Meny Stäng

Ge mig minnet av grus och ogräs

Av Peter Nyberg

Gunnar Ekelöf 1967. Foto: Pressens bild.
Gunnar Ekelöf 1967. Foto: Pressens bild.

Tidigt hamnade jag i ett kärleksfullt förhållande till Gunnar Ekelöfs poesi. Inte så mycket för att jag förstod det han skrev utan för att jag tyckte att han var rolig. Roligast tyckte jag den inledande dikten i Sent på jorden var, den som inte har ett namn men inleds med ”Blommorna sover i fönstret”. Allt lever i dikten. På spisen snarkar kaffekannan, flugorna står och tänker på väggarna och det vita, dukade bordet väntar. Det är puttrigt.

Efter hand förstod jag att dikten inte var menad så, att det finns en djupare och mörkare förståelse i orden och i rytmiken. Den tigande väntan är inte nödvändigt¬vis en väntan på något gott. Dikten är definitivt inte puttrig. Efter att ha fått symbolerna utredda under ett akademiskt seminarium varunder det konstaterades att Ekelöf i sin postuma självbiografi kallar Sent på jorden för en självmordsbok, skämdes jag rent av för min första naiva tolkning. Ändå var den betydelsefull. ”Blommorna sover i fönstret” hade blivit en ingång och nu upptäckte jag att Gunnar Ekelöfs fraser fungerade som mer eller mindre önskade ackompanjemang till nästan alla betydande skeenden i mitt liv.

Under farfars begravning slutade jag att lyssna på prästen och rabblade inombords: ”Se hur den sovandes ansikte förändras / Se hur det byter ansikte / detta rum som han lämnar för alltid.”. Ett mantra eller ett värn tills ceremonin var över. Först senare slog det mig att det var Ekelöfs ord som funnits till hands. Jag letade upp dikten med den kongeniala titeln Resenär och läste den i sin helhet:

Hans väckarklocka är ställd
hans väska står färdigpackad
På stolen hänger kavajen:
I plånboken biljetten –

Månsken faller genom fönstret
Se hur den sovandes ansikte förändras
Se hur det byter ansikte
detta rum som han lämnar för alltid

I farstun hos en vän såg jag några dagar efter begravningen en reproduktion av Erik Olsons målning Den borgeliga moralen i skriftestol där nästan alla symboler i dikten finns illustrerade. Hopplöst färgad av studier undrade jag vem som var först, vem som stod för originaliteten. Efter lite sökande såg jag att Om hösten, där dikten ingår, kom ut 1951 och Olsons målning 1937. Numera vet jag att originalverk och originalitet är självutplånande uttryck. Symbolerna är allas att bruka i de omgivningar var och en finner dem funktionella.

Även under min vigselakt började Ekelöfs ord skena: ”Detta oerhörda, / barocka liv: / En hancell råkar nå fram till en honcell / och bland ett stort antal friare / blir jag till // Undra på att jag betvivlar / att jag är jag”. Vi stod utanför Yxtaholms slott med vigselförrättaren som just frågat om jag ville gifta mig med min älskling. Gästerna tittade uppmärksamt på mig och i skallen dessa fraser. Jag klämde fram ett ”Ja”. Den sovandes ansikte förändrades. Vi var plötsligt man och hustru, inte bara pojk- och flickvän. Men fraserna ville inte sluta skena. På natten: ”Den befläckade avlelsen / Jag en spermatozó, irrar omkring med min svängande svans / på jakt efter världsägget / men var finns det?”.

Nog om det privata.

Åter tog det några dagar innan jag förstod vem som förlett mitt medvetande under vigselakten. Dikten hittade jag i Opus Incertum, den heter ”Detta oerhörda” och jag vågar gå ed på att den aldrig lästs vid ett bröllop. Trots sin humor.

Gunnar Ekelöf var en ordvitsare och förvrängare av innebörder, även i den så kallade självmordsboken; nu kan jag tänka att det inte var underligt att ”Blommorna sover i fönstret” tolkades som puttrig av den diktläsande novisen, snarare är jag imponerade av att det är just den delen av Ekelöfs register som uppfattades. Gycklaren är en viktig del av siaren. Siaren en viktig del av gycklaren.

