Meny Stäng

I vandringens lunk: Mötet mellan text och musik i Schuberts skapande

Av Anders Rönnblom

Franz Schubert målad av Wilhelm August Rieder.
Franz Schubert målad av Wilhelm August Rieder.

Så står han där, inklämd i musikhistorien, mellan starkare personligheter och tydliga epoker. Wienklassicismen med Mozart som den främste, följd av titanen Beethoven, vars kompositioner pekar mot en framtid bortom musikens dittills kända horisonter. Och sedan romantiken med alla sorters fyrverkerier. Var hör vår lille vän (1,55 m i strumplästen) hemma?

Franz Schubert (1797-1828) brukar kallas ”det lilla formatets mästare”, och så är det nog. Han beundrade Beethoven, fick enligt önskan sin sista viloplats bredvid mästarens och liksom denne komponerade han nio symfonier. Men Schuberts sparsmakade stil kommer bäst till sin rätt med begränsade uttrycksmedel. I hans rika kammarmusikaliska produktion intar Liederna en särställning. Ackompanjemanget gav i gångna tider i mångt och mycket en grund för sången och berikade harmoniken. Men hos Schubert blir pianostämman mycket självständig. I den beskrivs skeendet i texten effektfullt. En karaktäristisk egenskap hos hans musik är en lugn rytmisk lunk, vilken ofta möter textpassager som beskriver just vandring. De stora sångcyklerna Die Schöne Müllerin och Die Winterreise är fyllda med sådana exempel.

Schuberts liv var på många sätt tragiskt. Han hade aldrig något riktigt eget hem utan bodde långa tider hos sina vänner. Hans liv präglades av armod och sjukdom. En viktig period var hans sjukhusvistelse, som av allt att döm