Meny Stäng

Med harpan som kompass: Berättelsen som sammanhang i Joanna Newsoms texter

Av: Johanna Bengtsson

Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova
Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova

I antikens Grekland framfördes lyrik till spel av lyra. En del texter har bevarats, men det är svårt att veta hur lyriken faktiskt lät eftersom de som kände till musiken är döda sedan länge och bara några få nedtecknade melodier har överlevt. Lyran är inte heller ett flitigt använt instrument. Harpan, dess moderna släkting, för en tillvaro långt från poesiscenerna, oftast använd som klangutfyllnad i konstmusiksammanhang.

Lyrik framförs i dag till musik, även om just lyran, liksom harpan, inte längre står i centrum. Med tanke på harpans klang är det kanske inte så konstigt. Den är, trots den moderna pedalharpans storlek och komplexitet, spröd och drunknar lätt även bland stråkar. Den amerikanska singer songwritern Joanna Newsom har byggt mycket av sin musikaliska gärning kring harpan som ackompanjemangsinstrument. I hennes sånger får den ofta naken stå för den ljudkuliss hon väljer att framföra sina texter till.

I grund och botten är Newsom klassiskt utbildad harpist och föddes 1982 i Nevada City, Kalifornien. När hon som barn tog upp harpan spelade hon företrädelsevis keltisk harpa. Ett mindre instrument som under medeltiden var en viktig del av den keltiska muntliga traditionen. Newsom gick sedermera över till pedalharpa och såg sig i första hand som instrumentalist. Som artonåring tog hon även upp sången. Sitt första egna material spelade hon in 2002 på en leksaksbandspelare, utan en tanke på att det skulle nå offentligheten. Materialet nådde, via Newsoms vänner, slutligen Will Oldham, bättre känd som Bonnie ”Prince” Billy. Genom hans försorg gav hon 2004 gav ut studioalbumet The Milk-Eyed Mender, och två år senare Ys, på skivbolaget Drag City. Newsom influeras av konstmusik, men också av amerikansk folkmusik av den typ som kallas Appalachia och byggs runt slingor på fiol gitarr och banjo.

Foto Daniela Vladimirova
Foto Daniela Vladimirova

Ett tusenårig eko
Hos Joanna Newsom finns någonting som ekar genom årtusendena, inte bara för att hon valt harpan som sitt huvudsakliga ackompanjemang. I hennes sånger finns ett tydligt drag av berättande. Det korresponderar inte bara mot antik diktning, utan har även vissa beröringspunkter med medeltida ballader. Dessa uttrycksformer är olika sätt att med ett vackert språk klä ett händelseförlopp i ord och därmed göra det tillgängligt för en läsare eller lyssnare. Detta, som i litteraturanalyser brukar kallas intrig, är mycket viktigt i Newsoms texter. Kortfattat skulle begreppet kunna beskrivas som någonting som gör läsaren benägen att koppla samman en rad händelser till ett sammanhang och att fylla i de luckor som kan finnas i berättelser.

Viljan att skapa en berättelse, eller förankra en intrig hos lyssnaren, syns redan i texterna på albumet The Milk-Eyed Mender där Newsom lånar stora delar av sitt bildspråk från sagor och sånger, såväl moderna som äldre. ”Bridges and Balloons”, inledningsspåret, börjar med följande rader:

We sailed away on a winter’s day
with fate as malleable as clay;
but ships are fallible, I say,
and the nautical, like all things, fades.

And I can recall our caravel:
a little wicker beetle shell
with four fine masts and lateen sails,
its bearings on Cair Paravel.

Här finns en riktning och ett bildspråk som kommer att bli signifikant för hela albumet. En vinterdag seglar vi iväg mot slottet Paravel, det slott där syskonen Pevensie regerar under Narnias guldålder i C. S. Lewis berättelse om Narnia. Farkosten är en karavell, ett skepp av samma typ som seglades av Columbus och som traditionellt använts över hela Medelhavet. Skeppet beskrivs korrekt med fyra master och ett latinsegel. Trots denna konkreta historiska förankring finns ett mytiskt drag närvarande: skeppet liknas vid ett skalbaggsskal. Den kunskap om såväl vår civilisations historia som ambitionen att bygga vidare på en fiktiv värld, som jag har en stark relation till, får mig att lita på Newsom som berättare. Jag har ofta varit skeptiskt inställd till uttrycket att ”följa med in” i en berättelse, men precis det vill jag göra här. Jag vill befinna mig i hennes värld på samma sätt som jag som barn ville befinna mig i Narnia. Någonting djupt känslomässigt slås an i mig, nämligen längtan efter en annan verklighet. Trots att bildspråket är eklektiskt, och bitvis så rikt att det kan vara svårt att bena ut, inger det en vilja att tolka in just en intrig. Att fylla i luckorna och få reda på vad som händer härnäst.

Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova
Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova

Sagotraditionen i The Milk-Eyed Mender
The Milk-Eyed Mender är det i första hand tematiken och bildspråket som bär sagotraditionen. Också Ys är starkt förankrat i en berättande tradition. Kanske ännu mer, eftersom Joanna Newsom där har släppt de eklektiska bilderna och i stället arbetar med längre sammanhängande berättelser. Här finns någonting mer än en önskan om att lyssnaren skall följa med. I stället bygger Newsom upp sin värld runt lyssnaren. Albumet ska ha namngivits efter en mytisk stad som ska ha funnits någonstans längs kusten i den franska regionen Bretagne, men slukats av havet. Detta ger en tydlig ingång till intrigen. Användandet av en mytisk stad i namnet får en funktion som liknar användandet av namn i C.S. Lewis värld. Det blir ett incitament för att uttolka ett sammanhang där det på grund av poetiska drag, som till exempel bruten syntax, kan vara svårt.

Newsom verkar på Ys vilja ge själva intrigen större utrymme. Det tydligaste exemplet är kanske ”Monkey and Bear” där två djurparksdjur, en apa och en björn, planerar och iscensätter en flykt:

What is now known by the sorrel and the roan?
By the chestnut, and the bay, and the gelding grey?
It is: stay by the gate you are given.
Remain in your place, for your season.
O, had the overfed dead but listened
to that high-fence, horse-sense, wisdom
[…]

But,
”Did you hear that, bear?” said
monkey, “we’ll get out of here, fair and square
they’ve left the gate open wide!

“So, my bride.
Here is my hand. Where is your paw?
Try and understand my plan, Ursala.
My heart is a furnace
full of love that is just, and earnest.
Now.
We know that we must unlearn this
allegiance to a life of service,

Inledningen antyder att det kommer att röra sig om en fabel, då huvudpersonerna är djur. De längtar efter frihet, men berättelsen kommer att låta dem bli varse den otrygghet och förnedring som krävs för att uppnå det. Newsom verkar här också ha kommit fram till Narnia, ty både apan och björnen är talande djur. Men det verkar inte vara det paradis till vilket Narnia skapades i Min morbror trollkarlen. Snarare speglar det Prins Caspian där d