Meny Stäng

Vakna skogssjö, slå upp ditt ögonlock: Ingivelser om Maria Wine och Artur Lundkvist

Av Peter Nyberg

Arthur Lundqvist och Maria Wine 1947 (2 och 3 från vänster) Foto: Bonniersförlagens arkiv
Arthur Lundqvist och Maria Wine 1947 (2 och 3 från vänster) Foto: Bonniersförlagens arkiv

Ögonen är öppna och hon håller hans hand och pratsjunger långsamt med sin melodiösa röst: Rörvig Rörvig by ved fjorden dejligste plet i Norden kantet med kli tog kanser med lyngheder Rörvig Rörvig aldrig jeg nogensinde glömmer det skönde minde fra Rörvig strand. Respiratorn andas åt honom, blir summan av hans kroppsliga funktioner. Genom sonden föda. Ögonen öppna. Och handen är ännu varm.

De träffas på ett tåg. Karla Petersen är 24 år och för första gången ensam på en tio dagar lång semester i Rörvig. Hon vet att hon måste gå av tåget och byta till färjan men är orolig för att missa stationen. Så hon ser sig om efter någon att fråga i kupén. Vid dörren sitter tre damer, de pratar ivrigt med varandra och hon vågar inte närma sig. Men ett par säten bort finns en helt ung man. Han har brunt vågigt hår, det är något med ögonen, de ser ut som om han vore någon annanstans samtidigt som han iakttar landskapet utanför kupéfönstret. Jo, hon vågar fråga honom, så hon går fram och ursäktar sig. Först tror hon att han har ett talfel, det blir grumligt, sedan förstår hon att han är svensk. Men han vet och pekar ut riktningen mot färjan från stationen. Hon går tillbaka till sin plats. Ser på honom.

Deras första möte, ändå är allt i deras förhållande etablerat. Det ska med tiden bara expandera i omfattning.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

På bykrogen i Rörvig är hon helt utelämnad till sig själv. Hon förstår inte semesterns idé utan gråter om nätterna och är redo att ge upp. Efter ett par dagar blir hon omhändertagen av ett gift par, de spelar kort och sällskapar om kvällarna. När hon skriver sin självbiografi Minnena vakar kommer hon inte ihåg hur hon får dagarna att gå. Det ryktas efter en vecka att en svensk författare ska anlända. Den brunhårige från tåget. Det blir amatörafton. Hon spelar piano. Han lyssnar. De dansar. En tango. Han heter Artur Lundkvist. Det säger henne inget.

Nästkommande morgon ser han henne utanför bykrogen och frågar om hon ska åka med till havet. Hon svarar nej, har ingen cykel men lånar och kommer efter. Blygheten när hon ligger intill honom på stranden. Sandkornen mot huden och försöken till samtal. Sedan reser han.

Inget händer, det inledande händelseförloppet är fullkomligt i avsaknad av den vitalism, den djuriskhet, den sexuella desperation som senare kommer att vara kännetecknande för dem och som han redan är omtalad för. Men om det vet inte Karla något när hon skickar det första brevet, något mycket vågat i mitten på 1930-talet, på samma sätt som det var mycket vågat att bada med en okänd man. Speciellt med den här kända mannen.

Även brevväxlingen är sublim. Endast hans brev finns bevarade. Hur han steg för steg närmar sig henne, eller om de brevledes närmar sig varandra, hennes avtryck syns paradoxalt nog inte i hennes självbiografi. Allt sker ytterst försiktigt. Hon koketterar med sin okunskap. Han med sina resor, sin beläsenhet, på det planet avsaknad av blyghet i den blyga kurtisen. Efter ett möte på Tivoli håller de varandras händer i ett skogsparti i Köpenhamn. Hon slutar vara fröken Petersen och blir Karla för honom. Hon tycker inte om namnet, säger att det påminner om barndomen. Hon är van att kallas Syster. Ändå: ”Kära Karla”. Sedan ”Kära Ginge”. Senare ”Ginge fågelvinge” eller ”Gingesälen”. Men Artur är fortfarande frånvarande, bortsett från breven. Denna dubbla tillhörighet genom så stor del av deras förhållande: att både vara där och inte.

