Meny Stäng

Att lära sig skratta: Carl Michael Bellman och förståelsen av gångna tiders humor

Av Tim Berndtsson

Teckning av Carl Michael Bellman.
Teckning av Carl Michael Bellman.

Jag minns hur jag som barn satt tillsammans med släktingar i äldre generationer och på ett flimrigt VHS-band såg sketchen Skattkammarön. Ni vet kanske: Margareta Krook, Gunver Bergkvist, Lars Ekborg och Åke Grönberg spelar två par som sitter och spelar sällskapsspel. Under scenen blir alla mer och mer osams och allting blir knasigt på grund av att de inte kan komma överens om regler, vilket i sin tur föder andra gräl.

Anledningen till att bandet stoppats in i videospelaren var att någon ur minnet dragit fram frasen ”Vem fan är Nisse Hult?” och flera av familjens äldre hade börjat skratta, varefter sketchen episodiskt återberättats och skratten spridit sig. När jag frågat varför, fick jag förklarat för mig att det kom från ett väldigt roligt tv-program från förr. ”Så roliga program görs inte längre.” När jag satt framför teven var förväntningarna således högt uppställda.

Då sketchen var slut fattade jag ingenting. Skulle det där vara roligt? Det var ju bara… gammalt. Det enda jag kunde tänka mig skulle kunna vara lustigt var skådespelarnas käcka och överdrivet artikulerade sätt att tala – men det verkade ju inte alls vara det man skulle skratta åt. De äldre som satt bredvid mig skrockade förvisso förnöjt då och då; men de vilda skrattparoxysmer som jag förväntat mig, och som faktiskt hördes från publiken på den svartvita skärmen, uteblev. Det var en märklig upplevelse, att känna hur det roliga liksom… runnit ur sketchen.

Per Krafts oljemålning av Bellman.
Per Krafts oljemålning av Bellman.

En gång i tiden var Carl Michael Bellmans visor det roligaste man kunde föreställa sig. Den store skalden från 1700-talet höll något vi idag kan jämföra med ”stand-up”-shower, med honom själv som ambulerande enmansorkester. Han hade dessutom förmåga att ikläda sig samtliga av de roller – försupna och förtappade borgare, skökor och blandat krogpatrask – som visornas alkoholindränkta och kalabalikartade upptåg utspelar sig emellan.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Detta framför en publik som förvisso befann sig ovanför denna sjaskiga tillvaro och kunde betrakta den från utsidan, men som samtidigt hade den närvarande i vardagen – och kanske också visste hur lätt det var att halka ner dit, till botten.

Den högadlige och mycket privilegierade, men likväl relativt fattige och kringhunsade, tjänstemannen och poeten Johan Gabriel Oxenstierna var en sådan ganska typisk åskådare. Efter att ha hört Bellman uppträda skrev en exalterad Oxenstierna, som vanligtvis var långtifrån någon muntergök, om upplevelsen i sin dagbok (skriven på franska, här i översättning):

Bergklint och Kexell kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Comissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll. Bellman har en inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt efter som förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycke. Han sjunger själv och spelar på cittra.

Vi har alltså en spexande herre som i statstjänstemannens Lissanders privatsalong skapat en fiktiv frimurarliknande orden för grava alkoholister och med hjälp av sång och cittra parodierar operastycken. Låter kul? För att faktiskt förstå vad det är som får Oxenstierna att skratta så mycket som han ”ännu i all [s]in livstid ej skrattat” är det nog nödvändigt att veta om var någonstans i dennes halvmedvetna som Bellman träffar precis rätt. Denna text är därför tänkt att tjäna som ett resonemang om möjligheterna för en nutida förståelse av humorn i hans visor.

Vad är då skratt, filosofiskt sett? Upplysningsfilosofen Immanuel Kant, samtida med Bellman, föreslog i sin Kritik av omdömeskraften en definition av skrattet som löd: ”Skratt är en affekt som beror på att en spänd förväntan förvandlas till intet.” Med det menade han i princip också att det vi kallar ”humor” uppstår utav en känsla av förvåning: Vi väntar oss vanemässigt att något ska vara på ett visst sätt – men så blir det på ett annat sätt, och det är kul. Man kan tänka på filmer som Freaky Friday (om någon minns den?), i vilken det stående skämtet som varieras om och om igen är att en förälder beter sig som tonåring och en tonåring som förälder. Världen satt på sniskan.

Kants definition räknas vanligen som grunden för det som brukar kallas inkongruensteorin om humor. Utifrån denna förståelse kan man exempelvis förklara viktiga humoristiska verktyg som ironi (inkongruens mellan meddelande och budskap) och parodi (inkongruens mellan form och innehåll). Det finns till och med lingvister (exempelvis Viktor Raskin och Salvatore Attardo) som försökt formalisera dessa inkongruenser genom att tala om humor som skiften mellan olika kognitiva språkscheman, där det allvarligt ämnade språkbruket genom kollisionen av motsättningar byts ut mot ett schema som enbart gäller ”på skämt”. Men vad kan då detta säga oss om varför gänget i Lissanders salong skrattade så gott åt Bellman?

Teckning av Bellman.
Alfred Nyströms träsnitt av Bellman

Stycket som Oxenstierna talar om som ”en parentation över en död riddare” är det som numera går under rubriken Fredmans sång no. 6 (”Hör klockorna med ängsligt dån”). Lars Lönnroth har i boken Ljuva karneval! från 2005 gjort en kontextuell analys av detta stycke. Lönnroth pekar på att sångens melankoliskt klingande melodi är tagen ifrån en liten kärleksaria ur det franska sångspelet Annette et Lubin i vilken den unga hjältinnan Annette hyllas för sitt vackra utseende. I Bellmans sång, insatt som en del av en begravningsceremoni över den döde brännvinsbrännaren Lundström (vilken likt många andra i Bellmans värld var en verklig, nyss avliden person från den dåtida stockholmska krogmiljön). Denne suput får en beskrivning i samma form som Annette