Meny Stäng

Hur stavar man till Nelly EssACHEss?: Alexander Freudenthals musikaliska tolkning av en poets levnadsöde

Av Hampus Östh Gustafsson

Alexander Freudenthal. Foto: Anna Rex
Alexander Freudenthal. Foto: Anna Rex

Populär Poesi har tidigare uppmärksammat en rad tonsättningar av poesi, såväl av klassiska nittiotalister som av vår senaste och sjunde svenska nobelpristagare. Eller borde vi räkna honom som nummer sju och en halv? Nelly Sachs fick ju som bekant nobelpriset 1966, när hon hade varit svensk medborgare i 14 år, efter att ha flytt till Sverige från Tyskland under andra världskriget med hjälp av Selma Lagerlöf. Den tyska poeten har också har varit föremål för en tonsättning. Kompositören Alexander Freudenthal tog sig för några år sedan an projektet att beskriva Sachs levnadsöde med musiken som verktyg.

Traditionella möten mellan dikt och musik har lett till att nya skikt uppenbarats hos diktarna, vilket visat hur deras alster kan vara aktuella för oss än idag. Men korsningen av två konstarter genomförs sällan helt friktionsfritt, utan ställer tonsättaren inför olika utmaningar, som att hitta balansen mellan att inte lägga sig för nära diktens originalmelodi och att samtidigt inte förvränga den ursprungliga formen helt och hållet. Frågan är dock vilka problem och möjligheter Freudenthals ‒ minst sagt annorlunda ‒ biografiska typ av tonsättning ställs inför.

Genom uppväxten i ett musikaliskt hem har musiken alltid varit en bärande balk i hans liv.

– Sedan 18-årsåldern har jag spelat på en mängd judiska bröllop och bar/bat mitsvor. Jag uppskattar mitt judiska arv och klezmermusiken enormt, men upplevde att den ibland blev enformig, vilket gjorde att jag 1999 grundade Freudenthal Yiddish Big Band. Det höll jag på med till 2007, då olika omständigheter gjorde att jag avvecklade FYBB till förmån för det något mindre Freudenthal Yiddish Orchestra, som jag nu leder och skriver för. Utmärkande för min musik skulle jag säga är den vilda blandningen av genrer och intryck: jazz och klezmer och yiddishsång och rock och klassiskt får smälta samman till något unikt. I Sverige finns idag en mängd duktiga klezmerband även om de i mitt tycke ofta är förhållandevis traditionella, vilket gör att det, som jag ser det, inte komponeras så mycket ny judisk musik i Sverige idag, tyvärr.

2005 fick Freudenthal i uppdrag av Judiska muséet i Stockholm att komponera musik till en utställning om Nelly Sachs. Det resulterade i hans stycke ”Sachs I-V”, som framfördes i samband med vernissagen. De fem delarna speglar olika delar av Sachs liv, från hennes uppväxt till hennes sista dagar. Freudenthal hade dessförinnan inget särskilt förhållande till den tyska poeten. Kanske var det därför han hade möjligheten att ta sig an Sachs på ett innovativt sätt? Freudenthal insåg nämligen att han kunde bokstavera hennes efternamn rent musikaliskt med de fem tonerna Ess (Eb), A, C, H och Ess (Eb). Dessa fick därmed bilda stomme till hans komposition.

– I styckets första del, den som går i Eb, har jag använt mig av ett segment ur en, i tysk-judiska kretsar, mycket känd synagogal melodi, som jag misstänker att Nelly Sachs skulle känt till. I den andra delen så har jag sökt att, med hjälp av en haltande vals, skildra hennes vistelse på kurort tidigt i sitt liv, där hon troligen hade en av sina få kärlekar, därav vals och haltande.

Alexander Freudenthal. Foto: Anna Rex
Alexander Freudenthal. Foto: Anna Rex

Freudenthal har alltså låtit musiken på ett mycket konkret sätt gestalta Sachs levnadsöde. Men i den tredje och centrala delen av kompositionen hämtade han också inspiration från en av hennes dikter: ”Det är flyktingarnas planettimma”. Den reciteras också i Freudenthals stycke, men på ett ganska speciellt sätt. Musiken tycks inte ackompanjera diktens ord. De måste snarast forcera sin väg fram bland tonernas myller. Kanske kan det ses som en påminnelse om att Sachs litterära geni inte fann sin väg fram automatiskt? Det först var efter erfarenheterna av nazismens grymheter, men också under inflytande av svensk modernism, som hennes lyriska uttryck blommade ut i sin fulländade form, vilket till exempel Kaj Schueler påpekat (”Sagan om Sachs”, SvD, 9/10 2010).

