Meny Stäng

Brorsan hade en vevgrammofon: Tre aspekter av Elsie Johanssons poesi

Av Peter Nyberg

Elsie Johansson. Foto: Ulla Montan
Elsie Johansson. Foto: Ulla Montan

Skylten om halva reapriset står kvar utanför Dillbergska i Kalmar. Den stenbelagda gågatan i 1600-talsstaden är som jag minns den och hettan mellan husen pulserar. Åskan hotar långt borta. När de första stänken kommer går jag in. Och blir stående innanför dörren. Doften av uråldrig pappershandel bär jag med mig men jag inser just då att den ursprungliga bokhandelsdoften kommer härifrån. Det här är grunden. Kvinnan bakom disken ser aningen oroligt på mig och frågar om det ska börja nu. Det ska det.

Dillbergska har en lätt labyrintisk inredning med gångar av bokhyllor och små utbyggnader som är fulla av litteratur. Ovanvåningen är given pappersprodukterna, här nere regerar författarna. Jag botaniserar. I ett hörn står en korg med diktböcker. De är nerslängda lite hur som helst och kostar fem spänn stycket. Då minnet av mitt första besök i bokhandeln.

Nyinflyttad med bara en vecka kvar till kursen i litteraturvetenskap utforskar jag bokhandlar och antikvariat i Kalmar. Ännu har jag bara fyra egna poesiböcker men jag är nyfiken och vill mer. Efter ett år på Åsa folkhögskolas skrivarlinje är begreppen om poesi vaga. Det är något högtravande, något vagt. Lite hur som helst men högstämt. ”Skall jag dig likna vid en sommardag? Mig synes sommarens kontrakt för kort. Din ljuva ro ger mera vederlag än Maj, vars knoppar slits av stormen bort”. Poesin ska anspännas, bli storartad. Och gärna innehålla äldre ordformer som ”skall” och ”dock” eller ”blevo”.

På poesihyllan finns relativt få volymer. De går snabbt att leta igenom. Men blicken stannar på titeln Brorsan hade en vevgrammofon. De andra diktböckerna heter högtidliga eller konstiga saker och svarar bra mot mitt intryck av poesin. Talspråksformen ”brorsan” i kombination med ”vevgrammofonen” är något annat. Det är inte så poesi ska heta, tänker jag och upptäcker att jag tagit ut boken från hyllan.

Jag blev poeten i familjen
hur det nu kunde komma sig

Skriv nånting vackert, sa mamma
föresvävande
sin rumphuggna ungdoms liljavit och ros

Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan
sa pappa
han behövde all slags stolthet
Men systrarna stod eniga:
tro inte att du ÄR

Och jag var inte någon
men sökte mig
i Gud

Fast alla religiösa var misstänkliggjorda

Det var inte så man skulle skriva dikt, åtminstone inte i min hjärna, det var inte så dikt skulle vara. Man skulle inte få skriva ”jäntfan” och ”för djävlig”. Möjligen Gud. Gud tyckte jag om. Även i en mycket liten fysisk passage kan man bli omdanad, få bitarna lagda för sig. Elsie Johansson såg till att fler än en bit hamnade på plats, hon fick mig att förstå, lite mer än tidigare om poesins vara. Den är inget högtravande, i poesin finns komplikation men inte för komplikationens egen skull.

Brorsan hade en vevgrammofon kostade 209 kronor. Mitt samlade kapital sträckte sig till 211. Men det här är inte en sån historia där den trånande poesiläsaren kastar sina slantar i bokhandelns kassaapparat och lever på poesin allena. Man lever inte på poesi. Man lever på mjöl och havregryn, vilket i slut änden var vad mina slantar gick till. Jag sköt in boken på hyllan och glömde den inte.

