Meny Stäng

Undergång och kärlek: Det profetiska i Bob Dylans författarskap

Av Johan Öster

Bob Dylan. Foto: William Claxton.
Bob Dylan. Foto: William Claxton.

Redan från början framhöll Dylan att svaret på de svåraste frågorna finns att inhämta i vinden. Om vinden är bokstavlig eller ej är ovidkommande. Det viktiga är budskapet att vi människor inte har en aning om varför vi egentligen existerar.

Detta till trots beter vi oss som hade vi full koll på läget – som vore vi universums obestridliga regenter och självklara härskare. Vi tar oss friheter. Vi exploaterar. I nuet lever vi, obekymrade om morgondagen. Men det var just morgondagen den unge Dylan menade att vi borde hysa betänkligheter inför.

Han kom från ingenstans likt en gammaltestamentlig profet med hårda och uppseendeväckande ord. Men människor lyssnade. Det anades att denna yngling var något på spåren – att han rentav kom som en Messiasgestalt; att han kom med sanningen. Media kallade honom ”The consciousness of a generation”.

Bob Dylan. Foto: David Levy.
Bob Dylan. Foto: David Levy.

Men vad blev av allt detta egentligen?

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

Dylan förvandlade sig snart till en diffus karaktär som var ytterst obenägen att svara på journalisternas frågor. Han gjorde allt för att tvätta bort etiketterna han tilldelats. Han skrev allt svårare texter som inte gärna lånade ut sig till en enkel tolkning.

Men om han nu är en modern profet, borde det ändå inte synas någonstans i sångtexterna om man ser efter noga? Inte kan väl den skarpa författaren bakom domedagstyngda ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” strunta i att framföra sitt budskap? – ett budskap som vi här och senare ska se varslar om undergång:

And I´ll tell it and speak it and think it and breathe it / And reflect from the mountain so all souls can see it / And I´ll stand on the ocean until I start sinking / But I´ll know my song well before I start singing / […] And it´s a hard rain´s a-gonna fall

Vad är då detta “it”, som ska reflekteras från berget så att alla själar ska kunna se det? Ja, vid en närmre anblick på de tidiga texterna så är det just att undergången är oundviklig och att alla bör ta sig en rejäl funderare på hur man lever sitt liv för det kommer inte bara säga ”poff” och så blir allt svart. Nej, någon sorts dom kommer att utdelas och det är tydligt att somliga kommer straffas. Det ser vi i den polemiska sången ”Masters of War”:

Let me ask you one question / Is your money that good? / Will it buy you forgiveness? / Do you think that it could? / I think you will find / When you’re death takes its toll / All the money you made / Will never buy back your soul

Sången riktar sig till alla vapentillverkare som gör stor profit på sina affärer. De liknas i sången vid Judas och det sägs även att inte ens Jesus skulle förlåta dem. Men vad är straffet? Något explicit svar ges inte. Men då Jesus och Judas förekommer i texten kan det förmodas att det är den bibliska straffskalan som gäller, vilket innebär att de kan räkna med helvetet. Det var den här typen av sånger som ledde till att Dylan fick stämpeln som sanningssägare.

Svårare blev det att ringa in vad han höll på med de kommande åren – mitten av 60-talet – för med albumet Another Side of Bob Dylan (1964) luckrades saker upp. Agendan är inte lika tydlig som på föregångaren The Times They Are a-Changin´. Dylan byter till synes spår och proklamerar att: ”All I really wanna do / Is, baby, be friends with you”. Inte särskilt profetiskt. På något sätt är det som om Dylan själv gett upp tanken på att en verklig sanning går att uppnå och kommenterar sina tidigare försök i ”My Back Pages”:

I screamed lies that life is black and white / [….] Fearing not that I’d become my enemy in the instant that I preach / […] But I was so much older then, I’m younger than that now

Det nya budet verkar snarare vara att verkligheten är en dröm. På ”To Ramona” tröstas en sorgsen kvinna med orden:

It´s all just a dream, babe / A vacuum / A scheme, babe / That sucks you into feeling like this

Och Dylan verkar överhuvudtaget tvivla på om han själv är verklig. Så här låter det på ”Spanish Harlem Incident”:

I got to know, babe / Will you surround me? / So I can know that I´m really real?

Det som på de tidigare albumen varit en värld av Gott och Ont har blivit någon sorts idealism utan egentliga värden och det sistnämnda citatet påminner om 1700-tals filosofen George Berkeleys ord: ”To be is to be perceived”.