Ögonen är öppna. En sköterska kommer in och låter en droppe vätska falla ner på ena pupillen. När ger man upp en människa? Läkarna har sagt henne att han troligen är hjärndöd och inte kommer att vakna mer. Det har gått nästan två månader. Men något i henne släpper inte taget. Hon reciterar hans dikter, hon reciterar sina egna. Hon spelar musik, sjunger Rörvigsvalsen. Kanske lika mycket för sig själv, för att imitera sitt eget behov av honom.

Kärlek kan se så olika ut. Maria och Artur är så olika. Han med sin omfattande teoretiska förankring och ansenliga livserfarenhet, hon utan världsliga erfarenheter utöver jobbet på Sygekassernas Optik i Köpenhamn. Han fastslår reglerna. Redan i breven står det klart att han inte kommer att acceptera ett traditionellt äktenskap. Man och kvinna ska vara samman av vilja inte av äktenskaplig plikt. Han vill ha en öppen relation. Han vill att de ska vara fria mot varandra. Och ärliga. Karla. Vad vill hon? Hon skriver inte än. Något måste finnas i henne som lockas, något annat som förfäras. De lever i Stockholm och Köpenhamn, längtande tills de gifter sig den 12 december 1936. Kanske är det den bästa tiden, medan de ännu längtar efter varandra, när de kan skapa illusioner av vardagen tillsammans.

I Köpenhamn blir de kvar efter bröllopet men det traditionella livet tråkar ut och de bestämmer sig för att flytta till Stockholm. Han reser först. En flykt? Länge letar han lägenhet åt dem, till en början ovilligt. Så bundet att ha en bestämd plats menar han, att inte kunna resa när han vill. Varför är hon inte med honom, de är gifta, varför är de separerade: Hon i Köpenhamn, han i Stockholm?

Rörvig Rörvig aldrig jeg nogensinde glömmer det skönde minde fra Rörvig strand.

Redan från början överges hon. Karla växer upp på Jägerspris slott, ett barnhem. Besöken från de biologiska föräldrarna är lyckostunder för barnen. Skuldmedvetna översköljs de av gotter och skryter efter mötena om sina föräldrar, som alltid försvinner och lämnar efter sig en dröm om hur det kunde ha varit. Också Karla möter sin mor. Hon får beskedet inne hos föreståndarinnan. Dagen efter ska hon gå ut till landsvägen och där ska hon mötas av sin biologiska mor.

Så barnet måste drömma. Speciellt när hon inte sover under natten.

Modern är en vacker kvinna, men när de träffas tafatt. Hon vet inte vad som ska sägas, vad som bör förklaras. Karla är sex år. Vad förklarar man av världen för en sexåring? Nej, man mutar. ”Vi ska väl köpa något åt dig”, säger hon och går iväg med barnet efter sig. De går in i en park och plötsligt vill modern sitta. Det finns mängder av lediga bänkar men de sätter sig vid en äldre korpulent herre. Samspråkar. Karla förstår inte sin roll. Vad gör hon där när modern ändå inte bryr sig om henne? Till sist vill hon hem. Paniken är nära. Modern tycks inte komma ihåg löftet om köp utan den korpulente och modern följer henne en bit. Sedan vänder de om tillsammans.

Hon gömmer sig i slottsträdgården och när hon hittas skriker hon att hon hatar alla vuxna.

Först i 18-årsåldern får hon veta att den korpulente var fadern, Karl Fries. Därav namnet, Karla.

Hans ögon är öppna och måste vätas. Surret från maskinen. Några dagar innan händelsen kände han sig seg, lite sliten. Detta resande, värnandet om friheten. Den första oktober 1981 och han är inbjuden till Rotary på Operakällaren för att hålla ett föredrag om litteratur. Opera