I dikten Enquête, som utformas till en intervju som Ekelöf gör med sig själv, blir förhållandet mellan skamlöst gyckel och klarsynthet tydligt. ”Er lilla skötesynd? Att onanera / Och slutligen (så kortfattat som möjligt): / Varför skriver ni? / Av brist på sysselsättning. Vade retro. / Ni vitsar också? / Ja – jag vitsar också.”. I samma dikt säger sig poeten vara en ”absolut onyttig människa”. Naturligtvis inte utan humor, heller inte utan allvar. ”Det är meningslösheten som ger livet dess mening” skriver han i essän En outsiders väg och tillägger att det är som avklädare av verkligheten som diktaren når sin enda betydelse.

Ofta har jag sökt människor med detta dubbla temperament, både gycklare och avklädare, utan att finna någon som kan leva upp till båda rollerna. Ekelöfs ideal är följaktligen praktiskt avancerat. De av hans dikter som avspeglar varandet och meningen med tillvaron har fått stor betydelse för mig, efterhand har de utvecklats till en ryggrad eller stödjepunkter för mina livsval. Den viktigaste dikten av dessa är ”Jag tror på den ensamma människan”. Här tycker jag mig ana ett ideal och ett ställningstagande.

Diktsamlingen Färjesång från 1941, vari ”Jag tror på den ensamma människan” finns, är ett brott i Ekelöfs diktning. Under påverkan av en rad österländska tänkare hade han utarbetat en tydligare stil som genomgripande bygger på paradoxer av typen ”Religionen är den sanna konsten / men endast konsten är den sanna religionen”. Även om Ekelöf var en religiös människa får man inte mista honom för att vara kristen: Att han döpte en senare diktsamling efter den fallna ängeln Lucifers ordspråk: ”Non Serviam” (icke må jag tjäna) talar sitt tydliga språk. Ekelöf var mystiker utan konfession, beroende på att han, liksom Wittgenstein, inte trodde på det deskriptiva språket som bärande i andliga spörsmål. Ekelöf trodde på paradoxen, på det till synes motsägande.

I ”Jag tror på den ensamma människan” finns ett vilsamt moraliskt ställningstagande: I tomrummet mellan satserna frammanas en idealmänniska som speglar Ekelöfs sätt att förstå mänskligheten.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och antimänniska

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

Dikten inleds med ett ställningstagande: Tron på den ensamma människan som kontrollerar sina instinkter och därmed själv väljer sina handlingar. Både vargen och hunden ger efter för sina instinkter, men på två olika sätt; medan hunden tyr sig till människan flyr vargen densamma. De två reaktionsmönstren ska bli betydelsefulla för förståelsen av dikten.
I den buddhistiska tankevärlden har människor ingen egentlig identitet. Ett namn är följaktligen bara en beteckning på ett specifikt stycke föränderlig massa. Hur kan man då sägas vara människa? Individer med insikt om detta blir antimänniskor eftersom det vi kallar mänsklighet utgår från att en personlig identitet faktiskt existerar. I slutet av diktens mellanstrof återkommer tanken: ”Svårt att vänja sig vid sig själv. / Svårt att vänja sig av med sig själv.” Den ensamma människan tvingas in i ett mellanläge där hon drivs att inse att hon är antimänniska men inte kan sluta vara människa.
Den första strofen blir i så motto en ypperlig kommentar till det samtida Nazityskland. Massorna där tog inte individuella beslut utan ”löpte sin vittring” eller flydde. Det var vardagstysken som 1933 röstade fram Hitler till diktator därför att demagogen föreslog förklaringar och lösningar på de problem som fanns i det tyska samhället: Allt ont var judarnas fel och alla tyskar skulle få jobb och social trygghet om de gjorde som Hitler sade. När Führern begränsade den intellektuella världen på olika plan började flykten, speciellt bland de judiska intellektuella som på två plan fann sig hotade av statsmakten. Även vetenskaperna blev lidande. Hitler prioriterade de vetenskapsområden som kunde användas i det kommande kriget, de andra sågs som sekundära. Således gav sig också en mängd vetenskapsmän av f