Meny Stäng

Irländsk julafton i en fyllecell: Bitterljuv spänning mellan dröm och verklighet

Av Hampus Östh Gustafsson

Shane MacGowan. Foto: Gergely Csatari
Shane MacGowan. Foto: Gergely Csatari

Snart är julen här. Det är en tid av väntan. Förväntan, men också bävan. Det säger sig nästan självt hur hopplöst det är att kräva av en dag varje år att den ska vara perfekt. Minsta lilla snedsteg så är illusionen förbi.

Vid julen kan man, om någonsin, tala om att potentiella friktioner mellan en platonsk idé- och sinnevärld gör sig påminda. Icke desto mindre har nog de flesta av oss upplevt fantastiska jular, friktioner till trots. Själv älskar jag julen. Men samtidigt är jag medveten om att jag lever i en privilegierad del av världen, där det största problemet ofta består i om julen kommer vara vit eller inte. Men även i vår världsdel finns det platser som får klara sig utan snö på julafton. En sådan är fyllecellen, såvida inte snön släpas in med några smutsiga vinterkängor, uppblandad med kvällens spyor.

Ironiskt nog är fyllecellen scen för handlingen i den låt som vid flera tillfällen röstats fram till tidernas bästa julsång och i år firar 25-årsjubileum: ”Fairytale of New York” (av Jem Finer och Shane MacGowan, med titeln lånad från J. P. Donleavys roman). Den är, som Dorian Lynskey nyligen skrev i The Guardian, ”A song in which Christmas is as much the problem as it is the solution. A kind of anti-Christmas song that ended up being, for a generation, the Christmas song.”Dess storhet består just i att den på ett intrikat vis fångar den spänning mellan tindrande dröm och bister verklighet som ibland utmärker julen. The Pogues tar oss med på en resa som berör, och den börjar i ett efterkrigstida New York. På julaftonskvällen. I fyllecellen.

It was Christmas Eve babe
In the drunk tank
An old man said to me, won’t see another one
And then he sang a song
The Rare Old Mountain Dew
I turned my face away
And dreamed about you

Den inledande pianoslingan och Shane MacGowans melankoliska sång är allmänt tankegods så här i december. Friktionen mellan idealjulen och den jul som diktjaget upplever blir genast påtaglig. Han sitter inte och tindrar med ögonen framför en gran omgärdad av julklappar, utan kämpar förmodligen med att inte se dubbelt. När den gamle mannen börjar sjunga The Rare Old Mountain Dew (1882) väcks ytterligare ett motiv som hör julen till: nostalgin. Även om det inte är alla av oss som hamnar i fyllecell på julafton längtar vi nog ofta tillbaka till svunna tider ‒ om inte 1800-talet så i alla fall barndomen, då julaftnarna hade en tendens att framstå som särskilt magiska.

För diktjaget blir situationen outhärdlig. Han vänder sig bort och tar sin tillflykt till drömmen, den värld som är av sådan särskild betydelse i juletid. För julen är inte bara förknippad med nostalgi, den förebådar också nyåret, och därmed chansen att börja om på nytt. Som MacGowan sjunger:

The Pogues Fairytale of New York
The Pogues Fairytale of New York

Got on a lucky one
Came in eighteen to one
I’ve got a feeling
This year’s for me and you
So happy Christmas
I love you baby
I can see a better time
When all our dreams come true

Efter denna andra vers går stämningarna också över i dur när Kristy MacColls ljusa röst flammar upp likt ett tomtebloss, i kontrast till den strävhet som karaktäriserar MacGowans. Detta polariserade röstspel fördjupar tematiseringen av de bitterljuva spänningarna mellan julens fram- och avigsidor, som påpekats ovan.

They’ve got cars big as bars
They’ve got rivers of gold
But the wind goes right through you
It’s no place for the old
When you first took my hand
On a cold Christmas Eve
You promised me
Broadway was waiting for me

You were handsome
You were pretty
Queen of New York City
When the band finished playing
They howled out for more
Sinatra was swinging,
All the drunks they were singing
We kissed on a corner
Then danced through the night

The boys of the NYPD choir
Were singing ”Galway Bay”
And the bells were ringing out
For Christmas day

MacColls karaktär uttrycker ljuva (amerikanska) drömmar om stora bilar, gyllene floder och ett väntande Broadway. Som irländska immigranter har de precis anlänt till New York, pärlan i möjligheternas land. Genom växelsången och duetten i fjärde versen och den nedanstående refrängen målas bilden av hur diktens par finner varandra och firar natten lång. Julen är ju fest och kräva sina drycker. Men med bakgrund av första versens scen från fyllecellen blir man som lyssnare genast skeptisk. Man vet att lyckoscenerna bara är tillfälliga, vilket också blir tydligt i femte versen, där de båda protagonisterna slänger den ena obsceniteten efter den andra över varann (vilket 2007 fick till följd att BBC ville censurera den, men tvingades backa efter en kritikstorm).

You’re a bum
You’re a punk
You’re an old slut on junk
Lying there almost dead on a drip in that bed
You scumbag, you maggot
You cheap lousy faggot
Happy Christmas your arse
I pray God it’s our last

Därefter stillar sig musiken och festyran lägger sig. I sista versen återinfinner sig melankolin. Drömmarna flackar likt ett ljus i en snölykta utomhus. Allt kunde ha varit bättre, men det kunde det ha varit för vem som helst. Drömmarna grusas, men finns kvar. Och så länge de gör det finns det skäl att fortsätta fira jul, hur hopplöst det än kan te sig i en fyllecell

I could have been someone
Well so could anyone
You took my dreams from me
When I first found you
I kept them with me babe
I put them with my own
Can’t make it all alone
I’ve built my dreams around you

Som vi ser sätter The Pogues hoppet till gemenskapen och kärleken. Och nog är det just det som utgör julens kärna.

Fairytale of New York avslutas alltså med en viss optimism och fyllecellens melankoli lättar något. Men båda sidorna finns där. Det bitterljuva med julen tycks vara svårt att fly från. Kontrasterna präglar hela låten, inte bara textmässigt, utan uttrycks även, som vi har sett, genom det tekniska framförandet. Kontraster är för övrigt ett typiskt kännetecken för keltisk folkrock, där texten ofta är mörk och eländig, medan musiken är glad och fartfylld. I det här fallet samverkar dock musik och text, men rymmer internt sett kontrasterna mellan julen som dröm och mardröm.

Trots att den 24:e december sällan blir så magisk som man drömmer om fyller drömmen en viktig funktion. Den finns där som ett praktiskt postulat, som får oss att sträva efter att skapa en så fin högtid som möjligt, även om den aldrig blir perfekt. Drömmen kan få oss att börja om på nytt igen, att sträva efter bättre tider. Den kan lindra pinan hos såväl ett barn, vars väntan på att öppna julklapparna syns outhärdlig, som hos den ”cheap lousy faggot” som dansat någon juldans för mycket.

The Pogues gör oss påminda om att julen också är en tid för eftertanke. Midvinternattens köld är för många hård på riktigt. Det kan vara värt att tänka på när man tindrar med ögonen framför granen, bredvid brasan i ett varmt hus. Inte bara tomten är vaken på julnatten. På dörren till fyllecellen kan det också komma någon och knacka på, men knappast för att dela ut julklappar, utan för att se till dem som sover julen av sig. De som förirrat sig i bitterljuva drömmar.

The Pouges: Fairytale of New York

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × 2 =