Meny Stäng

Att lära sig skratta: Carl Michael Bellman och förståelsen av gångna tiders humor

Av Tim Berndtsson

Teckning av Carl Michael Bellman.
Teckning av Carl Michael Bellman.

Jag minns hur jag som barn satt tillsammans med släktingar i äldre generationer och på ett flimrigt VHS-band såg sketchen Skattkammarön. Ni vet kanske: Margareta Krook, Gunver Bergkvist, Lars Ekborg och Åke Grönberg spelar två par som sitter och spelar sällskapsspel. Under scenen blir alla mer och mer osams och allting blir knasigt på grund av att de inte kan komma överens om regler, vilket i sin tur föder andra gräl.

Anledningen till att bandet stoppats in i videospelaren var att någon ur minnet dragit fram frasen ”Vem fan är Nisse Hult?” och flera av familjens äldre hade börjat skratta, varefter sketchen episodiskt återberättats och skratten spridit sig. När jag frågat varför, fick jag förklarat för mig att det kom från ett väldigt roligt tv-program från förr. ”Så roliga program görs inte längre.” När jag satt framför teven var förväntningarna således högt uppställda.

Då sketchen var slut fattade jag ingenting. Skulle det där vara roligt? Det var ju bara… gammalt. Det enda jag kunde tänka mig skulle kunna vara lustigt var skådespelarnas käcka och överdrivet artikulerade sätt att tala – men det verkade ju inte alls vara det man skulle skratta åt. De äldre som satt bredvid mig skrockade förvisso förnöjt då och då; men de vilda skrattparoxysmer som jag förväntat mig, och som faktiskt hördes från publiken på den svartvita skärmen, uteblev. Det var en märklig upplevelse, att känna hur det roliga liksom… runnit ur sketchen.

Per Krafts oljemålning av Bellman.
Per Krafts oljemålning av Bellman.

En gång i tiden var Carl Michael Bellmans visor det roligaste man kunde föreställa sig. Den store skalden från 1700-talet höll något vi idag kan jämföra med ”stand-up”-shower, med honom själv som ambulerande enmansorkester. Han hade dessutom förmåga att ikläda sig samtliga av de roller – försupna och förtappade borgare, skökor och blandat krogpatrask – som visornas alkoholindränkta och kalabalikartade upptåg utspelar sig emellan.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Detta framför en publik som förvisso befann sig ovanför denna sjaskiga tillvaro och kunde betrakta den från utsidan, men som samtidigt hade den närvarande i vardagen – och kanske också visste hur lätt det var att halka ner dit, till botten.

Den högadlige och mycket privilegierade, men likväl relativt fattige och kringhunsade, tjänstemannen och poeten Johan Gabriel Oxenstierna var en sådan ganska typisk åskådare. Efter att ha hört Bellman uppträda skrev en exalterad Oxenstierna, som vanligtvis var långtifrån någon muntergök, om upplevelsen i sin dagbok (skriven på franska, här i översättning):

Bergklint och Kexell kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Comissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som i kväll. Bellman har en inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt efter som förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycke. Han sjunger själv och spelar på cittra.

Vi har alltså en spexande herre som i statstjänstemannens Lissanders privatsalong skapat en fiktiv frimurarliknande orden för grava alkoholister och med hjälp av sång och cittra parodierar operastycken. Låter kul? För att faktiskt förstå vad det är som får Oxenstierna att skratta så mycket som han ”ännu i all [s]in livstid ej skrattat” är det nog nödvändigt att veta om var någonstans i dennes halvmedvetna som Bellman träffar precis rätt. Denna text är därför tänkt att tjäna som ett resonemang om möjligheterna för en nutida förståelse av humorn i hans visor.

Vad är då skratt, filosofiskt sett? Upplysningsfilosofen Immanuel Kant, samtida med Bellman, föreslog i sin Kritik av omdömeskraften en definition av skrattet som löd: ”Skratt är en affekt som beror på att en spänd förväntan förvandlas till intet.” Med det menade han i princip också att det vi kallar ”humor” uppstår utav en känsla av förvåning: Vi väntar oss vanemässigt att något ska vara på ett visst sätt – men så blir det på ett annat sätt, och det är kul. Man kan tänka på filmer som Freaky Friday (om någon minns den?), i vilken det stående skämtet som varieras om och om igen är att en förälder beter sig som tonåring och en tonåring som förälder. Världen satt på sniskan.

