Meny Stäng

”Och tag farväl av det Alexandria du förlorar”: En lyrisk spegling hos Kavafis och Cohen

Av Leif Risberg

Leonard Cohen. Foto: Rama
Leonard Cohen. Foto: Rama

Att litteratur ofta skapas av litteratur är en insikt det kan bära emot att ta till sig. Föreställningen om den suveränt skapande författaren, den romantiska projektionen av det kreativa snillet vars inspiration stiger ur den egna själens djupa schakt är tilltalande. Naturligtvis måste ett konstnärligt alster växa (och kanske värka) fram ur ett enskilt temperament, men att döma av litteraturhistorien kommer inspirationen och den förlösande impulsen inte sällan från andra konstverk.

Diktare kan mötas och samtal föras över sekler och kulturer. Det känner vi till. Verken kastar ljus på varandra varigenom kontraster förtydligas och ny förståelse kan födas. Lindegrens Ikaros som störtar på 1940-talet anropar Ovidius tragiske yngling. Sonja Åkesson ger en replik till Lawrence Ferlinghetti i ”Självbiografi”. Björn Håkanson skriver en ny ”Det eviga” anpassad till konsumismens tidsålder. I vidare mening står Dantes Gudomliga komedi mot Balzacs mänskliga dito – en hierarkisk-statisk medeltid mot ett socialt rörligt, pengabesatt 1800-tal. Denna text vill beröra ett möte mellan två lyriker som skils åt av ett sekel men förenas i en lyrisk spegling.

 

Poeten Konstantin Kavafis (1863-1933) som nu är ett världsnamn men trots det fortfarande något av poeternas poet, var under sin livstid nästan okänd utanför en trängre krets beundrare. Han skrev på grekiska men är intimt förknippad med det kosmopolitiska Alexandria i Egypten där han föddes i en mycket välbärgad familj. Efter att ha bott i England och Istanbul slog han sig i mitten av 1880-talet för gott ner i den historiskt överrika hamnstaden, där han rörde sig i den grekiska minoriteten. Familjens en gång så inkomstbringande handelsfirma hade nu gått omkull. Konstantin Kavafis kom att leva tillbakadraget och i små omständigheter som underordnad tjänsteman vid bevattningsministeriet. Hans bostad låg intill, sade han själv, ”tillvarons tre centra: en bordell som tillgodoser köttets behov, en kyrka som förlåter synder och ett sjukhus där man kan dö”. Det påstås att hans besökare ibland tog fel ingång och hamnade i bordellen…

Konstantin Kavafis. Foto: Peter Nyberg
Konstantin Kavafis. Foto: Peter Nyberg

Kulturblandningens Alexandria kom att utgöra ett huvudmotiv i Kavafis diktning. Stadens legendomspunna historia och dess samtid flätas ofta samman utan klara gränser. Den antika kulturen, hellenismens brytningstid, ”det besegrade Alexandria”, bryts mot scener från diktarens egen tid, scener som gärna skildrar förbjudna, homosexuella kärleksmöten, ibland återgivna med förbluffande öppenhet. Dikterna saknar storstilad retorik, är nästan bildlösa och är klädda i en språkdräkt som ofta ligger nära den okonstlade prosan. Stämningsläget är elegiskt, dämpat tragiskt, men ibland med en ironisk markering. Förhoppningar, besvikelser, tidens obarmhärtiga gång, skönhetslängtan och bitterljuva minnen utmärker många dikter.

Till dem som lyft fram Kavafis för en västerländsk publik hör Lawrence Durrell som i Alexandria-kvartetten kallar honom ”stadens poet” och ”den gamle mannen”. Durrell citerar hans lyrik och låter honom ledmotiviskt figurera i romanernas periferi. Nobelpristagaren J. M. Coetzee har lånat en romantitel från en av Kavafis mest kända lyriska skapelser, ”I väntan på barbarerna”. I dikten leds läsaren via de suggestiva omtagningarna – ”För att barbarerna ska tåga in i dag” – fram till en oväntad upplösning, ett slags poetisk antiklimax. Tag och läs!

Konstantin Kavafis. Okänd fotograf.
Konstantin Kavafis. Okänd fotograf.

En annan ofta citerad dikt är ”Ithaka”, som i förföriskt sköna vändningar beskriver själva livsresan. Enligt uppgift läste Jacqueline Kennedy dikten vid sin man presidentens begravning. I likhet med andra 1900-talsdiktare parallelliserar Kavafis den homeriske hjälten och den moderna människan. Diktens andra strof lyder i Hjalmar Gullbergs tolkning:

Så önska dig att lång blir denna resa.
Att många blir de sköna sommarmorgnar,
när du med glädje och med välbehag
i hamnar som du aldrig skådat löper in;
dröj vid fenikiernas handelsplatser
och köp av deras eftersökta varor –
pärlemor och koraller, ebenholts och bärnsten
och alla sorters ljuvliga parfymer,
så mycket ljuvliga parfymer som du kan;
och res till många städer i Egypten
att lära och åter lära av dess vismän.

Klarhet och enkelhet utmärker också dikten ”Antonios övergiven av sin gud”, skriven 1911. Hjalmar Gullberg tolkar den som följer.

När plötsligt man i midnattstimmen hör
osynligt en teatertrupp dra bort
med sånger och med underskön musik –
fäll inga tårar utan nytta då
över din lycka som dig svek, ditt verk
som slagit fel, projekten i ditt liv
som löpte ut i tomma illusioner.
Tag som en länge förberedd, en dristig man
farväl av det Alexandria som försvinner.
Låt dig ej luras framför allt, säg inte att
det var en dröm, att du blev gäckad av ditt öra;
nedlåt dig ej till sådant önsketänkande.
Stig som en länge förberedd, en dristig man,
såsom det anstår dig som blev bevärdigad en sådan stad,
med fasta steg till fönstret ända fram
och lyssna där med rörelse men utan
de ängsligas och fegas bönerop och klagan
som sista öronfägnad till musikens klang,
den mystiska teatertruppens sköna instrument,
och tag farväl av det Alexandria du förlorar.

