Meny Stäng

Sökaren Bob Dylan: Tankar efter 2012 års Tempest

Av Johan Öster

Bob Dylan Foto: www.bobdylan.com
Bob Dylan Foto: www.bobdylan.com

The more I die
The more I live
– “Pay In Blood”, Tempest (2012).

Livet är oss givet, varför vet vi inte. Vad vi dock vet är att vi en dag kommer vara borta och att livet är en resa mot denna okända destination, utan återvändo. Under tiden ställs vi inför situationer, beslutsfattande. Vi uppehåller oss på olika sätt med olika saker, och någonstans på vägen, trängs döden undan, glöms bort

För människan som har svårt att finna någonting som är tillräckligt intressant för att distraheras, blir döden oundviklig – överallt dyker den upp med sin tyngd!

Så föds sökaren. Det eftersökta är någonting starkare än döden. Det är genom ett sådant sökande jag vill hävda att Bob Dylan kom till. Robert Zimmerman uppfann honom och började om.

På sätt och vis är Bob Dylan Robert Zimmermans spöke – en inkarnation av dennes samlade erfarenhet – någon som tycks leva utanför de andra människorna, som om han gått ur tiden, men dröjt sig kvar.

* * *

Det har alltid funnits något platonskt över Bob Dylan, även om han från början behandlade ämnen knutna till en ”objektiv verklighet” – jag tillåter mig uttrycka mig så då många av de tidiga sångerna som ”A Hard Rain´s a-Gonna Fall”, ”Masters of War”, ”Blowin´ in The Wind” och ”The Times They Are A Changin´” blev kampsånger för de amerikanska frihetsrörelserna i början av 1960-talet – så är texterna från och med 1964 års Another Side of Bob Dylan mer inåtvända, skildrande ett spirituellt sökande. Bob Dylan tycks ha funnit en verklighet bortom den vi kan se med våra ögon.

* * *

Bob Dylans rötter leder till antiken. Han har aldrig varit rädd att använda sig av mytologiska inslag. I självbiografin Cronichles Volume 1 berättar han att han inspirerats av diktare som Homeros, Dante, Shakespeare, Lord Byron, Balzac, de franska surrealisterna, James Joyce och T.S Eliot, för att nämna några. Han har alltså en tydlig anknytning till den västerländska litteraturtraditionen. Det råder dock brist på officiellt uttalade kvinnliga inspirationskällor, men det råder ingen brist på dem i sångerna.

Bob Dylan. Foto: www.bobdylan.com
Bob Dylan. Foto: www.bobdylan.com

Han tar avstamp i grekisk mytologi, där de heliga kvinnliga muserna var de som inspirerade människor att skapa. Traditionen att åberopa musan eskalerade under romantiken där det ”manliga poetiska geniet” inte bara lät sig inspireras av musan, utan också ofta var hopplöst förälskad i henne och därför ofta melankolisk då hon ju tillhörde en annan verklighet. Lord Byron, som tidigare nämnts som en av Bob Dylans inspirationskällor, var en av de så kallade romantikerna som excellerade i detta. En annan mytologisk symbol som ofta förekommer i hans ouvre är trädet. Trädet som ”Världsträdet”, ”Livets träd” och ”Kunskapens träd”.

Tre dominerande komponenter i Bob Dylans lyrik är: kvinnan – som mystiskt väsen gestaltande olika känslolägen, eller som representant för hinsidestillvaron. Ibland besjungs ”verkliga” kvinnor som ex-frun Sara Jane, ”Sara” på 1975 års Desire. Den andra komponenten är den platonska inriktningen – att det finns en verklighet bortom den sinnliga upplevelsen av världen och livet (detta är mycket vanligt i den romantiska tradition vilken Bob Dylan bör räknas som en av de stora poeterna inom). Den tredje komponenten är egentligen två – mytologi och intertextualitet – albumen är fullsmockade med rader hämtade ur andra litterära verk, hänsyftningar till andra konstverk, konstnärer och historiska händelser som de flesta kan relatera till. Ty även om texterna ofta är inåtvända, gör Bob Dylan sitt bästa för att göra dem lika allmängiltiga som de tidigare, mer politiska sångerna.

Metaforen och allegorin är två hjälpmedel han alltid använt sig av för att skapa det språk som gjort texterna så flertydiga och mångbottnade, och som även gjort att de berört så många människor, flera generationer i rad. Tidlöshet är ett nyckelord då vi talar om Bob Dylans lyrik. Det handlar om livet och döden, två för mänskligheten outplånliga faktorer. Låt oss nu gå vidare och titta på några textutdrag ur Tempest (och andra album av Bob Dylan) med ovanstående tankar i bakhuvudet.

* * *

Tittar vi på den tredje och den femte strofen ur öppningsspåret ”Duquesne Whistle” hittar vi direkt exempel:

(3)
Can’t you hear that Duquesne whistle blowing?
Blowing like the sky is gonna blow apart
You’re the only thing alive that keeps me going
You’re like a time bomb in my heart
I can hear a sweet voice gently calling
Must be the mother of our Lord
Listen to that Duquesne whistle blowing
Blowing like my woman’s on board

(5)
Can’t you hear that Duquesne whistle blowing?
Blowing through another no good town
The lights of my native land are glowing
I wonder if they’ll know me next time around
I wondered if that old oak tree’s still standing?
That old oak tree, the one we used to climb
Listen to that Duquesne whistle blowing
Blowing like she’s blowing right on time

Texten skildrar en tågresa från staden Carbondale till Duquesne. Det är tacksamt att läsa tågvisslan – huvudrollsinnehavaren i denna text – som en bild för den ”andra verkligheten” som Bob Dylan dras och längtar så till. Den hörs tydligt för den som lyssnar, och då han säger att den ”visslar som om hans kvinna var ombord” är det enkelt att tolka det som om musan är närvarande under tågresan, en tågresa som i sig är frestande att läsa in som livet självt.

I den femte strofen frågar han sig om den gamla eken fortfarande står kvar, den gamla eken som ”de brukade klättra uppför”. Ordet ”brukade” är viktigt här, det indikerar att det inte längre klättras uppför trädet, i alla fall inte av Bob Dylan. Ändå frågar sig 2012 års Bob Dylan om det fortfarande står kvar? Är detta månne ett tecken att han faktiskt har lämnat världen och befinner sig permanent i en ”annan” verklighet? Eller är det kanske så att han förlorat kontakten med en värld som har funnits för honom, men som inte gör det längre? Om vi tar en titt på det fjärde spårets – ”Long and Wasted Years” – nionde strof, finner vi kanske en ledtråd:

Bob Dylans Tempest (2012)
Bob Dylans Tempest (2012)

I think that when my back was turned
The whole world behind me burned
It’s been a while
Since we walked down that long
Long aisle

Någon sorts värld har brunni