Meny Stäng

”You can hit me all you want to, bu I don´t love you anymore”: Samspelet mellan musik och lyrik i Lou Reeds Berlin

Av Adam Lundvall

Lou Reed. Foto: Thierry Ehrmann
Lou Reed. Foto: Thierry Ehrmann

Det är lätt att komma undan med en klyschig eller repetitiv låttext, så länge som musiken kompenserar. Åtskilliga band skriver sina texter i sista sekund, utan större eftertanke än att det ska låta bra. Det är inget fel med det, men det är intressant med musiker som har litterära ambitioner och försöker kombinera de båda konstarterna.

Lou Reeds Berlin är ett album vars lyrik lätt förbises, kanske på grund av dess minimalistiska format. Om man tittar närmre på lyriken i samband med att uppmärksamt lyssna på musiken, uppdagas det snabbt att låttexterna inte har slängts ihop med hast inne i studion. Ett fåtal rader berättar ofta väldigt mycket för lyssnaren och interagerar med musiken på ett diskret, men effektfullt sätt.

Redan ett flertal låtar av det legendariska rockbandet The Velvet Underground, som Lou Reed var sångare och gitarrist i, uppvisar litterära ambitioner. Ett bra exempel på detta är låten ”The Gift”. Denna är skapt så att lyssnaren kan höra en novell läsas upp av bandmedlemmen John Cale i den ena högtalaren, medan musiken hörs i den andra.

The Velvet Underground splittrades så småningom. Lou Reed slog sedan igenom som soloartist 1972 med sitt andra album Transformer, som blev en kommersiell succé med många hits. Med denna framgång i bagaget fick han ökat förtroende av sitt skivbolag. Redan året efter släppte han sitt tredje soloalbum Berlin. Det är en fragmentarisk berättelse om ett förhållande mellan två personer: Jim och Caroline. Själva historien utspelar sig i just staden Berlin. Albumet behandlar den missbrukande Carolines dekadenta leverne genom Jims ögon, samt det tragiska slut som deras förhållande till sist får. Lyssnaren tas på en emotionell berg-och-dalbana som närmast övergår till ett fritt fall på B-sidan. Rakt ner i tungt missbruk, djup depression, misshandel, självskadebeteende och självmordstankar.

Lou Reed i Malaga 2008. Foto: Marcela Costa
Lou Reed i Malaga 2008. Foto: Marcela Costa

Språket i texterna är genomgående väldigt avskalat, rentutav rått i jämförelse med Transformer och tidigare låtar med The Velvet Underground. Det finns ingen antydan till humor eller ens tragikomedi, som i Reeds tidigare texter. Det råa språket är nödvändigt för de tunga teman som behandlas. Lou Reed vill inte vara rolig. Han vill inte vara sensationell. Han vill inte skriva om utflippade fester i New York. Han vill skriva om två relativt vanliga personer och deras tragiska öde. Språket anpassas också till det ändamålet.

Den första låten, som också är titellåten för albumet, börjar med att en skara människor sjunger slutet på ”Happy Birthday” som följs av applåder. Därefter kommer en instrumentell bit på piano. Lou Reed sjunger sedan med en lågstämd, nostalgisk röst:

In Berlin, by the wall
You were five foot ten inches tall
It was very nice
Candlelight and dubonnet on ice

We were in a small cafe
You could hear the guitars play
It was very nice
It was paradise
[…]

Låten sätter stämningen och miljön för hela berättelsen. Den dystra musiken ger en ledtråd om vad som komma skall. Det är också Jims återblick till förälskningens första rus (”It was very nice / It was paradise”), innan dess att deras förhållande går utför. Människorna som sjunger ”Happy Birthday” och applåderar indikerar att Jim befinner sig på en offentlig plats. Han sitter kanske på samma café som omnämns i låten, fast utan Caroline den här gången, och tänker tillbaka på den tiden de har haft tillsammans. De firande människorna bildar en stark kontrast till Jims sinnesstämning och förstärker på så sätt tragiken. Staden Berlin, tudelad av en betongmur, fungerar som en metafor för deras förhållande och hur de kommer att glida ifrån varandra. De små detaljerna: de firande människorna, Reeds tonläge i sin sång och även Berlin-metaforen bringar den relativt simpla lyriken till liv.

”Caroline Says I” (spår 4) avslöjar Carolines manipulativa natur (”Caroline says she can’t help but be mean / or cruel, or oh so it seems.”) Trots Carolines brister är Jim glad över att ha henne (”Still she is my Germanic queen”) och han förefaller fortfarande tro på deras förhållande.

I spåret efter ”How Do You Think It Feels?” ser det mörkare ut. Caroline har verkligen gått ner sig i sitt missbruk:

Lou Reed. Foto: nikolai36
Lou Reed. Foto: nikolai36

How do you think it feels
when you’re speeding and lonely
Come here baby
How do you think it feels
when all you can say is if only
If only I had a little
If only I had some change
If only, if only, only
How do you think it feels
and when do you think it stops?
[…]

Jim är frustrerad över Carolines beteende och imiterar hur patetisk hon låter, när hon bara önskar att hon hade lite pengar för att få uppleva ytterligare ett rus. Det finns två utrop i texten (”Come here baby” i versen ovan och en gång till lite senare). Dessa utrop ska antagligen föreställa torskar som försöker plocka upp henne. Caroline har börjat prostituera sig för att finansiera sitt missbruk. Med bara tre ord lyckas Reed berätta hur långt hennes missbruk har skridit.

