Meny Stäng

En urvuxen sjömanskostym: Via E4:an in i Håkan Hellströms höstpoesi

Av Hampus Östh Gustafsson

Håkan Hellström från Känn ingen sorg för mig Göteborg
Håkan Hellström från omslaget till Känn ingen sorg för mig Göteborg

Många förstod aldrig riktigt grejen med den där göteborgaren, som sprattlade runt på scenen med sin falsksång och sjömanskostym. Det klassiska debutalbumet, Känn ingen sorg för mig Göteborg, blev en kritikerrosad succé. Men trots att somliga låtar kunde rendera i hysterisk partystämning, medan andra släppte lös all den desperation som ryms i brustna tonårshjärtan, var det inte alla som lät sig övertygas ‒ däribland jag. Även om sjömanskostymen kastades kom fenomenet Håkan Hellström att bestå. Och tur var väl det, för idag, efter att han sprängt generationsgränser och på album efter album bevisat sitt värde, är det väl knappast någon som betvivlar hans kapacitet, inte minst som poet. Till sist kunde inte ens en skeptiker som jag stå emot, utan fann också vägen fram till de göteborgska visorna. Navigeringen dit var inte så svår som man skulle kunna tro. I själva verket var det bara att följa E4:an.

Jag har gått på knä så många år i den här staden
men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt
bakom sig, första gången jag såg dig
Och jag svär att jag hörde lastbilar från E4:an dundra förbi där utanför
natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

Raderna är hämtade från ”Tro och tvivel”, på albumet För sent för edelweiss från 2008. I dessa uppvisar Hellström något som kännetecknar många stora poeter: förmågan att tangera personligt sprängstoff hos läsaren/lyssnaren. Jag, liksom så många andra svenskar, har spenderat otaliga timmar på eller alltid levt i närheten av E4:an, vilken pulserat likt en blodådra genom mitt liv. Det kanske låter märkligt, men tack vare blotta omnämnandet friläggs en gemensam associationsgrund hos mig och poeten, vilket gör bilden så mycket starkare och emotionell. Precis som Hellström kan också jag se och höra hur lastbilarna dundrar förbi ‒ men framför allt känna hur de gör det.

Kanske syns det trivialt att stanna upp vid ett enstaka omnämnande av en Europaväg, men det går inte att förbise vilken sprängkraft enskilda substantiv kan ha inom poesin. Om de placerats ut på rätt sätt finner man sig plötsligt vandra över ett poetiskt minfält. Därför får även omnämnandet av Frälsningsarmén något att explodera inom mig när jag lyssnar på ”Tro och tvivel”. Det återuppväcker viktiga delar av min egen barndom, ungefär som Prousts Madeleinekaka. Som barn var jag nämligen mäkta imponerad av en nu bortgången släkting till mig, som spelade trumpet varje söndag när frälsningsarmén tågade fram över min hemstads paradgata. Fascinationen satte sig till och med så djupt att min mamma en dag fick till svars, då hon frågade mig om jag tyckte det skulle bli kul att börja på dagis, att: ”Nej, mamma det tycker jag inte. Men jag tycker det ska bli kul när jag ska börja i ’Älsemelen’ [läs Frälsningsarmén]”.

Men nog om min egen barndom, och över till Hellströms ‒ eller åtminstone hans ungdom, vilken kommer att stå i fokus i det följande. Det framstår inte som någon slump att ordet ”adjö” nämns åtskilliga gånger i ”Tro och tvivel”. I själva verket kan låten betraktas som en början på en större process: en vuxen poets farväl till den ungdom som flytt. Temat står i fokus på det senaste i raden av Hellströms hyllade album, 2 steg från paradise (2010) ‒ ett album där han bevisar att han är så mycket mer än falsksång och sjömanskostym. Det är här Hellström visar varför hans storhet kommer att bestå under decennier framöver.

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

Andres Lokko har kallat albumet för ”bilden av en artist som tar det där slutgiltiga steget från en utsträckt ungdom till en komplex vuxen berättare”. Till stor del består detta steg i en självrannsakan, vilken inte minst blir synlig i ”River en vacker dröm”, där han sjunger om hur ”Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström/Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge”. Albumet släpptes på dagen, den 13 oktober, exakt tio år efter Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det var en tydlig markering att Hellström hade nått fram till det personliga bokslut de flesta av oss kommer till en dag, när vi insett hur annorlunda vuxenlivets kompromisser ter sig mot den livfulla ungdomens glädjeämnen och sorger. Som 38-årig småbarnsförälder ramlar Hellström inte längre in på diskoteken i Göteborgs klubblandskap. Vuxenlivets episoder är inte lika färgsprakande, utan grå ‒ precis som albumomslaget. De gör fortfarande ont, men med en mer utdragen smärta. Om man år 2000 fann låtar som ”Atombomb” på Hellströms album finner man nu titlar som ”Vid protesfabrikens stängsel”. Det är vid sådana stängsel euforin dukar under, och drunknar i nostalgins grå hav.

Med 2 steg från paradise fann sig nog Hellström ha nått fram till ett artistiskt stängsel. För att kunna passera, och på allvar ta steget in i den mogna vuxenvärlden, krävdes en självrannsakan. Så vad kommer han fram till?

Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.
Håkan Hellström. Foto: Per Hillerborg.

En av slutsatserna är att man aldrig kan slita sig loss från sin egen bakgrund. I ”Dom där jag kommer från” ges en finkänslig beskrivning av alla de subtila beståndsdelar som bygger upp scenen Göteborg. I samma låt sjunger han också om hur han ”jobba mig med veteranen, Totta svara över axeln/du vet inget om bluesen förrän du ätit’sten/Totta nu vet jag vad du menade”. Ätit sten går säkert att tolka på olika sätt, men det för oss åtminstone in på nästa viktiga slutsats: man måste gå igenom en hel del för att verkligen kunna leva, och kanske också skapa, musikaliskt och poetiskt. ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, som en annan av låtarna heter. I denna blir det alldeles uppenbart att albumet är uppgörelse med Hellströms egen ungdom:

och jag såg min ungdom
trampa gasen i botten
och sen köra rakt in i en bergvägg
man måste dö några gånger innan man kan leva

Men hur ska man då uthärda detta faktum, att ungdome