På kommande albumet Bringing it All Back Home (1965) får budskapet tydligare prägel. Detta beror på ett antal orsaker. Bland annat verkar Dylan mer övertygad om att livet är en subjektiv dröm och att sökandet efter en entydig objektiv sanning är lönlöst. Men en annan orsak är att texterna återigen drar åt det predikande hållet – han verkar inte längre intresserad av att vara en ”vän”. Här är återigen profeten tillbaka, men inte för att varna om undergång. Snarare predikas att livet är tämligen poänglöst. Sången med den mörkaste texten, ”It´s Alright Ma´ (I´m Only Bleeding)” visar detta klart och tydligt:

Bob Dylan i Toronto. Foto: bobdylan.com
Bob Dylan i Toronto. Foto: bobdylan.com

Disillusioned words like bullet´s bark / As human gods aim for their mark / Make everything from toy guns that spark / To flesh-colored Christs that glow in the dark / Easy to see without looking too far / That not much is really sacred / […] And if my thought-dreams could be seen / They´d probably put my head in a guillotine / But it´s alright Ma´ / It´s life and life only

Det känns som om profeten Dylan blivit djupt besviken på mänskligheten och dess oförmåga att leva ett gott liv. Texten är tydligt polemisk och riktar sig mot allt och alla. Det är frestande att tänka sig att tanken som föregick skapandet av texten varit något i stil med ”Okej, NU ska jag knäcka dem allihop”.

Detta eskalerar på albumet Highway 61 Revisited (1965) till att världen framställs som ett stående skämt. Dylan har lämnat sorgerna bakom sig, men en viss bitterhet dröjer sig kvar. Sångerna är satiriska och fullkomligt dryper av sarkasmer och referenser. Det är litterära gestalter, historiska gestalter, på den tiden levande gestalter. Det är filmstjärnor, kända byggnader och allehanda monument. Detta är absurdism. Det är surrealism. Det är allt annat än klart och tydligt. Ändå sjunger Dylan med en oefterhärmligt säker stämma. Det låter som om han vet precis vad han talar om – på något vis bemästrar han kaoset.

En stor skillnad mot tidigare album är hur han förhåller sig till Bibeln. Tidigare har den använts till att skänka auktoritet och allvar till texterna, här fungerar den tvärtom. Han slänger sig med de bibliska referenserna som vore de hämtade ur vilken litterär källa som helst – fullkomligt respektlös inför att detta är vad många refererar till som Den Heliga Skrift. Men budskapet förstärks. Om det är en sjuk värld Dylan vill måla upp så är greppet att klä de bibliska scenerna i en ny språkdräkt formidabelt. Resultatet får en serietidningsaktig effekt och representerar klart och tydligt Dylans uppbrott med allt som hör denna världen till, inklusive det heliga. Ett klassiskt exempel är hur Abrahams möte med Gud gestaltas på ”Highway 61 Revisited”:

God said to Abraham / ”Kill me a son” / Abe says, ”man / You must be putting me on?” / God say, “No” / Abe say, “What?” / God say, “you can do what you want Abe / But the next time you see me coming / You´d better run” / Abe says, “where do you want this killing done?” / God says, “out on highway 61”

Men hur är det med det profetiska? På det stora hela har inget förändrats. Vi kan på ”It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry” lyssna till vad som låter som en metakommentar över de tidigare försöken att berätta om den stundande undergången:

Well, the winter time is coming / The windows are filled with frost / I went to tell everybody / But I could not get across

Ett kallt konstaterande att ingen egentligen förstod vad han menade. Istället är det ”var man får klara sig själv” som gäller. Det är tydligt på inledande ”Like A Rolling Stone”. Det gäller på något sätt att förlora så mycket som möjligt för att paradoxalt nog ha allt att vinna:

When you got nothing / You got nothing to lose / You´re invisible / You got no secrets to conceal / How does it feel / To be on your own? / With no direction home? / Like a complete unknown? / Like a rolling stone

Den tidigare idealismen har utvecklats till något som påminner om en beatnik-inställning till livet. Livet sker här och nu och det gäller att ta för sig och att avlägsna allt som skymmer för att ge maximalt utrymme åt de nakna livsupplevelserna. Och det handlar inte bara om den materiella verkligheten längre. Även idévärlden bör rensas på skräp. På ”Tombstone Blues” heter det:

Bob Dylan i Barcelona. Foto: bobdylan.com
Bob Dylan i Barcelona. Foto: bobdylan.c