Meny Stäng

Sökaren Bob Dylan: Tankar efter 2012 års Tempest

Av Johan Öster

Bob Dylan Foto: www.bobdylan.com
Bob Dylan Foto: www.bobdylan.com

The more I die
The more I live
– “Pay In Blood”, Tempest (2012).

Livet är oss givet, varför vet vi inte. Vad vi dock vet är att vi en dag kommer vara borta och att livet är en resa mot denna okända destination, utan återvändo. Under tiden ställs vi inför situationer, beslutsfattande. Vi uppehåller oss på olika sätt med olika saker, och någonstans på vägen, trängs döden undan, glöms bort

För människan som har svårt att finna någonting som är tillräckligt intressant för att distraheras, blir döden oundviklig – överallt dyker den upp med sin tyngd!

Så föds sökaren. Det eftersökta är någonting starkare än döden. Det är genom ett sådant sökande jag vill hävda att Bob Dylan kom till. Robert Zimmerman uppfann honom och började om.

På sätt och vis är Bob Dylan Robert Zimmermans spöke – en inkarnation av dennes samlade erfarenhet – någon som tycks leva utanför de andra människorna, som om han gått ur tiden, men dröjt sig kvar.

* * *

Det har alltid funnits något platonskt över Bob Dylan, även om han från början behandlade ämnen knutna till en ”objektiv verklighet” – jag tillåter mig uttrycka mig så då många av de tidiga sångerna som ”A Hard Rain´s a-Gonna Fall”, ”Masters of War”, ”Blowin´ in The Wind” och ”The Times They Are A Changin´” blev kampsånger för de amerikanska frihetsrörelserna i början av 1960-talet – så är texterna från och med 1964 års Another Side of Bob Dylan mer inåtvända, skildrande ett spirituellt sökande. Bob Dylan tyck