Kavafis text talar förvisso för sig själv som stor lyrik måste göra, men en historisk utvikning är lämplig för att ge ett förklarande sammanhang. Dikten återgår på en kort passage ur historieskrivaren Plutarchos Levnadsteckningar, närmare bestämt den bok som behandlar militären och statsmannen Marcus Antonius, som efter mordet på Julius Caesar försökte tillskansa sig herraväldet över Rom. Under de följande åren tilldrog sig ett komplicerat maktspel mellan Antonius och Octavianus, den blivande kejsar Augustus. Allianser skiftade med fiendskap. Antonius gifte sig med drottning Kleopatra i Egypten och styrde över östra delen av det väldiga riket, Octavianus över västern. En kraftmätning mellan de båda blev i längden oundviklig. I sjöslaget vid Actium år 31 f. Kr. segrade Octavianus, sedan Antonius valt att mitt under det pågående slaget följa Kleopatra som flydde med sitt skepp. Plutarchos skildrar drottningen som en förförisk och beräknande kvinna som trollband Antonius och orsakade hans undergång. Romaren ”mötte sitt öde”, skriver Plutarchos, ”den olycksdigra kärleken till Kleopatra”.

Plutarkos
Plutarkos

Efter nederlaget vid Actium förberedde drottningen sitt självmord. Den grekiske historieskrivaren ger detaljerade interiörer från palatset i Alexandria: bland annat hur Kleopatra lät pröva olika dödliga gifter på fångar och noggrant iakttog dödsprocessens förlopp. Segerherren Octavianus anlände till Egypten med sina trupper och utanför Alexandria bjöd Antonius in i det sista tappert motstånd. Natten före det avgörande slaget, när han anade sitt förestående nederlag och sin nära död, hade Antonius enligt Plutarchos den halvt mystiska upplevelse som inspirerat Kavafis dikt. Plutachos skriver, i Ivar Harries översättning:

/…/ ungefär vid midnatt, då staden låg tyst och liksom bedövad av skräckfull förbidan på vad som komma skulle, hördes enligt sägnen plötsligt harmoniska klanger från allehanda instrument och ljud av människomassors evoerop [glädje- och festskrik] och satyrdanser, som om ett backhiskt festtåg drog stojande genom staden. Ljuden tycktes samfällt dra sig genom stadens centrum hän mot den port, som vette utåt fiendens läger, och åt det hållet förtonade stojet i fjärran, efter att ha varit öronbedövande. Järtecknet uttolkades av de sakkunniga så, att Antonius övergavs av den gud han livet igenom helst förliknat sig vid och umgåtts med.

Tidigt nästa dag fick Antonius bevittna hur hans flotta och rytteri gick över till fienden. Han drog sig då tillbaka till staden och bad som det anstod en romersk ädling en trogen slav att med svärd ända hans liv. Denne förmådde dock inte utan använde vapnet mot sig själv. Antonius tvingades då att själv stöta svärdet i sin buk och avled – i Kleopatras närvaro – efter en plågsam dödskamp.

Av Plutarchos korta notering – som nämns liksom i förbigående – gör Kavafis en återhållsam och stillsamt argumenterande dikt som gestaltar en människas hållning inför livsslutet. Den handlar om statsmannen Antonius i Alexander den stores stad för två tusen år sedan men samtidigt om människor i alla tider, på alla platser. Den lugnt resonerande texten, som rytmiskt ligger talspråket nära – översättaren Gullberg talar om Kavafis ”prosaiskt smidiga jamber” – vibrerar under ytan av återhållna känslor.

Känslorna pekar i olika riktningar, vilket avspeglas i diktens retoriska uppbyggnad där kontrasten är framträdande. Uppmaningar i negationens form – att inte fälla tårar, inte låta sig luras, inte säga att det var en dröm och så vidare – balanseras av tillsägelser att vara modig, att ta farväl som en länge förberedd människa, att en sista gång njuta av musikens skönhet. Människans värdighet inför sig själv är diktens centrala tema. Kavafiskännaren Sture Linnér säger: ”Här finns pliktkänsla, stoicism, ett stolt accepterande av nederlaget, ett slags seger i undergången”.

 

Nästan hundra år senare tar den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen (född 1934) upp Kavafis dikt och transponerar den efter sitt konstnärliga sinne. Den återfinns med titeln ”Alexandra Leaving” på skivan Ten New Songs från 2001 och som medförfattare anges Sharon Robinson. Texten lyder som följer:

Leonard Cohen. Foto: Rama
Leonard Cohen. Foto: Rama

Suddenly the night has grown colder.
The god of love preparing to depart.
Alexandra hoisted on his shoulder,
They slip between the sentries of the heart.

Upheld by the simplicities of pleasure,
They gain the light, they formlessly entwine;
And radiant beyond your widest measure
They fall among the voices and the wine.

It’s not a trick, your senses all deceiving,
A fitful dream, the morning will exhaust –
Say goodbye to Alexandra leaving.
Then say goodbye to Alexandra lost.

Even though she sleeps upon your satin;
Even though she wakes you with a kiss.
Do not say the moment was imagined;
Do not stoop to strategies like this.

As someone long prepared for this to happen,
Go firmly to the window. Drink it in.
Exquisite music. Alexandra laughing.
Your firm commitments tangible again.

And you who had the honor of her evening,
And by the honor had your own restored –