Meny Stäng

Tonårens ödeland: En av mänsklighetens stora revolutioner speglad genom The Who’s Baba O’Rileys

Av Hampus Östh Gustafsson

The Who. Foto: RCA Records
The Who. Foto: RCA Records

The torture we put these poor guys through, when you think of it now. My father, Bruce’s father—these poor guys, they never had a chance. There was no precedent for us, none, in history, for their sons to become these long-haired freaks who didn’t want to participate in the world they built for them. Can you imagine? It was the World War Two generation. They built the suburbs. What gratitude did we have? We’re, like, ‘Fuck you! We’re gonna look like girls, and we’re gonna do drugs, and we’re gonna play crazy rock and roll!’

Så citeras E Street Band-gitarristen Steve van Zandt i en artikel av David Remnick i The New Yorker från förra året. Han sätter fingret på ett fenomen som inte alltid uppmärksammats så som det borde.

När man talar om stora revolutioner i människans historia brukar man inte så ofta rikta blickarna till 1950- och 60-talen. Det finns dock skäl att göra så. Vid den tiden växte tonårskulturen fram på allvar, inte minst uppburen av den nya rockmusiken. När Elvis vickade på höfterna skakade han inte bara om tv-soffornas vakande föräldrar. Han gick också i bräschen för det jordskalv som ända till idag skapat en klyfta mellan ”oss” som varit tonåringar och alla föregående generationer, vilka inte fick tillägna sig den erfarenheten på samma sätt som de som varit unga under 1900-talets andra hälft. I det gamla bondesamhället var man barn och sedan vuxen – punkt slut. Ett barn på 1600-talet förväntades klä sig som en vuxen, åtminstone från sex-sju års ålder. Framväxten av begreppet tonåring vittnar om hur 1900-talet för människan erbjöd nya levnadsmönster och en radikalt förändrad verklighet.

Att vara tonåring är inte bara att inneha en viss ålder, utan ett sätt att vara. De erfarenheterna bär vi sannolikt med oss under resten av våra liv. Senare generationers ungdomar har på ett helt annat sätt än sina föregångare upplevt det ”teenage wasteland” som The Who sjunger om i ”Baba O’Riley”, till exempel i det mellanparti där Pete Townshend kliver fram och sjunger, med en röst som viner likt en pil genom luften, avfyrad från en bågsträng på gränsen till att brista:

The Who. Foto: Jean-Luc. CC BY-SA 2.0
The Who. Foto: Jean-Luc. CC BY-SA 2.0

Don’t cry
Don’t raise your eye
It’s only teenage wasteland

Det är nog få som inte har någon relation till Baba O’Riley. Även om man inte är bekant med texten så lär man känna igen ett av rockhistoriens mest berömda intron, vars synt genljudit i otaliga tv-serier men också idrottssammanhang. Den är till exempel ett fast inslag under spelarintroduktionerna i Los Angeles Lakers hemmamatcher. Townshend har skrivit låten och sjunger raderna ovan, medan Roger Daltrey sjunger resten av låten. Den ingick ursprungligen som en del i Townshends Lifehouse-projekt 1971, en planerad rockopera som dock kom av sig. Flera låtar landade istället på Who’s Next – The Who:s viktigaste album.

I Baba O’Riley möter vi en skotsk bondefamilj som hör talas om en jättelik rockkonsert, ”Lifehouse”, i London. De ger sig av och lämnar vad som tycks vara en ganska idyllisk tillvaro bakom sig:

Out here in the fields
I farm for my meals [brukar ofta feltolkas som ”I fight for my meals”]
I get my back into my living
I don’t need to fight
To prove I’m right
I don’t need to be forgiven

I en slags post-apokalyptisk tid går resan genom ett Storbritannien härjat av en förorenad miljö. ”Sally, take my hand/ We’ll travel south across the land” sjunger diktjaget (som skulle ha hetat Ray). ”The exodus is here”, fortsätter han strax därefter. Det tillför en biblisk tolkningsdimension, vars tyngd klingar väl ihop med det post-apokalyptiska scenariot. Exodus för ju också tankarna till öknen. På det viset förstärks ödelandstemat, även när det inte påtalas explicit. Men till stora delar utmärks låten ändå av den återkommande frasen ”Teenage wasteland”. Många har ofta trott att låten egentligen heter så, men det blev istället namnet på en annan av Townshends skapelser.

