Meny Stäng

En urvuxen sjömanskostym: Via E4:an in i Håkan Hellströms höstpoesi

Av Hampus Östh Gustafsson

Håkan Hellström från Känn ingen sorg för mig Göteborg
Håkan Hellström från omslaget till Känn ingen sorg för mig Göteborg

Många förstod aldrig riktigt grejen med den där göteborgaren, som sprattlade runt på scenen med sin falsksång och sjömanskostym. Det klassiska debutalbumet, Känn ingen sorg för mig Göteborg, blev en kritikerrosad succé. Men trots att somliga låtar kunde rendera i hysterisk partystämning, medan andra släppte lös all den desperation som ryms i brustna tonårshjärtan, var det inte alla som lät sig övertygas ‒ däribland jag. Även om sjömanskostymen kastades kom fenomenet Håkan Hellström att bestå. Och tur var väl det, för idag, efter att han sprängt generationsgränser och på album efter album bevisat sitt värde, är det väl knappast någon som betvivlar hans kapacitet, inte minst som poet. Till sist kunde inte ens en skeptiker som jag stå emot, utan fann också vägen fram till de göteborgska visorna. Navigeringen dit var inte så svår som man skulle kunna tro. I själva verket var det bara att följa E4:an.

Jag har gått på knä så många år i den här staden
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

Raderna är hämtade från ”Tro och tvivel”, på albumet För sent för edelweiss från 2008. I dessa uppvisar Hellström något som kännetecknar många stora poeter: förmågan att tangera personligt sprängstoff hos läsaren/lyssnaren. Jag, liksom så många andra svenskar, har spenderat otaliga timmar på eller alltid levt i närheten av E4:an, vilken pulserat likt en blodådra genom mitt liv. Det kanske låter märkligt, men tack vare blotta omnämnandet friläggs en gemensam associationsgrund hos mig och poeten, vilket gör bilden så mycket starkare och emotionell. Precis som Hellström kan också jag se och höra hur lastbilarna dundrar förbi ‒ men framför allt känna hur de gör det.

Kanske syns det trivialt att stanna upp vid ett enstaka omnämnande av en Europaväg, men det går inte att förbise vilken sprängkraft enskilda substantiv kan ha inom poesin. Om de placerats ut på rätt sätt finner man sig plötsligt vandra över ett poetiskt minfält. Därför får även omnämnandet av Frälsningsarmén något att explodera inom mig när jag lyssnar på ”Tro och tvivel”. Det återuppväcker viktiga delar av min egen barndom, ungefär som Prousts Madeleinekaka. Som barn var jag nämligen mäkta imponerad av en nu bortgången släkting till mig, som spelade trumpet varje söndag när frälsningsarmén tågade fram över min hemstads paradgata. Fascinationen satte sig till och med så djupt att min mamma en dag fick till svars, då hon frågade mig om jag tyckte det skulle bli kul att börja på dagis, att: ”Nej, mamma det tycker jag inte. Men jag tycker det ska bli kul när jag ska börja i ‘Älsemelen’ [läs Frälsningsarmén]”.

Men nog om min egen barndom, och över till Hellströms ‒ eller åtminstone hans ungdom, vilken kommer att stå i fokus i det följande. Det framstår inte som någon slump att ordet ”adjö” nämns åtskilliga gånger i ”Tro och tvivel”. I själva verket kan låten betraktas som en början på en större process: en vuxen poets farväl till den ungdom som flytt. Temat står i fokus på det senaste i raden av Hellströms hyllade album, 2 steg från paradise (2010) ‒ ett album där han bevisar att han är så mycket mer än falsksång och sjömanskostym. Det är här Hellström visar varför hans storhet kommer att bestå under decennier framöver.

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

Andres Lokko har kallat albumet för ”bilden av en artist som tar det där slutgiltiga steget från en utsträckt ungdom till en komplex vuxen berättare”. Till stor del består detta steg i en självrannsakan, vilken inte minst blir synlig i ”River en vacker dröm”, där han sjunger om hur ”Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström/Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge”. Albumet släpptes på dagen, den 13 oktober, exakt tio år efter Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det var en tydlig markering att Hellström hade nått fram till det personliga bokslut de flesta av oss kommer till en dag, när vi insett hur annorlunda vuxenlivets kompromisser ter sig mot den livfulla ungdomens glädjeämnen och sorger. Som 38-årig småbarnsförälder ramlar Hellström inte längre in på diskoteken i Göteborgs klubblandskap. Vuxenlivets episoder är inte lika färgsprakande, utan grå ‒ precis som albumomslaget. De gör fortfarande ont, men med en mer utdragen smärta. Om man år 2000 fann låtar som ”Atombomb” på Hellströms album finner man nu titlar som ”Vid protesfabrikens stängsel”. Det är vid sådana stängsel euforin dukar under, och drunknar i nostalgins grå hav.

