflektion, rent av bön och besvärjelse när den fungerar som mest ändamålsenligt. Men det här är egentligen inte uteslutande en sysselsättning för poeter, vi kan alla lära att samla oss och hämta visioner ur den eviga källan. Vi behöver visionerna för att leva, så vi inser hur vi ska leva. Det är just under samlingen, under den största koncentration – som egentligen paradoxalt nog är total avslappning – som man kan samla nya idéer och visioner. Det är detta som är poesin egentliga arbetsuppgift: visionerna.