Kants definition räknas vanligen som grunden för det som brukar kallas inkongruensteorin om humor. Utifrån denna förståelse kan man exempelvis förklara viktiga humoristiska verktyg som ironi (inkongruens mellan meddelande och budskap) och parodi (inkongruens mellan form och innehåll). Det finns till och med lingvister (exempelvis Viktor Raskin och Salvatore Attardo) som försökt formalisera dessa inkongruenser genom att tala om humor som skiften mellan olika kognitiva språkscheman, där det allvarligt ämnade språkbruket genom kollisionen av motsättningar byts ut mot ett schema som enbart gäller ”på skämt”. Men vad kan då detta säga oss om varför gänget i Lissanders salong skrattade så gott åt Bellman?

Teckning av Bellman.
Alfred Nyströms träsnitt av Bellman

Stycket som Oxenstierna talar om som ”en parentation över en död riddare” är det som numera går under rubriken Fredmans sång no. 6 (”Hör klockorna med ängsligt dån”). Lars Lönnroth har i boken Ljuva karneval! från 2005 gjort en kontextuell analys av detta stycke. Lönnroth pekar på att sångens melankoliskt klingande melodi är tagen ifrån en liten kärleksaria ur det franska sångspelet Annette et Lubin i vilken den unga hjältinnan Annette hyllas för sitt vackra utseende. I Bellmans sång, insatt som en del av en begravningsceremoni över den döde brännvinsbrännaren Lundström (vilken likt många andra i Bellmans värld var en verklig, nyss avliden person från den dåtida stockholmska krogmiljön). Denne suput får en beskrivning i samma form som Annette – men med en radikalt annan innebörd: ”Din morgonsol brann sällan klar,/ Din middag blott en skymning var,/ Din näsa aftonrodnan bar,/ Så rödlett och trinder/ Af mörkblåa kinder / Hon skugga har.”

En ganska enkel form av upp-och-ner komik. Det som i originaltexten var vackert och skört blir här dråpligt och grovt, samtidigt som musiken bevarar sin sobra ton och därmed tydligt kontrasterar stilbrotten i texten. Detta väcker ett slags dubbelexponering i huvudet hos åskådarna i salongen – som naturligtvis alla sett och hört den idag nästan helt bortglömda, men då mycket populära, musikpjäsen på teatern i Stockholm.

På samma gång är även en ingående bekantskap med det dåtida ordensväsendet inblandat i Oxenstiernas skratt. Bellmans publik bestod främst av adliga och borgerliga tjänstemän och tillhörde man någon av dessa grupper var man också med i minst en (men ofta flera) ordenssällskap. Eller ville i vart fall vara det. I ordensväsendet var en av de mer centrala händelserna just olika typer av äreminnen, parentationer över döda ”bröder”, vilka såklart var omgivna av stränga ritualer och djupt allvar. Det är således också ordensväsendets allvar som är på spel här, något som doktoranden Peter Lind utförligt beskriver i sin kommande doktorsavhandling om Bellmans Bacchi orden – det fiktiva ordenssällskap i vilket enbart den som två gånger legat medvetslös i rännstenen kunde bli invald, och medlemmarna adlades till namn som Ehrensugga och Ölheim.

Det går att analytiskt plocka ner humorn i sång no. 6 till de element som kolliderar: Det är oväntat (och därmed kul) att en ful gammal alkoholist beskrivs i samma form som en ung vacker flicka och det är på samma vis kul när något så fint och välreglerat som en ordenssammanslutning ägnar sig åt att supa och härja. Det tyckte man i alla fall år 1769, då Oxenstierna gjorde sin dagboksanteckning. Men man kan nog tryggt säga att få av oss idag gapskrattar åt detta, så som Oxenstierna gjorde. Allt det som för honom var allestädes närvarande vardag, kan vi när vi idag möter texten kanske som mest ha i bakhuvudet som fakta (om vi är minnesgoda). Vårt greppande av humorn blir på så vis snarare mekaniskt än impulsivt. Våra känslor regerar kanske på annat. När åtminstone jag hör Sven-Bertil Taube mässande sjunga Fredmans sång no. 6, har jag svårt att inte gripas av en viss rörelse vid den inre åsynen av den sorglige ”brännvinsriddaren” som ligger där död, efter ett hårt liv som oälskad och nedgången. Men det är, historiskt sett, något av en felreaktion. Man skulle inte bli sentimental, man skulle skratta.