Några år senare fick jag det samlade verket och till Elsie Johanssons 80-årsdag hennes personliga urval av dikter med några nyskrivna verk. Den dominerande boken i hennes personliga urval Då nu är jag är just Brorsan hade en vevgrammofon. Som titeln antyder ligger ett bondskt drag i dikten. Det är inte abstraktioner som gör dikterna storartade, det är inblandningen av det mycket konkreta och kunskapen om dess benämningar: ”Murklornas sandrevlar / lummerbestånden / möten och skiljen / och möten igen / i kråris och krype // Gå lisstigen, sa vi / tvärs över linjan / gå sida om gropen åt Källsbodahållet / gå ändes Norrhusstigen, gå halvvägs till Mo / gå hitom och gå bortom”. Det finns ingen annan än Elsie Johansson som förmår skriva dikt på det sättet i dag. Orsaken är enkel, det finns ingen som har kunskapen om naturen och just den del av glesbygdstillvaron som Elsie Johansson skildrar. Man måste gå till henne för att ta del av de mycket preciserade substantivens hemligheter om glesbygden. Man går gärna till henne och läser.

Samtidigt finns en fara i att beundra henne alltför svärmiskt, en fara som belyses i dialogen med Henry David Thoureau genom hans Skogsliv vid Walden. Också Thoureau blir beundrad och därmed ogranskad. Det går inte Elsie Johansson med på. Man får inte vara okritisk mot det man beundrar. Därför beundrar hon men läxar också upp på ett sådant sätt en intellektuell gammal kvinna läxar upp en ung manlig filosof: ”Vänligen avböjande, och med bibehållen värdighet skulle jag förbli stående mittemot Er och med blicken inborrad i Era ögon ber Er förklara vad ordet och begreppet intelligens betyder och innebär – eftersom Ni, utan att blinka, tillåter Er att markera ett enligt Er mening existerande motsatsförhållande mellan affärsmän och arbetar kontra intelligentare människor.”. Thoureau får det inte lätt i mötet med Elsie Johansson. Och den lättheten vill hon inte befatta sig med själv heller, som jag läser henne vill hon ha motstånd, hon vill visserligen beundras och kråmar sig emellanåt, men läsaren får gärna opponera sig. Hon ska inte bara svärmiskt beundras, hon ska också kritiseras. Det är en utlaga av verkligheten som omskrivs. Inte verkligheten i sig.

Länge trodde jag
att Tryggheten fanns
att mamma
att pappa
att Gud (nej, kanske inte?)
men tryggheten fanns
[…]
Onödigt tidigt upptäckte
jag sedan
att ingen trygghet fanns
Ingen egentlig
fanns
någonstans!
[…]
Sedan dess har jag längtat
och längtat. Och väntat
att kanske

kanske ändå
att en flödande dag…

En tredje aspekt av Elsie Johanssons poesi är det mellanpersonliga. Framför allt två områden undersöks, förhållandet till föräldrarna, framför allt är fadern en central konfliktgestalt i många dikter, och förhållandet till mannen, inte nödvändigtvis en specifik man utan mannen i generella termer. Uppväxten behandlas framför allt i den inledande diktboken. Fadern beskrivs som en typisk norrländsk man och modern som den som håller ihop hemmet. Samtidigt finns en innerlighet mellan dem. Faderns stolthet över dotterns förmåga att dikta, modern som tillsammans med dottern cyklar till sömmerskan och upprepar: ”Nu blir du fin”. I en kort passage i Då nu är jag finns en sublim bön.

Jag var mycket älskad
det måste jag få tro

Det är själva fundamentet
som Jaget vilar på

Förhållandet till mannen är också komplicerat. Å ena sidan kärleken, detta att bli berörd och genom den andra uppstå. Å andra sidan vardagens slentrian. Det blir aldrig särskilt romantiskt, aldrig speciellt extraordinärt. Snarare går vardagen i stå.

Knappen är intryckt
programmet är slut
Sänglampan ensam i det släckta
huset
Under fällda persienner
silar lite ljus
Du löser korsordet och somnar
med tidningen på magen
Jag läser Alice Miller:
Det självutplånande barnet

Så är det hos oss
Men annars ganska bra

Elsie Johansson slänger sig inte med storvulna ord eller märkliga ordformer. Hennes diktrader är praktiskt staplade sida efter sida. Men hon har insikter i människovarandet, en stor del av sitt liv har hon ägnat åt att undersöka det. Kanske är det därför jag fascinerades så samtidigt som jag förskräcktes av svärorden den där första gången. Som ingen annan visar Elsie Johansson det djupt mänskliga och man behöver inte vara beläst eller ha förkunskaper för att begripa. Hon är för djävlig på att dikta, jäntfan.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + sex =