Dikten inleds med tecknandet av en hopplös, dödsdömd flykt:

Det är flyktingarnas planettimma.
Det är flyktingarnas upprivande flykt
in i fallandesjukan, döden!

(Ur Nelly Sachs, Samlade dikter, översättning Rolf Moberg, Stockholm 2001.)

Den fortsätter sedan att berätta om de ”jagade, som bär sina dödsbringande gömställen / ned i gravarna.”

– Jag upplever att den väl lyckas skildra en del av allt som var Nelly Sachs, kommenterar Freudenthal.

En central del av poetens liv var hennes förhållande till det judiska folkets öde. När Sachs fick nobelpriset kungjorde motiveringen att det var ”för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde”. Det syns inte minst i inledningen av dikten ”Jakob”:

Nelly Sachs 1966. Foto: Nobel Foundation
Nelly Sachs 1966. Foto: Nobel Foundation

O Israel,
den förstfödde i morgonkampen
där varje födelse står skriven
med blod på gryningen.

(Nelly Sachs, Dikter. I svensk tolkning av Olof Lagercrantz Erik Lindegren Gunnar Ekelöf, Stockholm 1967, s. 20.)

Freudenthal själv har ofta utgått från judiska texter eller berättelser, vilka han sedan låtit musiken skildra. Till exempel har han komponerat en svit i fyra delar som skildrar de östeuropeiska judarnas ankomst till USA i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Med Sachskompositionen fördes han ofrånkomligen in på Förintelsen och dess plats i judendomens kollektiva minne. Nyligen var han därför också inbjuden att tala på en konferens vid Uppsala universitet, där diskussionerna kretsade kring de utmaningar som minnet av Förintelsen står inför idag. Själv har han en splittrad relation till händelsen.

– Den är synnerligen viktig, men jag tycker att det är olyckligt om den får bli identitetsskapande för europeiska judar. Judendomen är inte Förintelsen. Däremot är minnet av Förintelsen enormt viktigt för oss ALLA.

Konstnärliga skildringar av Förintelsen är alltid ett känsligt stoff. Det illustreras inte minst av att Sachs själv hamnade i en dispyt med den finsk-judiske kompositören Moses Pergament, som bearbetade hennes pjäs Eli, med undertiteln ”Ett mysteriespel om Israels lidande”.

– Tonsättningar kring känsliga ämnen är alltid svårt, påpekar Freudenthal, men jag anser att om det görs med ett ärligt uppsåt och med noggrannhet och eftertanke så kan det sällan bli helt fel.

Det är nog viktigt att komma ihåg att mycket också kan bli rätt, eftersom människor tycks ha ett återkommande behov av att med konstens hjälp ständigt bearbeta våra mörkaste trauman. Nelly Sachs gjorde det med sin poesi, och Freudenthals kompositioner ger ett intressant komplement. Även om musik och poesi inte är samma saker så är de trots allt inte så olika varandra, vilket Freudenthal håller med om:

– Jag upplever att musik, likt i vissa fall abstrakt konst, tvingar oss till tolkning och samtidigt talar direkt till våra hjärtan, skapar stämningar och upplevelser som det rent beskrivande misslyckas med. Den är, med andra ord, i mycket lik god poesi.

Sachskompositionen fick också ett gott mottagande.

– Stycket var synnerligen uppskattat. Starkast för mig var de Förintelseöverlevare som kom fram efteråt och sade att jag hade lyckats fånga skräcken i musiken.

Vad är det då för skräck som Freudenthal lyckats förmedla ur Sachs poesi? Det krävs nog en poet av hennes rang för att sätta ord på den. Men kritikern Bengt Holmqvists förord till en svensk tolkning av Sachs dikter på 60-talet ger oss en god aning om vad som bar hennes poesi med sådan styrka:

Hon har sett allt, med ögon som hållits öppna av en tårlös smärta. Hon utfärdar inga domar. Hon har ingen tröst att ge. Men i sorgens öde land har hon frambesvurit en rik blomning. I den namnlösa tystnaden har hon fått poesi av allt högre och renare allmängiltighet att växa fram.

(Bengt Holmqvist, ”Förord”, i Nelly Sachs, Dikter. I svensk tolkning av Olof Lagercrantz Erik Lindegren Gunnar Ekelöf, Stockholm 1967, s. 6.)

 

Alexander Freudenthals Sachs I-V.

Inspelad live i Stockholm 17/4 2005.

Musiker: Klas Lindquist – Klarinett och Altsaxofon, Peter Lindhamre – Trumpet, Emma Lindhamre – Cello, Jakob Freudenthal – Gitarr, Pär Jaktelius – Trummor och Peter Freudenthal – Läsning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 5 =