Meny Stäng

En jättes återkomst: Psychedelic Pill tar Neil Young & Crazy Horse till höga höjder

Av Hampus Östh Gustafsson

Neil Young.  CC Attribution 2.0
Neil Young. CC Attribution 2.0

Rockens giganter tycks plötsligt vara lika vitala som någonsin. Bara under det senaste året har en hel rad av ‒ vad man kunde tro var utdöende ‒ stjärnor producerat nytt material, med förvånansvärt imponerande resultat. Rolling Stones, Bob Dylan, Bruce Springsteen och Patti Smith är bara några exempel på rockveteraner som i år låter fräschare och experimenterar mer och bättre än på många år.

De lyckas hålla sig kvar i rampljuset, trots att musikmarknaden bjuder tuffare motstånd nu för tiden. Gemensamt för denna typ av artister är dock att de, förutom att tampas med sina konkurrenter, samtidigt måste gå en kamp mot sig själva. Så när ytterligare en gigant, Neil Young, tillsammans med klassiska kompbandet Crazy Horse, släpper nytt ställs han inför den inte helt angenäma uppgiften att fylla sina egna skor. Vad han än gör kommer vi att jämföra honom med honom själv, sådan han var under karriärens glansdagar. Men den här gången, med Psychedelic Pill, når han faktiskt samma höjder som förr.

I somras tog Young upp samarbetet med Crazy Horse igen och släppte coveralbumet Americana, vilket nu har följts upp av Psychedelic Pill, Youngs 35:e studiealbum ‒ det första originalarbetet med Crazy Horse sedan 2003. Albumet hyllades av kritikerna, som snart lyfte fram låtarna ”Ramada Inn” och ”Walk Like A Giant” som bland det bästa kanadensaren någonsin åstadkommit. Mot dessa utnämningar måste man dock höja ett varningens finger. Psychedelic Pill är nämligen ett komplext och svårfångat album. Framvuxet ur jamsessioner har det kommit att bli hans längsta någonsin. För mig har det tagit flera veckor att smälta innehållet, och jag tror inte att jag har genomgått processen helt ännu. Dessutom har jag bara fått vara med på 67-årige Youngs långa resa under en begränsad tid, vilket gör dylika omdömen vanskliga. Men samtidigt är det här albumet av sådan art att frestelsen blir svårmotståndlig.

Neil Youngs Psychedellic Pill
Neil Youngs Psychedellic Pill

Redan första låten, ”Driftin’ Back”, vaggar med psykedeliska rörelser sakta in lyssnaren i ett slags tillstånd av trans. Om man bjuder till själv vill säga, för låten klockar in på 27 minuter och 37 sekunder och kan lätt framstå som avskräckande eller rentav provocerande. Den måste greppas i sin helhet för att uppnå rätt effekt. Om man själv medverkar till att försätta sig i rätt sinnesstämning blir dess längd och svårtillgänglighet istället en attraherande utmaning. Först då känner man på allvar hur de lågintensiva gitarrsolona skär genom märg och ben, samtidigt som låtens melankoliska och vemodiga anslag sköljer över en. Låten är dessutom fylld av referenser till Youngs nya memoarbok, Waging Heavy Peace. Men hela tiden frågar man sig vart det är han driver tillbaka? Frasen ”Driftin back” upprepas gång på gång, likt ett mantra ‒ och han sjunger också ”Here’s how I got my mantra”. Är det till hans egen ungdom? Kan man kanske betrakta albumet som ett personligt bokslut? Kanske består den ovan nämnda kampen mot hans eget rykte som rockstjärna också i en kamp mot hans egen ungdoms ambitioner? Vid en närmare anblick på albumets texter finns det åtskilligt som tyder på detta.

Åtminstone handlar låten ”Born In Ontario” delvis om ett personligt bokslut. Under låttiteln i cd-skivans medföljande texthäfte finner vi följande: ”When where you are from keeps returning to you/ it may be time to go back”. Hur Young än har rört sig runtom i världen under sin långa karriär kan han inte fly undan sina rötter, och i låten sjunger han: ”So we just kept movin, movin on/ But I was born in Ontario”.

Trots sådana återblickar är det ändå den ständiga rörelsen som utgör albumets grundtema. I musikvideon till ”Ramada Inn” varvas gamla bilder, ofta svartvita, från amerikanskt familjeliv med färder längs bilvägar och vad man närmast skulle kunna kalla för några slags lotusblominspirerade, psykedeliska bildmönster. Bilresan är förmodligen rockens mest klassiska metafor. På Psychedelic Pill använder Young den för att fånga vår oupphörliga strävan efter att finna rätt livsväg, men som vi ska se tycks vi aldrig komma fram till ett slutmål, och färdmedlet verkar ha en tendens att alltför ofta köra av vägen eller spåra ur.

