Meny Stäng

Strövtåg i ett infruset poetiskt landskap: Mando Diao tolkar Gustaf Fröding

Av Hampus Östh Gustafsson

Från omslaget till Infruset
Från omslaget till Infruset

2011 var det meningen att hundraårsminnet av Gustaf Fröding (1860-1911) skulle uppmärksammas. Det efterföljande året var ju sedan tänkt att vigas åt Strindberg. Men frågan är om inte Fröding reste sig ur sin grav ett år för sent och faktiskt lyckades utmana vår store nationalskald. Detta kan han i så fall tacka ett indierockband från Borlänge för.

Efter The Waterboys lyckade tonsättningar av W. B. Yeats frågade jag i våras om ingen svensk rockstjärna eller grupp ville ta sig an ett liknande projekt. Föga anade jag att just Mando Diao skulle nappa på betet. Deras hyllade tonsättningar av Fröding har snabbt erövrat topplistorna under senhösten. Sångaren Gustaf Norén blev först tillfrågad att tonsätta en dikt i samband med hundraårsminnet. Han fick blodad tand och inspiration till att ta sig an ytterligare dikter tillsammans med radarpartnern Björn Dixgård. Snart hade arbetet resulterat i albumet Infruset ‒ allt inspelat i en lada i Dala-Floda.

Fröding är känd som en mycket melodisk poet och har länge varit ett populärt föremål för musikaliska bearbetningar. Som pianisten Daniel Stagno påpekade i Populär Poesis förra nummer medför detta emellertid vissa faror. Det finns en risk att tonsättningarna hamnar för nära antingen Frödings originaltext eller senare tolkningar av hans dikter. Mando Diao går lite i den fällan. De har också förklarat att deras dikturval främst baserades på melodiska grunder. Men å andra sidan för melodiskheten med sig stora fördelar för ett så pass modigt och initiativrikt band, vars spännande arrangemang och suggestiva sound, tillsammans med vissa språkliga moderniseringar, lyckas aktualisera de över hundra år gamla texterna och ta tillvara på deras latenta melodier. Åtminstone i de flesta fall. Sett i sin helhet framstår tolkningarna som ett strövtåg över både berg och dalar ‒ mest berg.

I Mando Diaos urval av dikter framträder alltså ett fokus på melodiska bilder och musikaliska metaforer. I ”Den Självslagne” finner vi till exempel liknelser som ”du njuter väl också din del/som en sträng i all salighets harpospel”. Eller som i ”Titania”, där ”En klang av små fioler/ går svag som susning i hassel och björk”. Eller varför inte som i ”Strövtåg i hembygden”: ”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord/ står min hembygd och hälsar mig glad”. Men mest intressant är ändå ett exempel från ”En sångarsaga”, där det sjungs om en gammal sångare:

Gustaf Norén och Björn Dixgård. Foto: Alex Laljak
Gustaf Norén och Björn Dixgård. Foto: Alex Laljak

Men länge hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka tal,
sin halvutslocknande
sångarsaga
från någon walesisk
eller angli stad

Här blir det närmast oemotståndligt att tolka tonsättningarna på en metanivå, om man byter ut Wales mot Värmland. Fröding framstår som den gamla sångaren, medan Mando Diao lyssnar med respekt till hans halvutslocknade, melodiska tankar och mörka tal, för att sedan förmedla vidare diktskatten till sina lyssnare. Ibland blir dock texterna mest ackompanjemang till Mando Diaos exploatering av dikternas melodiska resurser. I albumets sista låt, ”Gråbergssång”, upprepas enbart den lösryckta strofen ”Så-å är gråa bergets sång/ Lå-å-å-ång”. Här förhåller de sig alltså ganska fritt till originalet, men överlag lägger de sig nära Fröding i sina tolkningar.

Bland Infrusets låtar finns ett nummer som höjer sig ur mängden. När jag först fick höra singeln ”Strövtåg i hembygden” blev jag lyrisk, liksom Svensktoppens lyssnare, vilka omedelbart röstade upp den till förstaplatsen. Dikten är hämtad från Frödings berömda diktsamling Stänk och flikar (1896). För en sådan som jag, som kommer från skogsbygd, väcker texten ofrånkomligen starka känslor. Man har under sin uppväxt injicerat själva platsen med djupare betydelser: i träden vilar minnen, liksom i hagarna och på åkrarna. Det är lätt att leva sig in när diktjaget vandrar omkring på sin ödelagda fadersgård, vilken han väcker till liv genom sina minnen.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den [fadersgården] låg, ligger berghällen bar,
men där övergår minnet med vinden så svalt
och det minnet är allt som är kvar.

Frödings melodiska och målande språk väcks också till liv tack vare ett utmärkt musikaliskt ackompanjemang. I den här låten möter vi så ett av de mest centrala teman, som Mando Diaos urval av dikter resulterat i, nämligen nostalgi. Detta går dock hand i hand med döden, vilket kanske vittnar om det möte, med en sedan länge död och psykiskt plågad poet, fylld av kval, som tonsättningarna innebär. ”se hur döden lömskt och sakta/ härjar oss till grå ruiner”, heter det i låten ”Men”. Och i albumets titellåt sjungs det om frostvindar och mörker, som härjar ”Tills de milda känslor/ alla ligga döda/ i sitt hem vid polen/ tigande och öde”.

Mando Diaos Infruset
Mando Diaos Infruset

Redan i Infrusets första låt, ”Den självslagne”, slås tematiken an i första strofen: ”Dödsvapnet höll han/ lyft i sin högra hand”, vilket följs av syner ”vid dödsflodens strand”. I ”En sångaresaga” sjungs det vidare om bland annat ”