Meny Stäng

En död festival i en levande musikstad: Peace & love och Borlängefenomenet

Av Hampus Östh Gustafsson

Miss Li. Foto: Mikael Johansson CC BY-SA 2.0
Miss Li. Foto: Mikael Johansson CC BY-SA 2.0

Det är en god stund kvar. Jag sitter med uppknäppt jeansskjorta, och väntar på kvällens huvudnummer. Trots att det är mitt i sommaren har mörkret till sist lyckats pressa sig ned över industristaden och festivalområdet. Jag sitter inte ensam i midnattens skumrask. Mina stela ben pockar på uppmärksamheten, på scenen jäktar roddarna omkring och runt omkring mig sitter tusentals andra ungdomar i tyst förväntan. Vi väntar på en göteborgare. Precis som så många andra har han gjort den långa resan till Dalarna.

Snett bakom vår ligger en annan scen, inte riktigt lika stor. Flera tusen står framför den och lyssnar på en gammal kvarleva till band från 80-talet. Det är som två skilda världar. De står där borta, på andra sidan plank och trädkronor som skymmer, och vi sitter här. Men plötsligt står vi också upp. Alla framför vår scen flyger upp på benen och ett hänfört sorl tränger fram genom sommarnatten. Vår scen är fortfarande tom, så när som på roddarna. Vad är det då som får oss att skjutas upp som ur en katapult? Jo, pianotonerna från ”Don’t Stop Believing”, ända bortifrån den andra scenen. Ingen på vår sida hade dittills brytt sig om deras konsert, men nu står vi alla och klappar händerna och sjunger med i varenda rad. Vi vrider oss om och ser på varandra, för vi inser det absurda i situationen, liksom att vi nog aldrig kommer vara med om något liknande igen. Vi är ju inte ens på rätt plats. Vi har ju försakat Journey för att få bra platser till Håkan Hellström. Men när tonerna från ”Don’t Stop Believing” sköljer fram, då kan ingen stå emot strömmen, trots att musiken spelas av några knappt urskiljbara gubbar, långt där borta.

När vi tar småstadsflickan och storstadspojken i hand, kastar oss på midnattståget och åker förbi alla gatljusen in i den episka rockballaden, då förstår vi alla att vi egentligen står vid samma scen och är del av något större, en gemenskap som inga kravallstängsel i världen kan dela itu. Det är då vi förstår vad Peace & Love handlar om.

Så här i efterhand är det lätt att romantisera festivallivet, men när beskedet kommer om att Peace & Love läggs ned är det inte utan att något sticker till djupt inom en. Inte bara minnena därifrån gör ont, man tänker också på vad festivalen har betytt för Borlänge. Det var så mycket mer än bara en musikfestival: den hade också plats för allt ifrån poesi till föreläsningar och debatter.

Fenomenet var fascinerande. 2011 landade festivalens besökarantal på 50 000 – större än hela kommunens folkmängd. Men det är knappast någon slump att den (1999, för att motverka våld, rasism och främlingsfientlighet) växte fram i just Borlänge. För nästan lika viktig som Peace & Love varit för staden har Borlänge varit för den svenska musikscenen i stort. Mando Diao, Sugarplum Fairy, Miss Li, Sator… Ja, listan kan göras lång. Till och med Jussi Björling kan fogas dit. Det är imponerande för en stad med drygt 40 000 invånare.

Borlänge har med tiden blivit känt som ett musikcentrum och verkar som en plantskola för unga musikaliska talanger. Den kallas ofta för ”musikstaden” och på kommunens hemsida kan man läsa att musiken utgör stadens hjärta. Dessutom finner man sedan 2005 Sveriges enda rockhögskola där, Boomtown, vilken har som syfte att långsiktigt ”stärka och utveckla rock- och poplivet i Dalarna med omnejd”. Hur den karakteristiska miljön satt sin prägel på stadens export av musik och lyrik märks inte minst i Miss Lis berömda låt ”Dancing the Whole Way Home”:

I met a boy,
I met a boy last night
when me and the girls were out
It was Peace and Love, a festival downtown
in my hometown and
it was music and it was people everywhere
when I saw him standing there
He was the cutest,
he was the cutest thing I had ever seen

Marigold
Marigold

Frågan är vad som kommer hända med stadens unika musikliv när Peace & Love går i graven. Daniel Wallsten, en 30-årig musiker, uppvuxen i Borlänge, har haft en intim relation till den nu hädangångna festivalen, där han arbetade ideellt redan 2000 och sedan varit engagerad. Han sjunger och spelar gitarr i bandet Marigold, vilka spelat på festivalen och var bokade så sent som i år. När Populär Poesi vänder sig till honom för att bättre få grepp om festivalnedläggningen och dess betydelse kan vi såklart inte undgå att först ställa frågan vad bandnamnet egentligen syftar på.

