Meny Stäng

Conor Oberst: En röst åt indiegenerationens existentiella tvivel?

Av Robert Mjörnberg

Conor Oberst och Mystic Valley Band. Foto: Cavie 78 CC BY-SA 3
Conor Oberst och Mystic Valley Band. Foto: Cavie 78 CC BY-SA 3

Ovanstående titel anknyter till en fråga som många musikjournalister har tyckt sig ha ett enkelt ja-svar på – Conor Oberst är en deppgök av enorma proportioner! Visst kan det förhålla sig så, men han måste också ses som en textförfattare med ett osedvanligt sinne för hela känslospektrat.

Textmässigt är det få, om några, som kan mäta sig med indie-evangelisten och singer-songwritern Conor Oberst, mest känd som frontfigur i bandet Bright Eyes. Få artister av min egen generation har väl liknats så många gånger med en gigant som Bob Dylan. Vidare har Oberst fått en närmare presentation för den svenska pop-publiken genom samarbetet med First Aid Kit. Systrarna Söderberg är också stora beundrare av Obersts musik i alla dess former och flankeras av honom på ”King of the world” från senaste albumet ”The Lions Roar”, en låt som Oberst även har varit med och skrivit. (Albumet har förövrigt producerats av Mike Moogis, medlem i Bright Eyes.)

Det fanns dock en Conor Oberst som uttryckte sitt författarskap långt innan genombrottet med Bright Eyes-skivorna Letting of the happiness och Fevers and Mirrors. Karriären började när Oberst var 13 år, då han gick från kören i sin Katolska skola i Omaha, Nebraska till att spela på scen. Tämligen snabbt upptäcktes den unge talangen och han blev erbjuden att spela på egen hand, inför vilket han fullkomligen spottade ur sig texter. Denna tidiga produktion ledde till att Oberst fokuserade helhjärtat på sitt eget musikaliska skapande och började spela in kassettband i sina föräldrars källare. Debutalbumet Water släpptes 1993 på vad som skulle komma att bli hans och broderns eget bolag, Saddle Creek Records. Deltagande i en rad andra band, som Commander Venus, kompletterat av en lång rad kassetter följde på debuten, exempelvis ”Here´s to a special treatment”. Oberst säregna uttryck går att spåra redan i dessa unga år; låtar som ”Lava monster” är embryon till det som komma skall.

Conor Oberst. Foto: Moses Namkung CC BY 2
Conor Oberst. Foto: Moses Namkung CC BY 2

Oberst uttrycksform i text är intimt kopplat till hans säregna röst. Den för närmast tankarna till den hyllade singer-songwritern Daniel Johnston, vilken Oberst själv har framhållit som en inspiration. Få artister delar sångstilen, där rösten hela tiden hotar att krackelera men aldrig gör det. Bästa sättet att beskriva den i text är nog som ett ständigt växlande mellan vibrato, skönsång och pur desperation. Man kan helt enkelt inte fånga texternas fulla mening utan att höra Oberst framföra dem. Texterna är ofta väldigt mörka skildringar av världen, blandat med filosofiska utläggningar som påminner om feberdrömmar. Ett element i Oberst skildringar som garanterat kan locka många som vanligtvis känner sig mer hemma i poesins värld, är att han ofta nästintill mässar ut sina ord till lyssnarna – pratar, konverserar, iscensätter en spokenword-happening.

Ångest eller livsvånda är ständigt närvarande på alla album av Oberst/Bright Eyes. Det har förts många diskussioner i musikmedia under snart 15 års tid huruvida Obersts texter är självupplevda eller bara gestaltningar av hur ångest kan te sig. Ovan nämnda ”Lava monster”:s inledande vers uppvisar dock grubblerier som en 13-åring inte vanligtvis förmår att uttrycka i ord, och är även ett exempel på vilken extraordinär textförfattare han var redan i unga år (även om han själv har uttryckt att hans tidiga alster är skrattretande):

Depression sets in again
I know how that goes
Nothing seems to work out anymore
And you hurt so much
Feel so helpless
Want to crawl into a hole somewhere
And just give up
And just give up
And just give up
But I can’t let you
Because you never let me
Let me
You never let me
You never let me

Melankolin i Oberst skrivande har som sagt påtalats gång efter annan, och kanske som en replik på detta återfinns på albumet Fevers and mirrors en lång, fiktiv radiointervju med honom. Intervjun fokuserar på hans uppväxt, hans bröder som drunknat i badkar (vilket inte är sant) och så vidare. Men med tanke på att Obersts röst är en imitation och intervjun på låtsas får vi väl se det som en gliring till journalistkårens oro för hans psykiska välmående.

Ett genomgående tema i Obersts texter är en bred frågeställning om varför vi lever och hur vi tacklar allt livet kastar på oss. Ett illustrativt exempel är texten till ”Sunrise, Sunset” på Fevers and mirrors, där vardagen hos en smått misantropisk person gestaltas och samtidigt fångar en del av den monotoni som många av oss kan känna med jämna mellanrum:

Sunrise, sunset, sunrise, sunset, swiftly go the days
Sunrise, sunset, you wake up then you undress, it always is the same
The sunrise and the sunsets, you’re lying while you confess, keep trying to explain
The sunrise and the sunsets, you realize then you forget what you’ve been trying to retain

Conor Oberst . Foto: Brennan Schnell
Conor Oberst . Foto: Brennan Schnell

Den uppmärksamme läsaren kan i dessa textrader inte bara skåda det existentiella tvivlet, utan även en koppling till Obersts sångstil, där texterna ska läsas utifrån melodin och skiftningarna i sångstilen. Detta är ett genomgående tema, där låtarna byggs upp som snillrika konstruktioner av rim, vilka ibland tar en hel vers på sig att återkomma. Ytterligare ett kännetecken är att m