Meny Stäng

Strövtåg i ett infruset poetiskt landskap: Mando Diao tolkar Gustaf Fröding

Av Hampus Östh Gustafsson

Från omslaget till Infruset
Från omslaget till Infruset

2011 var det meningen att hundraårsminnet av Gustaf Fröding (1860-1911) skulle uppmärksammas. Det efterföljande året var ju sedan tänkt att vigas åt Strindberg. Men frågan är om inte Fröding reste sig ur sin grav ett år för sent och faktiskt lyckades utmana vår store nationalskald. Detta kan han i så fall tacka ett indierockband från Borlänge för.

Efter The Waterboys lyckade tonsättningar av W. B. Yeats frågade jag i våras om ingen svensk rockstjärna eller grupp ville ta sig an ett liknande projekt. Föga anade jag att just Mando Diao skulle nappa på betet. Deras hyllade tonsättningar av Fröding har snabbt erövrat topplistorna under senhösten. Sångaren Gustaf Norén blev först tillfrågad att tonsätta en dikt i samband med hundraårsminnet. Han fick blodad tand och inspiration till att ta sig an ytterligare dikter tillsammans med radarpartnern Björn Dixgård. Snart hade arbetet resulterat i albumet Infruset ‒ allt inspelat i en lada i Dala-Floda.

Fröding är känd som en mycket melodisk poet och har länge varit ett populärt föremål för musikaliska bearbetningar. Som pianisten Daniel Stagno påpekade i Populär Poesis förra nummer medför detta emellertid vissa faror. Det finns en risk att tonsättningarna hamnar för nära antingen Frödings originaltext eller senare tolkningar av hans dikter. Mando Diao går lite i den fällan. De har också förklarat att deras dikturval främst baserades på melodiska grunder. Men å andra sidan för melodiskheten med sig stora fördelar för ett så pass modigt och initiativrikt band, vars spännande arrangemang och suggestiva sound, tillsammans med vissa språkliga moderniseringar, lyckas aktualisera de över hundra år gamla texterna och ta tillvara på deras latenta melodier. Åtminstone i de flesta fall. Sett i sin helhet framstår tolkningarna som ett strövtåg över både berg och dalar ‒ mest berg.

I Mando Diaos urval av dikter framträder alltså ett fokus på melodiska bilder och musikaliska metaforer. I ”Den Självslagne” finner vi till exempel liknelser som ”du njuter väl också din del/som en sträng i all salighets harpospel”. Eller som i ”Titania”, där ”En klang av små fioler/ går svag som susning i hassel och björk”. Eller varför inte som i ”Strövtåg i hembygden”: ”Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord/ står min hembygd och hälsar mig glad”. Men mest intressant är ändå ett exempel från ”En sångarsaga”, där det sjungs om en gammal sångare:

Gustaf Norén och Björn Dixgård. Foto: Alex Laljak
Gustaf Norén och Björn Dixgård. Foto: Alex Laljak

Men länge hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka tal,
sin halvutslocknande
sångarsaga
från någon walesisk
eller angli stad

Här blir det närmast oemotståndligt att tolka tonsättningarna på en metanivå, om man byter ut Wales mot Värmland. Fröding framstår som den gamla sångaren, medan Mando Diao lyssnar med respekt till hans halvutslocknade, melodiska tankar och mörka tal, för att sedan förmedla vidare diktskatten till sina lyssnare. Ibland blir dock texterna mest ackompanjemang till Mando Diaos exploatering av dikternas melodiska resurser. I albumets sista låt, ”Gråbergssång”, upprepas enbart den lösryckta strofen ”Så-å är gråa bergets sång/ Lå-å-å-ång”. Här förhåller de sig alltså ganska fritt till originalet, men överlag lägger de sig nära Fröding i sina tolkningar.

Bland Infrusets låtar finns ett nummer som höjer sig ur mängden. När jag först fick höra singeln ”Strövtåg i hembygden” blev jag lyrisk, liksom Svensktoppens lyssnare, vilka omedelbart röstade upp den till förstaplatsen. Dikten är hämtad från Frödings berömda diktsamling Stänk och flikar (1896). För en sådan som jag, som kommer från skogsbygd, väcker texten ofrånkomligen starka känslor. Man har under sin uppväxt injicerat själva platsen med djupare betydelser: i träden vilar minnen, liksom i hagarna och på åkrarna. Det är lätt att leva sig in när diktjaget vandrar omkring på sin ödelagda fadersgård, vilken han väcker till liv genom sina minnen.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den [fadersgården] låg, ligger berghällen bar,
men där övergår minnet med vinden så svalt
och det minnet är allt som är kvar.

Frödings melodiska och målande språk väcks också till liv tack vare ett utmärkt musikaliskt ackompanjemang. I den här låten möter vi så ett av de mest centrala teman, som Mando Diaos urval av dikter resulterat i, nämligen nostalgi. Detta går dock hand i hand med döden, vilket kanske vittnar om det möte, med en sedan länge död och psykiskt plågad poet, fylld av kval, som tonsättningarna innebär. ”se hur döden lömskt och sakta/ härjar oss till grå ruiner”, heter det i låten ”Men”. Och i albumets titellåt sjungs det om frostvindar och mörker, som härjar ”Tills de milda känslor/ alla ligga döda/ i sitt hem vid polen/ tigande och öde”.

