Meny Stäng

En helt ny värld av bilder och känslor: Daniel Stagnos tonsättningar av poesi

Av Hampus Östh Gustafsson

Daniel Stagno vid flygeln.
Daniel Stagno vid flygeln.

Tonsättningar av dikter är ett sätt att göra poesin mer tillgänglig. Populär Poesi uppmärksammar fenomenet i samtal med den talangfulla pianisten Daniel Stagno, som på senare år tonsatt såväl Gustaf Fröding som Tomas Tranströmer.

I våras uppmärksammade Populär Poesi den lyckade fusionen av W. B. Yeats och The Waterboys, där sångaren, Mike Scott, tolkade den irländske poeten på ett nytt album. Liknande trender står att finna även i Sverige. Bland annat har det populära Borlängebandet Mando Diao tonsatt Gustaf Fröding, efter att från början ha fått i uppdrag av Uppsala universitetsbibliotek, Carolina Rediviva, att tonsätta en dikt i samband med hundraårsminnet av poetens död 1911. Den 31 oktober släpps ett helt album, Infruset, med tio tonsatta dikter. Mando Diao är emellertid långt ifrån först med att tonsätta Fröding: såväl Sven-Ingvars som Cornelis Vreeswijk har bidragit med egna tolkningar. Frödings popularitet bland tonsättare blir naturlig när man betänker den musikalitet som återfinns i hans dikter. Tänk bara hur attraherande första strofen i ”En kärleksvisa” torde vara för musikaliskt intresserade:

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert i skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Det är därför föga förvånande att man finner ”En kärleksvisa” bland de utvalda Frödingdikterna på en av de senaste årens tonsättningar, Frödingsånger (2011). Bakom albumet står den unge pianisten Daniel Stagno, tillsammans med barytonen Petteri Lehikoinen. Stagno säger sig ha tjusats av Frödings skildringar av värmländsk natur och den ”sympati för de svaga och ensamma” som träder fram i dikterna. För Populär Poesi beskriver han Fröding som ”en av de mest musikaliska poeterna i svensk litteraturhistoria och dessutom ytterst tacksam att tonsätta. Hans vers är oerhört rytmisk och hans dikter ger väldigt klara bilder.”

Daniel Stagno
Daniel Stagno

Men faktum är att en musikaliskt driven poesi också kan bädda för stora utmaningar, när dikterna ska tonsättas.

‒ Många berömda dikter har ju tonsatts i flera hundra år och man kan såklart bli påverkad av hur andra tonsättare tolkat dikterna, berättar Stagno. Därför har han undvikit att lyssna på andra tonsättningar av de dikter han själv bearbetat, för att frigöra sig från äldre tolkningar. Dessutom menar han att vissa anser att bra dikter inte bör tonsättas, då tonsättningar bara kan förstöra dem. Stagno betonar därför att man bör känna till en dikt innan man lyssnar på tonsättningen av den.

‒ Då tror jag inte den kan förstöras på något sätt, man får helt enkelt bara höra en tonsättares intryck av dikten. Om man inte tycker om det kan man fortfarande läsa dikten precis som den är.

För Stagnos del väcktes intresset för poesi relativt sent, men han började komponera musik redan som barn.

‒ Det var först när jag lärde känna Tomas Tranströmer 2004 som jag började läsa poesi. Dessförinnan hade jag bara läst romaner och essäer, men Tranströmers författarskap öppnade mina ögon för poesin. Jag började med att tonsätta tre av Tranströmers dikter: Hemligheter på vägen, Spår och Kyrie, för piano vänster hand. Dessa stycken är alltså direkt inspirerade av dikterna, men innehåller ingen sång eller recitation. Det skulle sen dröja ända till 2009 innan jag började tonsätta poesi i form av sånger.

Det var då Stagno började tonsätta Fröding. Idag har han producerat 40 sånger, vilka utgår från olika poeter. Bland annat tonsatte Stagno dikter av Edith Södergran, efter en beställning från en väninna. Hans senaste verk är dock 17 sånger (2012), vilket såklart anspelar på Tranströmers egen debutsamling, 17 dikter. Stagnos tolkning, vilken varit planerad i många år, består dock av dikter hämtade från hela nobelpristagarens produktion. Den nära, personliga vänskapen med Tranströmer innebar således startskottet för de finstämda synteser mellan poesi och musik, som hittills har letat sig fram via Stagnos klaviatur.

Vad är det då som är så givande med dessa korsbefruktningar? Troligtvis ligger svaret i hur de båda konstarterna berikar varandra, inte minst eftersom de i grund och botten har mycket gemensamt.

‒ Riktigt bra poesi kan precis som musik skapa bilder man annars inte skulle ha fått, förklarar Stagno.

‒ Som tonsättare ger en dikt ofta den nödvändiga inspiration som behövs för att få ett tomt notblad att bli till ett musikverk. Det är nog ingen tillfällighet att de flesta stora tonsättare genom tiderna skrivit hundratals sånger.

Stagno menar att han alltid skriver textnära musik, på så vis att han låter de musikaliska fraserna ligga nära diktens naturliga rytm.

‒ Däremot kan jag ju beroende på hur jag lägger ut melodin understryka eller betona något ord. Här kommer min tolkning av dikten in. Om jag skriver för piano och sång har alltid pianisten en roll i att skapa stämningen ur vilken dikten sjungs. Här finns det naturligtvis oändliga variationsmöjligheter och det är till största del min subjektiva tolkning av dikten som återges. På samma sätt blir det om någon läser en dikt; diktuppläsaren väljer ju också till stor del vilka ord som ska betonas och även tempot.

Därmed kan en ursprunglig dikt uppväcka helt annorlunda reaktioner med hjälp av en tonsättning. Stagno betonar särskilt vilken fördel det kan innebära att på förhand vara förtrogen med den dikt man lyssnar till:

‒ Då kan man låta sig ledas in i en helt ny värld av bilder och känslor.

Men även lyssnare, som på förhand inte varit större poesiälskare, kan genom tonsättningarna ges nycklar in i poesins bild- och känslofyllda värld. Stagno berättar att flera åhörare blivit inspirerade att börja läsa till exempel Fröding och Tranströmer tack vare hans konserter, vilket alltid gör honom glad. På så vis kan tonsättningar av poesi vara en väl vald strategi för att poesin ska nå ut till fler. Stagno försäkrar också att han med all sannolikhet kommer att tonsätta fler poeter i framtiden ‒ och inte bara genrens giganter, utan eventuellt också mindre kända.

Kanske ligger poesins styrka i att den, oftast i högre grad än exempelvis romanen, är så tolkningsbar. Eftersom vi tolkar dikter olika är det bra att vi kan gå dem till mötes på olika sätt. Vissa är helt enkelt mer mottagliga för poesin när den framförs med hjälp av skorrande strängar. Daniel Stagno är en av dem, som under de senaste åren, hjälpt till att vidga gränserna för poesins besjungna landskap. Sådana erövringståg är alltid välkomna.
”En kärleksvisa” framförd av Daniel Stagno och Petteri Lehikoinen.

Läs mer
http://www.stagno.net/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

2 × två =