Bellmans Epistel 72, ”Glimmande nymf”, är ett annat sådant stycke. Numera uppfattar vi den närmast som en bitterljuv kärleksserenad, kanske inte minst genom Fred Åkerströms känslofulla och darrande inspelning. Han sjunger raderna:

Somna min Nymph! dröm om min Lyra,
Til dess vår Sol går opp klockan fyra,
Och du dig sträcker,
Och armarna räcker
Til min kanna och min famn,
Eldad af mit blod och namn.
Caisa du dör, Himmel! hon andas;
Döden ger lif och kärlek bortblandas.

Och detta är ju främst väldigt vackert. Också om man känner till att ”lilla döden” är kodord för orgasm och poetens ”lyra” i led med detta möjligen kan ses som metafor för något i byxtrakten. Men det är på sätt och vis talande att det också finns en, i vår tid mindre känd, alternativ och tidigare variant av episteln, av mer ekivok karaktär. I den är föregående rader betydigt mer sexuellt frispråkiga och får dessutom en farsartad avslutning: ”Men ack, sängbottnen sprack / Mitt lårben himmel ack / Håll med violen, Movitz stort tack.” (En textversion som sedan 2007 finns underbart insjungen av Tommy Körberg på liveskivan Rakt upp och ner). Det blir här mer flagrant att ”Fröjas tempel” är ett horhus och att den ”glimmande nymfen” Cajsa med största sannolikhet tar betalt för kärleksstunden.

Det är för oss lätt att i upphöjningen av en enkel gatflicka till en grekisk halvgudinna se något vackert uppvärderande (även om vi i övrigt nog inte gärna tar till oss försköningar av prostitution). Men för Oxenstierna och sällskapet i salongen var det nog istället nedsänkningen av den av samtida modepoeter omhuldade pastoralens värld till Stockholms skitiga bordellmiljö som blir tokroligt. Pastoralen var en diktgenre i vilken handlingen utspelande sig i det framfantiserade grekiska landskapet Arkadien, i vilken herdar och herdinnor ömt kurtiserade med varandra under kulisser av lummiga olivträd och porlande bäckar – kort sagt en värld som var allt det en fattig fyllerists vinterskitiga Stockholm inte var,

I grunden bygger ju kraften i denna konfrontation på att 1700-talets Sverige var ett rätt strikt ståndssamhälle, i vilket adelsmän skulle kunna sina seder och bönder veta sin plats. På ganska analogt sätt var också de olika litterära genrerna strikt reglerade. De ”höga genrerna”, som lyriken, skulle inte uppehålla sig vid låga ämnen. Och det är just när sådana regler finns, som det kan bli kul att bryta mot dem. På så vis kunde ett par inplanterade herdar i den lokala krogmiljön göra komiska underverk – som i Epistel 80 ”Liksom en herdinna” där ”Herdinnan trumf i bordet hon slog / Och kjorteln öfver axlarna drog”. Det hade man inte hört talas om att en herdinna – själva personifikationen för det späda och oskuldsfulla – gjort tidigare!

 

Att Bellman valde bort den burleska versionen av ”Glimmande nymf” för den mer sobra varianten som inkluderades i Fredmans Epistlar, är kanske talande för den process som började ske när en del av de spridda jovialiska upptågsdikterna inordnades tematiskt och tog plats i något som – inte minst tack vare det berömda förordet av akademiledamoten (och pastoralförfattaren!) J. H. Kellgren – stöptes i formen av ett ambitiöst litterärt verk. Läser man epistlarna pärm till pärm märker man att flera av de mer bekanta stycken som klarat sig bäst till vår tid – som Ep. 35 (”Bröderna fara väl vilse ibland”), Ep. 43 (”Värm mer öl och bröd”) och Ep. 81 (”Märk hur vår skugga”) – inte rymmer så många billiga komiska poänger. De får istället sitt bestående värde i en estetisk skönhetsverkan, som inte utesluter humor, men som inte heller behöver ha med skratt att göra. ”Det sköna” är möjligen inte evigt, som Esaias Tegnér påstod, men det står sig i vart fall betydligt bättre mot tidens tand än ”det skojiga”. Det är nog främst som poet Bellman överlevt till våra dagar, inte som humorist.

Men varför då, egentligen? Tja, vi vet alla som någon gång försökt berätta en rolig historia i fel säl