Meny Stäng

Shakespeares och Petrarca strilande: Om att respektera formen

Av Peter Nyberg

 

Varje klassrum har sin besättning. De extrem studiemotiverade som vill charma läraren placerar sig längst fram, i mittseglet de som är motiverade men inte tänker släppa på charmen, längs väggarna och längst bak de som gärna smusslar lite när läraren inte tittar. Nästan alltid hamnar jag längst bak, lite till höger, helst i hörnet. Man kan tro att jag meddelar erfarenheter från de lägre åren i grundskolan, men det är likadant i gymnasiet och på universitetet. Alltid längst bak till höger.

Det är seminarium och vi har pratat om Petrarcas sonetter till Laura. Seminarieledaren, en skäggig doktorand som ensam svarar för kursen i litteraturvetenskap, tittar på klockan och upptäcker att det är dags att avrunda. I pedagogisk anda brukar han meddela läsningen till nästkommande dag. Hans humör i slutet på lektionerna är alltså avgörande för kvällsaktiviteterna. Jag spår en viss ansträngdhet hos honom. Han har bistert konstaterat att vi tar för lätt på formen. Någon i mittskeppet har dristat sig till att påstå att det väl bara är att rimma lite, nedslagen har han suckat och viftat bort kommentaren.

Nu sätter han sig vid katedern, bläddrar lite i pärmen där planeringen finns, men får en idé. Det syns tydligt, ansiktet spricker upp i ett flin. De andra studenterna reagerar som jag: En lärare som får ett infall medan han funderar på hur han ska betunga sina adepter med läsning kan ge två resultat: Antingen överdriver han fullständigt eller så låter han oss gå utan läsning. Jag slutar andas och måste anstränga mig för att få igång andningen igen.

Han tittar upp. Ler mot mittskeppet till.

– Till i morgon ska ni skriva en sonett. Det är allt, säger han och börjar plocka ihop sina attiraljer.

Ett par sekunder sitter vi kvar, sedan går uppgiften in. Okej, vi ska skriva en dikt. Kvällsaktiviteterna är räddade. En uppfriskande glad stämning råder när vi lämnar sekelskiftsbyggnaden.

Efter lunchen sätter jag mig ner och funderar på versfot och rimfläta. Jamber använder ju Shakespeare, så det kan duga åt mig med. Jag hugger till med en fläta. Sedan tänker jag på rim. Hjärta/smärta/stjärta.

Det blir lätt banalt. Och utan rytm: ”Här får du mitt hjärta / det är fyllt av smärta / som en dask på stjärta”. Nej, dags att bruka allvar, som min skäggige mentor då och då brukar säga när klassen är för tramsig.

Jag kommer att tänka på Poe och Korpen. Kompositionens filosofi. Där väljer poeten ut motiv och symboler innan han börjar skriva själva texten. Nå, tänker jag, låt mig skriva om kärlek. Låt mig skriva om kärleken till en annan man för att göra det intressant. Å andra sidan är väl inte kärleken till en man väsenskild från kärleken till en kvinna. Låt mig skriva om kärleken.

Hm.

Jag går och sätter på kaffe. I köket blir jag stående och försöker komma på sonettens inledande fyrrading. Inget händer. Jag förväntar mig att något ska ske, att det ska strila ut ord. Det är ju så jag föreställer mig att det är för poeterna; plötsligt kommer inspirationen och det strilar fram ord som från ett mjukt duschmunstycke. Men hos mig intet. Möjligen för att jag inte är poet utan student.

23 år gammal träffar Fransesco Petrarca Laura för första gången. Det var som med Dantes Beatrice; han såg, drabbades av henne och kunde därefter inte släppa taget. I april månad utanför Sankta Klara i Avignon. Åsynen och därefter fixeringen. Laura var gift och hade inga intentioner att bedra sin man, i övrigt vet man inte så mycket om henne. För Petrarcas del var kärleksolyckan början på en världslig lycka som poet: Han skrev sin Lauradiktning där varje del av älskades synliga kropp skärskådas och avnjuts genom den förälskade ynglingens blick. Det är härlig poesi. Man ska vara förälskad.

Ett år senare är Laura död. Som med Dantes Betarice. Fast Laura drabbas av pesten. Nu är himlen den enda trösten, platsen där de tu ska mötas. Poesin blir sorgsen, det är inte längre en ung man som skriver utan en medtagen sörjande.