Vad är det då vi söker efter längs alla dessa vägar? ”In a Ramada Inn near the Grapevine/ They stop to rest for the night/ Travellin’ down South, lookin’ for good times”. Det är livets små goda stunder som tycks ha matats in i våra gps:er. Men dessa är ack så svåra att finna, fast ibland tycks de plötsligt uppenbara sig framför oss på ett närmast oförklarligt vis. Som Young sjunger i albumets titellåt:

The way she dances makes my heart stand still
When she’s spinning in the sky
Every move is like a psychedelic pill
From a doctor I can’t find

Är det kärleken och konsten, det som är vackert, som väcker stunderna till liv? Young verkar antyda det. Men stunderna kommer och går, så vi tvingas att fortsätta söka efter dem. Och sökandets väg bearbetas vidare i låten ”Twisted Road”. Young hänvisar där till Dylans ”Like A Rolling Stone”, vilket återigen understryker hur denna typ av ständiga rörelse länge utgjort en kärnpunkt inom rockmusiken. På samma gång är låten en hyllning till Youngs kollegor. För ibland kan just själva musiken vara förlösande och bringa fram de där goda stunderna:

Walkin with the Devil on a twisted road
Listenin to The Dead [Grateful Dead] on the radio
That old time music used to soothe my soul
If I ever get home I’m gonna let the good times roll

I ”For The Love Of Man” kan vi samtidigt skymta vilka, närmast metafysiska, frågor Young söker svaren på:

For the love of man
Who could understand what goes on
What is right and what is wrong
Why the angels cry, and the heavens sigh
when a child is born to live
but not like you or I

Tematiken kan eventuellt synas något klyschig och grundad i väl stora frågor, men å andra sidan är det just det som gör Young till en rockens gigant. Inte bara gitarrsolona är vackra ‒ även låttexterna håller tillräckligt hög kvalitet, såväl estetiskt som innehållsligt, för att de där riktigt stora frågorna ska kunna ställas. Frågor om varför änglar gråter och himlar suckar.

I sista spåret utvecklas slutligen det motiv om jättar som jag uppehållit mig vid. ”Walk Like A Giant” är en värdig final för ett storstilat album. Den är mäktig, och märklig. Arrangemanget är udda, utbyggt med bland annat visslingar och stånkanden, och ‒ såklart ‒ gitarrer av Guds nåde. Låttextens innehåll illustreras i musikvideon (som dock bara är en fjärdedel så lång som albumspåret), där vi återigen får se psykedeliska bildmönster (precis som i ”Ramada Inn”), men den här gången varvade med bilder av en skugglik jättevarelse, som går omkring i ett bergigt flodlandskap, ett tåg som spårar ur samt Einstein och en atombombsexplosion. Det hela kan tolkas som en spegling av människans kamp genom historien att övervinna naturens krafter, att bli en jätte som kan ströva fritt över jorden. Men i slutändan har nog denna kamp mest kommit att handla om människans kamp mot sig själv och sina jättelika ambitioner.

Me and some of my friends.
We were going to save the world
We were tryin to make it better
We were ready to save the world.

Neil Young sjunger om hur hans egen generation, trots efterkrigstidens högt uppskruvade ambitioner, inte lyckades rädda världen. ”I used to walk like a giant on the land”, sjunger han. ”Now I feel like a leaf floating in a stream/ I want to walk like a giant”. Mitt i allt vårt sökande efter svaret på de stora frågorna, vår strävan efter att förstå och behärska världen, tvingas vi så ofta ta ett steg tillbaka och inse att vi bara flyter fram som ett löv i en strid ström, utom vår kontroll. Det är då man får finna sig i att bara vara ”like a rolling stone”.

Gång på gång försöker vi ändå finna svaren, men bara för att inse hur förrädiskt raka spåren syntes vara som skulle leda oss dit.

The tracks ahead were long and straight
We were riding on The Desert Wind
We were pullin’ into Spiritual
Ridin’ on The Desert Wind

We could see it in the distance
Getting’ closer ev’ry minute
We saw the lights of Spiritual shining
Getting’ closer ev’ry minute

The we skipped the rails
And we started to fail
And we folded up
But it’s not enough
Go think about how close we came

Människans kamp och sökande har en ofrånkomlig tendens att slå över och misslyckas. Atombomben, som musikvideon alltså hänvisar till, är emblematisk för detta: hur det moderna projektet och alla dess vackra visioner så ofta kommit att sparka bakut. Inte helt osökt kommer jag plötsligt att tänka på att ”Twisted Road” faktiskt är ett ofta använt begrepp inom historieskrivningen om Förintelsen, där ett inflytelserikt verk bar just namnet ”The Twisted Road to Auschwitz”…

Neil Young smyger dock fram en lösning på dessa problem, ett förslag på hur man kan förhålla sig till dem. I albumets texthäfte åtföljs titeln ”Walk Like A Giant” av raderna: ”In the face of failure, where there is love, there is always hope. You might ask yourself. ‘Why would I walk like a giant?’ ”. Kanske är det så enkelt att vi måste förlika oss med tanken att vi aldrig blir jättar, och heller inte är ämnade att bli det, utan felbara människor, återhållna av såväl varandra som naturen. Genom en sådan insikt kan vi tygla de jättelika ambitioner som dväljs inom oss. Det är lite som när Young och hans kollegor alltid måste slåss mot sig själva när de producerar nytt. För är det någon som är en rockmusikens jätte så är det Neil Young. Det är just vad han bevisar med Psychedelic Pill, där han bevekar sin egen jätte. Albumet kunde ha varit tightare och mindre spontant emellanåt, men det gör föga skada på helheten. För att uttrycka mig kort är det helt enkelt ‒ ursäkta mig ‒ jättebra.

Walk Like A Giant (Officiell video)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sjutton − 12 =