Med 2 steg från paradise fann sig nog Hellström ha nått fram till ett artistiskt stängsel. För att kunna passera, och på allvar ta steget in i den mogna vuxenvärlden, krävdes en självrannsakan. Så vad kommer han fram till?

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

En av slutsatserna är att man aldrig kan slita sig loss från sin egen bakgrund. I ”Dom där jag kommer från” ges en finkänslig beskrivning av alla de subtila beståndsdelar som bygger upp scenen Göteborg. I samma låt sjunger han också om hur han ”jobba mig med veteranen, Totta svara över axeln/du vet inget om bluesen förrän du ätit’sten/Totta nu vet jag vad du menade”. Ätit sten går säkert att tolka på olika sätt, men det för oss åtminstone in på nästa viktiga slutsats: man måste gå igenom en hel del för att verkligen kunna leva, och kanske också skapa, musikaliskt och poetiskt. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, som en annan av låtarna heter. I denna blir det alldeles uppenbart att albumet är uppgörelse med Hellströms egen ungdom:

och jag såg min ungdom
trampa gasen i botten
och sen köra rakt in i en bergvägg
man måste dö några gånger innan man kan leva

Men hur ska man då uthärda detta faktum, att ungdomen kraschat in i vuxenlivets bergvägg? Jag är knappast rätt person att svara, då jag nätt och jämnt hade börjat dagis när Hellström tog studenten. Låt oss därför se efter hur han själv utvecklar temat på 2 steg från paradise. Med tanke på albumets titel kan man anta att bilden av ett paradis hägrar, eller åtminstone bör hägra, som en magnetisk pol för vår levnads kompass. Men Hellström finner sig inte bara ett steg därifrån, utan två. Kanske lever vissa med en chimär om att ungdomen ska följas av just en slags paradisisk tillvaro, där man kan slå sig till ro efter att ha ramlat runt i några år?

Men vi vet att allt byts ut
Vad som betytt något
Blir ingenting på en minut
Och att alla paradis ljuger till slut

I albumets titellåt visar Hellström således att vi får finna oss i att vara steglängder från paradiset. Det är vad vuxenlivets kompromisser stipulerar. Men icke desto mindre måste vi åtminstone ta steget till vuxenlivet när tiden är mogen, vilket kan vara nog så svårt. ”Och jag verkar ha frusit fast i/En spottloska från ungdomen”, som Hellström sjunger. Men det här är som sagt uppgörelsen, där han sliter sig loss från spottloskan. På albumets stora final, ”Du är snart där”, får vi veta mer om hur man kan uthärda tillvaron på avsatsens andra trappsteg.

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Kanske är det först när ungdomen lämnar oss omtumlade, två steg från paradiset, som vi verkligen förstår vad som betyder något. Våra nära och kära är de som får oss att hänga kvar. Men för att vi inte ska tappa greppet måste vi tvinga oss att tro att det bästa ännu ligger framför oss. Det må vara en lögn, men kanske är det precis vad som behövs. ”Ljug för mig, ljug för mig”, sjunger Hellström i samma låt. ”Fortsätt ljug, precis så, för mig”. Med hjälp av föreställningarna om en bättre morgondag orkar vi hanka oss fram, för det är vad det handlar om, att ”Fortsätt[a] när mörkret kommer och allt gör ont/Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod/Som ett hjärta som vägrar sluta slå”.

Kontrasten i en av raderna ovan, där ett höstlöv ställs emot vårens första flod, är intressant. I en bild fångar den hela kärnan i Hellströms självrannsakan. För allmänheten framstår han onekligen ännu som en vild vårflod. Det är bara att gå på någon av hans livespelningar, vilka ‒ trots sjömanskostymens frånvaro ‒ är minst lika energiska som förr.[i] Men för sig själv kan Hellström inte förneka att höstlövens tid är inne.

I skrivandets stund har träden utanför mitt fönster också börjat klä sig i färggranna höstskruder. Det är längesedan jag drömde om en karriär i ”Älsemelen”, men E4:an ligger fortfarande kvar, med lastbilarna dundrandes förbi. Tack vare dem har jag kunnat ta del av det, såväl poetiska som musikaliska, mästerverk 2 steg från paradise utgör. Även om Hellström själv börjat utforska höstens nyanser kan man bara konstatera att hans konstnärskap sjuder av högsommarvärme.

[i] Under en jubileumsspelning på Way Out West 2010 hade Hellström faktiskt tagit på sig sjömanskostymen igen. ”Min matroskostym, som faktiskt kändes mycket bredare då” refererade han till under ett mellansnack, där han berättade om en spelning tio år tidigare.

Tro och tvivel från ett bejublat framträdande på Peace & Love 2009

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton + 3 =