På ödefälten, ensam i begrundan,
med dröjande och tysta steg jag går;
från varje plats där fötter lämnat spår
mitt öga hjälper mig att vika undan.

Ej annat skydd än detta mig beskäres
mot människors blickar, granskande de fara,
ty i mitt glädjelösa sätt att vara
utläses hur jag inom mig förtäres,

och därför tror jag nu att dal och berg
och skog och floder veta vad för färg
har detta liv som är fördolt för andra.

Så otillgänglig är dock ingen stig
att inte Kärlek är med och vandrar,
jag talade med den – och den med mig.

Hur det strilar ur Petrarca. Detsamma med Shakespeare. Även han riktade sina kärleksförklaringar till, för eftervärlden, relativt okända kärleksobjekt: the Fair Lord och the Black Lady. Om det var en lek med könsroller, ungefär som den jag själv tänkte mig, eller allvarligt menad känslosamhet är svårt att avgöra 400 år efteråt.

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate:
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date:

Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed,
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course untrimmed:

But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st,
Nor shall death brag thou wand’rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow’st,

So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.

Som det strilar om Shakespeares kärlekssång.

Som det är förtorkat i mig.

Efter fem timmars diktande struntar jag i versfötterna och skapar 14 rader julklappsrim innan kvällsaktiviteterna. Det är en anskrämlig dikt som jag enkom tar med till föreläsningen för att slippa straffläxor. Banaliteterna runt kärleken är beklämmande. Dagen därpå råder en tryckt stämning i föreläsningssalen. ”Är jag alltså inte mer avancerad än det här?” tänker jag i mitt hörn när jag läser igenom vad jag skrivit.

– Jag gav fan i det efter ett tag. Jag kan fan inte dikta, så enkelt är det, konstaterar Christian när han slår sig ner bredvid mig. Sedan skrattar han högt åt mitt försök och konstaterar att han nog skulle ha klarat av att skriva ”en sån dikt”.

– Det är en sprängd sonett, som Lindegrens, menar jag.

Vår skäggige maestro skrockar i det att han entrar salen och frågar hur det har gått med sonetterna. Rummet blir sällsynt tyst. Tungt. En av flickorna längst fram viftar med sitt nyskrivna alster. Läraren ler och konstaterar att hon nästan lyckats men att rytmen hackar och att hon på ett par ställen har grötrimmat.

Det blir inga straffläxor och jag slipper exponera mitt anskrämliga försök.

– Nu har ni lärt er att respektera formen, säger han och slår upp Litteraturens historia i världen på Francois Villon.

Några år senare har jag förläst mig på dikt och sitter ånyo och försöker dikta, men så att det alls blir dikt. Det blir det inte. Inte ens utan rytm blir det dikt i egentlig mening. Det blir patetik. Ibland lägger jag ut patetiken på nätet, ibland säger okända människor att de tycker om den. Ibland tror jag dem.

Magnus William-Olsson har just kommit ut med sina Ingersonetter och jag har gripits av dem och fascinerats av hans sätt att skriva, hur rytmiken bestäms av interpunktionen lika mycket som av ordens inneboende satsmelodi. Anspelningarna på Oidipus, moderns och sonens intimitet, har knådat mitt innandöme. I de stora tidningarna har föraktfulla krönikörer menat att inget blir bra bara för att det är uppbyggt efter ett visst mönster. Det var samma sak när Lotta Olsson för några år sedan gav ut sonetterna i Den mörka stigen: Beundrarna och belackarna av formkonsten.
Två grepp har övertagit en del av rytmens och rimmens funktion. Ordens uppställnings på sidorna förväntas avbilda diktens tema, således skrivs numera en form av nykonkretism. Alternativet är att skriva utifrån ett koncept, vilket innebär att man övertar en handfull schabloner och skeenden och gör poesi av dem. När jag läser Emil Boss dikter om en snabbköpskassör eller Leif Holmstrands skräckpoesi känns det ibland svårbegripligt att det har blivit så. Hur kommer det sig att det svårigheterna gått från poeten till läsaren? Diktningen saknar rytmik, tar över bilderna från sina områden eller ställs grafiskt upp för att beskriva poesins teman. Diktarens uppgift tycks mig enkel. Läsarens komplex och kräver förförståelse, insikter i textens utgångspunkter. Borde det inte vara tvärtom?

En röst är tydlig bortom koncept och nykonkretism: Nu har ni lärt er att respektera formen.

Översättning av På öde fälten: Martha Larsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 13 =