Roger Daltrey_till vänster och Keith Moon till höger, från 1967. Foto: Klaus Hiltscher. CC BY-SA 2.0
Roger Daltrey_till vänster och Keith Moon till höger, från 1967. Foto: Klaus Hiltscher. CC BY-SA 2.0

Den stora symbolen för tonårens ödeland i Baba O’Riley utgörs alltså av rockfestivalen. Detta korresponderar med det större sammanhang som jag vill placera låten inom. Hos vem går inte tankarna till Woodstock när man talar om 50- och 60-talens tonårsrevolution? Den symboliska kulmen, av många upplevt som ett hallucinatiosskimrande lyckorus, ett stormens öga mitt bland alla förändringens vindar. Townshend har också varit öppen med vilken viktig inspiration Woodstock var för Baba O’Riley. I en intervju med magasinet Guitar World förklarar han att låten handlar om ”the absolute desolation of teenagers at Woodstock, where everyone was smacked out on acid and 20 people had brain damage. The contradiction was that it became a celebration”. Detta märks i låtens avslutning och dess finurliga ordlek: ”Teenage wasteland/ They’re all wasted!” Mitt i ödelandets tomhet tycks det ändå vara möjligt att finna gemenskap och uppgå i något högre. Festivallivets dekadens blir en hyllning till själva meningslösheten. Genom att skåla för det meningslösa lyckas man omvandla det till sin motsats. Med hjälp av musiken kan man fly, eller åtminstone sätta sig över ödelandet. Man låter sig vaggas in i ett tillstånd av nirvana – en tanke som inte känns alltför avlägsen när man hör Baba O’Rileys sprakande, instrumentala crescendo. Det är som att sinnet frigörs och sätter sig över alla världsliga lidanden. Åtminstone tycks The Who vilja skapa en sådan effekt.

Talet om nirvana för oss osökt in på en av de frågor som i sammanhanget är mest relevanta att ställa. Vad sjutton heter en sådan här låt Baba O’Riley för?

I själva verket är det ett hopsatt namn, där första ledet kommer från Meher Baba, en indisk mystiker med anspråk på att ha varit sin tids avatar, det vill säga en gudomlig inkarnation. Denne hade kommit att fungera som Townshends andliga guru, och detta kan delvis förklara de österländska influenser som lät nirvana-inspirerade motiv ta plats i Lifehouse-projektet. 1972 lät han till och med göra en pilgrimsresa till Babas grav i Indien.

Det andra ledet är hämtat från Terry O’Riley, en minimalistisk kompositör. Låttiteln utgör alltså en syntetiserad hyllning till Townshends filosofiska och musikaliska inspiratörer.

Och apropå minimalism så är Baba O’Rileys text enkel och språkligt sparsmakad. Egentligen är det bara två verser som för själva handlingen framåt, och sedan två passager som mest upprepar mantrat ”Teenage wasteland”. Men ensam är ju stark. Tack vare återhållsamheten injiceras en oemotståndlig kraft i texten. Och nyfikenheten på de där två orden eggas. Vad handlar detta tonårens ödeland egentligen om?

Bortsett från att ödelandet, som knappast någon annan metafor, fångar den moderna tillvarons villkor så får den också en särskild laddning just för dem som befinner sig i tonåren. Livet som barn är ofta inrutat, med tydliga auktoriteter och moraliska ramverk. Det är väl inte direkt så många sjuåringar som resignerar inför tillvarons meningslöshet?

Men när man sedan når tonåren luckras konturerna upp. Det stabila landskap man vuxit upp i planas ut – det förvandlas till ett ödeland, fyllt av möjligheter, men också av mycket som är omöjligt. Många av barnjagets drömmar går i kras, men så börjar plötsligt nya saker pocka på uppmärksamheten. Kanske nås man plötsligt av ryktena om den där stora festivalen, där alla samlas för att, åtminstone för en stund, bygga något som höjer sig över tillvarons ödevidder.

På så vis kan man förstå Baba O’Rileys oerhörda muskler, vilka också pumpas upp av ett häpnadsväckande musikaliskt arrangemang. Men självklart så tilltalar den inte bara tonåringar. Den stora resan som låtens karaktärer står inför är del av ett mer allmänt existentialistiskt fenomen: sökandet efter gemenskap och högre mening med livet.

The exodus is here
The happy ones are near
Let’s get together before we get much older

Från åtminstone tonåren har vi säkerligen alla, till och från, funnit oss själva i exodusvandringar. Vad vi söker är upp till var och en. Nirvana kan nog både tolkas och uppnås på olika sätt. Men skulle jag få nys om den där festivalen, där Roger Daltrey och Pete Townshend bjuder oss med till sina ”Teenage wastelands”, då skulle åtminstone jag åka. På några få minuter inkapslar Baba O’Riley mycket av det som är karaktäristiskt för den moderna människan. Inte minst det där sättet att vara, där pojkar plötsligt ser ut som flickor, tar droger och spelar galen rock’n’roll.

Baba O´Riley live

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tio + tio =