Meny Stäng

Shakespeares och Petrarca strilande: Om att respektera formen

Av Peter Nyberg

 

Varje klassrum har sin besättning. De extrem studiemotiverade som vill charma läraren placerar sig längst fram, i mittseglet de som är motiverade men inte tänker släppa på charmen, längs väggarna och längst bak de som gärna smusslar lite när läraren inte tittar. Nästan alltid hamnar jag längst bak, lite till höger, helst i hörnet. Man kan tro att jag meddelar erfarenheter från de lägre åren i grundskolan, men det är likadant i gymnasiet och på universitetet. Alltid längst bak till höger.

Det är seminarium och vi har pratat om Petrarcas sonetter till Laura. Seminarieledaren, en skäggig doktorand som ensam svarar för kursen i litteraturvetenskap, tittar på klockan och upptäcker att det är dags att avrunda. I pedagogisk anda brukar han meddela läsningen till nästkommande dag. Hans humör i slutet på lektionerna är alltså avgörande för kvällsaktiviteterna. Jag spår en viss ansträngdhet hos honom. Han har bistert konstaterat att vi tar för lätt på formen. Någon i mittskeppet har dristat sig till att påstå att det väl bara är att rimma lite, nedslagen har han suckat och viftat bort kommentaren.

Nu sätter han sig vid katedern, bläddrar lite i pärmen där planeringen finns, men får en idé. Det syns tydligt, ansiktet spricker upp i ett flin. De andra studenterna reagerar som jag: En lärare som får ett infall medan han funderar på hur han ska betunga sina adepter med läsning kan ge två resultat: Antingen överdriver han fullständigt eller så låter han oss gå utan läsning. Jag slutar andas och måste anstränga mig för att få igång andningen igen.

Han tittar upp. Ler mot mittskeppet till.

– Till i morgon ska ni skriva en sonett. Det är allt, säger han och börjar plocka ihop sina attiraljer.

Ett par sekunder sitter vi kvar, sedan går uppgiften in. Okej, vi ska skriva en dikt. Kvällsaktiviteterna är räddade. En uppfriskande glad stämning råder när vi lämnar sekelskiftsbyggnaden.

Efter lunchen sätter jag mig ner och funderar på versfot och rimfläta. Jamber använder ju Shakespeare, så det kan duga åt mig med. Jag hugger till med en fläta. Sedan tänker jag på rim. Hjärta/smärta/stjärta.

Det blir lätt banalt. Och utan rytm: ”Här får du mitt hjärta / det är fyllt av smärta / som en dask på stjärta”. Nej, dags att bruka allvar, som min skäggige mentor då och då brukar säga när klassen är för tramsig.

Jag kommer att tänka på Poe och Korpen. Kompositionens filosofi. Där väljer poeten ut motiv och symboler innan han börjar skriva själva texten. Nå, tänker jag, låt mig skriva om kärlek. Låt mig skriva om kärleken till en annan man för att göra det intressant. Å andra sidan är väl inte kärleken till en man väsenskild från kärleken till en kvinna. Låt mig skriva om kärleken.

Hm.

Jag går och sätter på kaffe. I köket blir jag stående och försöker komma på sonettens inledande fyrrading. Inget händer. Jag förväntar mig att något ska ske, att det ska strila ut ord. Det är ju så jag föreställer mig att det är för poeterna; plötsligt kommer inspirationen och det strilar fram ord som från ett mjukt duschmunstycke. Men hos mig intet. Möjligen för att jag inte är poet utan student.

23 år gammal träffar Fransesco Petrarca Laura för första gången. Det var som med Dantes Beatrice; han såg, drabbades av henne och kunde därefter inte släppa taget. I april månad utanför Sankta Klara i Avignon. Åsynen och därefter fixeringen. Laura var gift och hade inga intentioner att bedra sin man, i övrigt vet man inte så mycket om henne. För Petrarcas del var kärleksolyckan början på en världslig lycka som poet: Han skrev sin Lauradiktning där varje del av älskades synliga kropp skärskådas och avnjuts genom den förälskade ynglingens blick. Det är härlig poesi. Man ska vara förälskad.

Ett år senare är Laura död. Som med Dantes Betarice. Fast Laura drabbas av pesten. Nu är himlen den enda trösten, platsen där de tu ska mötas. Poesin blir sorgsen, det är inte längre en ung man som skriver utan en medtagen sörjande.

På ödefälten, ensam i begrundan,
med dröjande och tysta steg jag går;
från varje plats där fötter lämnat spår
mitt öga hjälper mig att vika undan.

Ej annat skydd än detta mig beskäres
mot människors blickar, granskande de fara,
ty i mitt glädjelösa sätt att vara
utläses hur jag inom mig förtäres,

och där