I den sista låten på A-sidan ”Oh Jim”, har Jim fått nog av Caroline och tar i frustration till våld (”beat her black and blue and get it straight”) för att sedan lämna henne.

B-sidan är musikaliskt mycket lugnare och mörkare än A-sidan. Den börjar med ”Caroline Says II”. Låten börjar långsamt med bara en gitarr och Lou Reeds melankoliska röst.

[…]
Caroline says, as she gets up from the floor
You can hit me all you want to
but I don’t love you anymore

Scenen utspelar sig antagligen direkt efter ”Oh Jim”. Jim har misshandlat henne och lämnat henne. ”You can hit me all you want to / but I don’t love you anymore”: deras förhållande är över. Därefter byggs musiken upp med piano och trummor, den ökar i intensitet.

Caroline says, while biting her lip
Life is meant to be more than this
and this is a bum trip

But she’s not afraid to die
All of her friends call her ”Alaska”
When she takes speed, they laugh and ask her
What is in her mind?
What is in her mind?

She put her fist through the window pane
It was such a funny feeling

Caroline har fått nog av sitt lidande. Hon bryr sig inte om någonting. Hon krossar en fönsterruta med sin knytnäve bara för att känna något. Låten avslutas briljant med att Lou Reed förkunnar ”It’s so cold in Alaska.” Det knyter an till hennes smeknamn. Hon är kall: hon har förlorat livslusten. Missbruket har tagit över henne. Ingenting spelar någon roll. Allt detta berättar Reed för lyssnaren genom att bara proklamera att det är kallt i Alaska. En banal självklarhet uttrycker ett tragiskt faktum. Allvaret i detta uttryck förstärks återigen genom Lou Reeds tonläge och stegringen av intensitet i den ödesmättade musiken.

”The Kids”, spår två på B-sidan, har en liknande musikalisk uppbyggnad. Den börjar långsamt, och tilltar sedan i intensitet, för att sedan sluta i en två minuter lång instrumentell bit med gråtande barn som ropar efter sin mamma. Myndigheterna har tagit barnen ifrån Caroline. I ”The Bed” och det avslutande numret ”Sad Song” tänker Jim tillbaka på livet de har haft tillsammans. Musiken i ”The Bed” är hopplöst melankolisk. Men man kan, i musiken och i Lou Reeds röst, skönja en viss nostalgi i ”Sad Song”. Precis som i det första spåret. Det är kanske lätt att glömma bort det i diktjagets omständigheter, men i ett förhållande har man väl ändå alltid, vid något tillfälle, varit lycklig? Det är kanske därifrån nostalgin kommer.

Texterna är så minimalistiska att de inte fungerar lika bra, som Reeds tidigare texter, såsom självstående litterära verk. De behöver musikens hjälp. Inte för att de är klyschiga eller repetitiva, utan för att förstärka och förtydliga det som lyriken berättar. Och kanske är det så riktigt bra musiklyrik ska vara. Den ska använda musiken som ett redskap, en andra dimension, för att uttrycka det som lyriken allena inte kan eller bör göra. Detta tillvägabringas till exempel med de olika sinnesstämningarna Lou Reeds röst antar genom albumet. Hoppfullheten i ”Caroline Says I”, melankolin i ”Caroline Says II”, nostalgin i ”Berlin” och ”Sad Song”. Det mest effektfulla exemplet finns dock i ”The Kids”. Lyriken förkunnar förvisso för lyssnaren att barnen har tagits ifrån Caroline (”They’re taking her children away”), men detta förstärks till sin rätta proportion genom den instrumentella biten med den ödesdigra musiken som stegrar i intensitet och till slut utmynnar i barnen som ropar efter sin mamma. Det är inte ”bara” några barn som socialen har tagit hand om. De gråter också. De skriker. De är förtvivlade. Detta kan och bör inte lyriken uttrycka; det är musikens uppgift.

Om man slår ihop alla låttexter på Berlin till en enda berättelse, tillsammans med Bob Ezrins musikaliska arrangemang, blir det en stark helhetsupplevelse. Som vi har sett ovan, kan man åstadkomma väldigt mycket med få ord och små detaljer i själva musiken. Musiklyrik är på ett sätt begränsat, i den bemärkelsen att det måste sjungas till någon sorts musik. Det medför såklart också vissa möjligheter, som till exempel nedskriven poesi inte har. Med poesi som skrivs ned kan det vara svårt att frambringa alla effekter som man vill, eftersom det enda redskapet man har är papper. Musiklyrik är lite tvärtom: det finns jättemånga möjligheter i framförandet av den. Kruxet är att hitta balansen. Att blanda de två konstarterna litteratur och musik. Berlin är ett exempel på ett perfekt avvägt samspel mellan musik och lyrik.

Adam Lundvall är en latinstudent som spenderar för mycket tid och pengar på sin skivsamling. Medverkade även i nummer 17 med några dikter. Han har debuterat med diktsamlingen Jag ångrar att jag föddes.

Lyssna på Lou Reeds ”The Kids” från Berlin

1 Comment

  1. Göran Ekblom

    Otroligt fint att få läsa det här. Jag associerar till min egethändigt utgivna fotografiska konstbok där jag på ett snarlikt sätt försöker närma mig en annan dimension i tillvaron genom att låta text och bild påverka varandra, Det går naturligtvis inte hem hos fotografer som bara är intresserade av teknik och sensationer och i grunden inte har något att berätta av vikt.
    Tack, det är viktigt det här. Håll ut, härlighetens morgon kommer att randas!

Kommentera