Mando Diaos Infruset
Mando Diaos Infruset

Redan i Infrusets första låt, ”Den självslagne”, slås tematiken an i första strofen: ”Dödsvapnet höll han/ lyft i sin högra hand”, vilket följs av syner ”vid dödsflodens strand”. I ”En sångaresaga” sjungs det vidare om bland annat ”Hadesnatten” och ”att, när den sista hösten/fällt sina sista blad/ ska en befriare dra/ genom de dödas stad”. Är det Mando Diao som är befriaren, som drar fram bland den döda diktarens alster? Återigen blir metatolkningen lockande. För genom sina tonsättningar simmar Mando Diao fram och tillbaka över dödsfloden. Likt diktjaget i ”Den självslagne” stiger och sjunker de, upp och ned mellan livet och döden. Förflutenhetens poetiska landskap möter dagens musikscen, vilket ger Fröding liv på nytt, samtidigt som tonsättarna respekterar hur väl dikterna lagrats under sina drygt hundra år i tidens vinkällare.

Om sångaren i ”En sångaresaga” sjunger de vidare:

Och över ansiktet
det föll
en glimt av klarare
ljus än förr,
men ännu svagt som
en månes strimma
från livets natt
genom dödens dörr.

Med Infruset gläntar Mando Diao på porten till Hades och den avgrund som skiljer livet från döden syns inte oöverstiglig. Även om Frödings kvarlevor vilar tryggt på Uppsala gamla kyrkogård är han än idag närvarande i vårt kollektiva medvetande. Mando Diaos tolkningar kan ses som en sådan månstrimma, som skänker nytt ljus över Frödings aldrig begravna diktskatt.

Av diskussionen ovan kan det te sig som om Frödings poesi vore väldigt högtravande. Det är den långt ifrån alltid. Ofta är den glättig och lättsam, och inte heller den aspekten har förbigåtts i föreliggande tonsättning. Vissa dikter framstår snarast som infantila.

I en intervju med poeten Daniel Boyacioglu har Gustaf Norén sagt att Frödings senare texter nästan framstår som om de vore skrivna av ett barn. Tydligast visar sig dessa drag i ”Snigelns visa”, med rader som ”Hum, hum, hör dån/ jum, jum, varifrån”, vars inbyggda melodi underlättat tonsättningen. Men när ett så pass hårt och kaxigt rockband som Mando Diao gång på gång skriker ut ”mums, mums, va’ gott” blir det tyvärr svårt att ta tonsättningen helt seriöst och det trovärdighetskontrakt jag som lyssnare anser mig ha ingått med musikskaparna rivs itu. Nog för att Frödings dikter alltså var banala och naiva i flera fall, men i det här formatet svämmar bägaren över. Ofta kan själva spänningen mellan en originaldiktning och sentida tolkningar i sig ge upphov till välljudande korsbefruktningar, men här blir kollisionen för stor mellan Fröding och Mando Diaos nutida uttalsposition. Kanske beror det på att jag lyssnat så mycket på dem tidigare och därmed inte kan göra mig av med barlasten. Jag får helt enkelt problem med att höra det band, som jag normalt sett associerar med högexplosiva låtar som ”Long Before Rock’n’roll” och ”Dance With Somebody”, plötsligt stå och sjunga om en snigel som mumsar i sig gräs, oavsett om diktraderna egentligen skulle dölja någon djupare mening eller inte.

Sammanfattningsvis kan vi alltså urskilja hur Mando Diaos urval destillerar fram vissa centrala teman, vilka speglar Frödings diktskatt väl. Att musik och melodi berörs både genom text och musik är, som vi har sett, naturligt, liksom det infantila, även om sistnämnda inte uppnår full effekt i denna tappning. Död och nostalgi blir givetvis intressant att reflektera över i det möte med en död poet och en svunnen tid som albumet sammanfattar.

Tonsättningen är ett välkommet initiativ som utan tvivel bidrar till att vitalisera en av våra sekelgamla poesiskatter. Under Norén och Dixgårds ledning lyckas Mando Diao i det stora hela väl med konststycket att hålla balansen mellan att visa respekt för det förgångna och samtidigt uppbåda ett aktuellt tilltal. Infruset är en värdig hyllning till Fröding. Den tar sin skepnad i en slagkraftig syntes mellan gammal svensk vistradition och modern indierock. Men inte bara formen är dubbelbottnad. Innehållsmässigt vilar glättiga inslag sida vid sida med ett djupt allvar. Allmänmänskliga teman lyfts fram, vilka är minst lika aktuella idag. Hadesnätterna kommer vi inte ifrån. Och ju äldre man blir, desto mer angeläget blir det att förr eller senare ge sig ut på strövtåg i hembygden, eller varför inte barndomen? Men även i vår litteraturhistoria. Det är sådana strövtåg Mando Diao tar oss med på, i en död poets infrusna landskap, som för en stund tinar upp.

Strövtåg i hembygden live i P3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × tre =