Meny Stäng

Brorsan hade en vevgrammofon: Tre aspekter av Elsie Johanssons poesi

Av Peter Nyberg

Elsie Johansson. Foto: Ulla Montan
Elsie Johansson. Foto: Ulla Montan

Skylten om halva reapriset står kvar utanför Dillbergska i Kalmar. Den stenbelagda gågatan i 1600-talsstaden är som jag minns den och hettan mellan husen pulserar. Åskan hotar långt borta. När de första stänken kommer går jag in. Och blir stående innanför dörren. Doften av uråldrig pappershandel bär jag med mig men jag inser just då att den ursprungliga bokhandelsdoften kommer härifrån. Det här är grunden. Kvinnan bakom disken ser aningen oroligt på mig och frågar om det ska börja nu. Det ska det.

Dillbergska har en lätt labyrintisk inredning med gångar av bokhyllor och små utbyggnader som är fulla av litteratur. Ovanvåningen är given pappersprodukterna, här nere regerar författarna. Jag botaniserar. I ett hörn står en korg med diktböcker. De är nerslängda lite hur som helst och kostar fem spänn stycket. Då minnet av mitt första besök i bokhandeln.

Nyinflyttad med bara en vecka kvar till kursen i litteraturvetenskap utforskar jag bokhandlar och antikvariat i Kalmar. Ännu har jag bara fyra egna poesiböcker men jag är nyfiken och vill mer. Efter ett år på Åsa folkhögskolas skrivarlinje är begreppen om poesi vaga. Det är något högtravande, något vagt. Lite hur som helst men högstämt. ”Skall jag dig likna vid en sommardag? Mig synes sommarens kontrakt för kort. Din ljuva ro ger mera vederlag än Maj, vars knoppar slits av stormen bort”. Poesin ska anspännas, bli storartad. Och gärna innehålla äldre ordformer som ”skall” och ”dock” eller ”blevo”.

På poesihyllan finns relativt få volymer. De går snabbt att leta igenom. Men blicken stannar på titeln Brorsan hade en vevgrammofon. De andra diktböckerna heter högtidliga eller konstiga saker och svarar bra mot mitt intryck av poesin. Talspråksformen ”brorsan” i kombination med ”vevgrammofonen” är något annat. Det är inte så poesi ska heta, tänker jag och upptäcker att jag tagit ut boken från hyllan.

Jag blev poeten i familjen
hur det nu kunde komma sig

Skriv nånting vackert, sa mamma
föresvävande
sin rumphuggna ungdoms liljavit och ros

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan
sa pappa
han behövde all slags stolthet
Men systrarna stod eniga:
tro inte att du ÄR

Och jag var inte någon
men sökte mig
i Gud

Fast alla religiösa var misstänkliggjorda

Det var inte så man skulle skriva dikt, åtminstone inte i min hjärna, det var inte så dikt skulle vara. Man skulle inte få skriva ”jäntfan” och ”för djävlig”. Möjligen Gud. Gud tyckte jag om. Även i en mycket liten fysisk passage kan man bli omdanad, få bitarna lagda för sig. Elsie Johansson såg till att fler än en bit hamnade på plats, hon fick mig att förstå, lite mer än tidigare om poesins vara. Den är inget högtravande, i poesin finns komplikation men inte för komplikationens egen skull.

Brorsan hade en vevgrammofon kostade 209 kronor. Mitt samlade kapital sträckte sig till 211. Men det här är inte en sån historia där den trånande poesiläsaren kastar sina slantar i bokhandelns kassaapparat och lever på poesin allena. Man lever inte på poesi. Man lever på mjöl och havregryn, vilket i slut änden var vad mina slantar gick till. Jag sköt in boken på hyllan och glömde den inte.

Några år senare fick jag det samlade verket och till Elsie Johanssons 80-årsdag hennes personliga urval av dikter med några nyskrivna verk. Den dominerande boken i hennes personliga urval Då nu är jag är just Brorsan hade en vevgra