– Marigold betyder ringblomma eller tagetes. Det är lite diffust när jag först plockade upp namnet, men det var någon gång i början av 2000-talet och har alltså funnits med ganska länge. Jag tror att det bland annat förekom som titel för en b-sida på den japanska utgåvan av singeln ”In Bloom” med Nirvana.

Vid en första anblick skulle man kunna tolka en del av texten i Marigolds mest utstickande låt, ”You and I Know”, som en hint om den intima relationen till Borlänges gator, uppväxten där och de speciella erfarenheter det fört med sig, när Daniel sjunger ”You and I Know, you and I know, sure there’s been lots of time/ Hours in the streets, hours yet to meet, sure there’s been lots of time”. Men Daniel själv tonar ned Borlänges roll i låttexterna. Till skillnad från andra av stadens artister har han inte känt något större behov av att skriva om Borlänge i sina texter, åtminstone inte hittills.

– Jag har aldrig skrivit något så explicit som Miss Li eller Mando Diao, men jag beskriver nog ofta min uppväxt mer eller mindre abstrakt och på så vis förekommer naturligtvis Borlänge tvunget i mina texter. Jag gissar att det nog kommer någon låt med till nästa album dock.

Frågan om vad det är som gör Borlänge så speciellt som musikstad kommer föga överraskande för en man från bygden. Daniel vet hur man ska svara.

– Många före mig har uttalat sig i den här frågan så jag kan standardsvaret: När man växer upp i en miljö som är helt ostimulerande (Borlänge är ju en gammal industriort som ibland lämnar en del att önska) så måste man göra något själv. Jag vet faktiskt inte, men jag tror att jag blev väldigt inspirerad av att träffa och umgås med andra under gymnasietiden som hade samma drömmar och där jag också såg att man faktiskt kunde lyckas. Sedan har ju både Mando, Sugarplum Fairy och Miss Li, som alla funnits i min skolmiljö, på olika sätt kommit betydligt längre, men det är en annan sak. Jag gissar att man lyckades sätta fart på ett hjul som nästan blivit självgenererande med några framgångsrika artister och Peace & Love. Musiken har kanske på så vis, och i brist på annat, kommit att bli en identitet för människor i Borlänge.

När det gäller Peace & Loves betydelse för staden och dess kulturliv blir Daniel något osäker, men slår ändå fast att festivalen satt djupa spår.

– Eftersom jag funnits så nära Peace & Love har jag inte riktigt någon bra relation till fenomenet sett utifrån. Peace & Love har ju nästan haft monopol på kultur i Borlänge, på gott och ont. Nu får många andra möjlighet att komma fram, få uppmärksamhet och utrymme. Kanske blir det nästan som en tävling om vem som skall lyckas göra nästa Peace & Love?

Det är kanske inte alldeles givet att festivalens nedläggning enbart ska betraktas som en tragedi. 2011 var dess tema ”Mod, hopp och kärlek”. Tar man fasta på de två första orden däri borde Dalarnas, liksom landets övriga musikälskare, inte misströsta helt och kasta yxan i Dalälven.

– Om de som säger att konst föds ur svårare omständigheter har rätt så kanske det blir en boom. Kanske har luften istället gått ur och musiklivet får stå tillbaka för exempelvis fotbollen ett tag?

Vad som föds ur vakuumet återstår att se. Som Mando Diaos frontmän Gustaf Norén och Björn Dixgård nyligen påpekade i en intervju med Sveriges Radio bör man akta sig för begravnings- och krigsrubriker, utan istället tänka på att det som festivalen skapat kommer att ”leva vidare med alla människor som levt med Peace & Love i alla dessa år”. Jag själv är en av dem. Och när jag minns min festivalvistelse så är det inte den unkna tältluften och bajamajorna jag kommer ihåg, utan den magi som skapades på scener som Utopia och Fantasia. Några rader (från Journeys ”Don’t Stop Believing”) om att vi aldrig ska sluta tro tränger fram ur minnet:

Some will win, some will lose
Some were born to sing the blues
Oh, the movie never ends
It goes on and on and on and on

Ord, som förenade människor framför två separata scener. Ord, som förkroppsligade delar av den anda som bar fram Sveriges största festival. Ord, som kompletterade hoppet om fred och kärlek.
Journey spelar ”Don’t Stop Believing” på Peace & Love 2011.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tolv + sju =