Meny Stäng

Med harpan som kompass: Berättelsen som sammanhang i Joanna Newsoms texter

Av: Johanna Bengtsson

Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova
Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova

I antikens Grekland framfördes lyrik till spel av lyra. En del texter har bevarats, men det är svårt att veta hur lyriken faktiskt lät eftersom de som kände till musiken är döda sedan länge och bara några få nedtecknade melodier har överlevt. Lyran är inte heller ett flitigt använt instrument. Harpan, dess moderna släkting, för en tillvaro långt från poesiscenerna, oftast använd som klangutfyllnad i konstmusiksammanhang.

Lyrik framförs i dag till musik, även om just lyran, liksom harpan, inte längre står i centrum. Med tanke på harpans klang är det kanske inte så konstigt. Den är, trots den moderna pedalharpans storlek och komplexitet, spröd och drunknar lätt även bland stråkar. Den amerikanska singer songwritern Joanna Newsom har byggt mycket av sin musikaliska gärning kring harpan som ackompanjemangsinstrument. I hennes sånger får den ofta naken stå för den ljudkuliss hon väljer att framföra sina texter till.

I grund och botten är Newsom klassiskt utbildad harpist och föddes 1982 i Nevada City, Kalifornien. När hon som barn tog upp harpan spelade hon företrädelsevis keltisk harpa. Ett mindre instrument som under medeltiden var en viktig del av den keltiska muntliga traditionen. Newsom gick sedermera över till pedalharpa och såg sig i första hand som instrumentalist. Som artonåring tog hon även upp sången. Sitt första egna material spelade hon in 2002 på en leksaksbandspelare, utan en tanke på att det skulle nå offentligheten. Materialet nådde, via Newsoms vänner, slutligen Will Oldham, bättre känd som Bonnie ”Prince” Billy. Genom hans försorg gav hon 2004 gav ut studioalbumet The Milk-Eyed Mender, och två år senare Ys, på skivbolaget Drag City. Newsom influeras av konstmusik, men också av amerikansk folkmusik av den typ som kallas Appalachia och byggs runt slingor på fiol gitarr och banjo.

Foto Daniela Vladimirova
Foto Daniela Vladimirova

Ett tusenårig eko
Hos Joanna Newsom finns någonting som ekar genom årtusendena, inte bara för att hon valt harpan som sitt huvudsakliga ackompanjemang. I hennes sånger finns ett tydligt drag av berättande. Det korresponderar inte bara mot antik diktning, utan har även vissa beröringspunkter med medeltida ballader. Dessa uttrycksformer är olika sätt att med ett vackert språk klä ett händelseförlopp i ord och därmed göra det tillgängligt för en läsare eller lyssnare. Detta, som i litteraturanalyser brukar kallas intrig, är mycket viktigt i Newsoms texter. Kortfattat skulle begreppet kunna beskrivas som någonting som gör läsaren benägen att koppla samman en rad händelser till ett sammanhang och att fylla i de luckor som kan finnas i berättelser.

Viljan att skapa en berättelse, eller förankra en intrig hos lyssnaren, syns redan i texterna på albumet The Milk-Eyed Mender där Newsom lånar stora delar av sitt bildspråk från sagor och sånger, såväl moderna som äldre. ”Bridges and Balloons”, inledningsspåret, börjar med följande rader:

We sailed away on a winter’s day
with fate as malleable as clay;
but ships are fallible, I say,
and the nautical, like all things, fades.

And I can recall our caravel:
a little wicker beetle shell
with four fine masts and lateen sails,
its bearings on Cair Paravel.

Här finns en riktning och ett bildspråk som kommer att bli signifikant för hela albumet. En vinterdag seglar vi iväg mot slottet Paravel, det slott där syskonen Pevensie regerar under Narnias guldålder i C. S. Lewis berättelse om Narnia. Farkosten är en karavell, ett skepp av samma typ som seglades av Columbus och som traditionellt använts över hela Medelhavet. Skeppet beskrivs korrekt med fyra master och ett latinsegel. Trots denna konkreta historiska förankring finns ett mytiskt drag närvarande: skeppet liknas vid ett skalbaggsskal. Den kunskap om såväl vår civilisations historia som ambitionen att bygga vidare på en fiktiv värld, som jag har en stark relation till, får mig att lita på Newsom som berättare. Jag har ofta varit skeptiskt inställd till uttrycket att ”följa med in” i en berättelse, men precis det vill jag göra här. Jag vill befinna mig i hennes värld på samma sätt som jag som barn ville befinna mig i Narnia. Någonting djupt känslomässigt slås an i mig, nämligen längtan efter en annan verklighet. Trots att bildspråket är eklektiskt, och bitvis så rikt att det kan vara svårt att bena ut, inger det en vilja att tolka in just en intrig. Att fylla i luckorna och få reda på vad som händer härnäst.

Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova
Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova

Sagotraditionen i The Milk-Eyed Mender
The Milk-Eyed Mender är det i första hand tematiken och bildspråket som bär sagotraditionen. Också Ys är starkt förankrat i en berättande tradition. Kanske ännu mer, eftersom Joanna Newsom där har släppt de eklektiska bilderna och i stället arbetar med längre sammanhängande berättelser. Här finns någonting mer än en önskan om att lyssnaren skall följa med. I stället bygger Newsom upp sin värld runt lyssnaren. Albumet ska ha namngivits efter en mytisk stad som ska ha funnits någonstans längs kusten i den franska regionen Bretagne, men slukats av havet. Detta ger en tydlig ingång till intrigen. Användandet av en mytisk stad i namnet får en funktion som liknar användandet av namn i C.S. Lewis värld. Det blir ett incitament för att uttolka ett sammanhang där det på grund av poetiska drag, som till exempel bruten syntax, kan vara svårt.

Newsom verkar på Ys vilja ge själva intrigen större utrymme. Det tydligaste exemplet är kanske ”Monkey and Bear” där två djurparksdjur, en apa och en björn, planerar och iscensätter en flykt:

What is now known by the sorrel and the roan?
By the chestnut, and the bay, and the gelding grey?
It is: stay by the gate you are given.
Remain in your place, for your season.
O, had the overfed dead but listened
to that high-fence, horse-sense, wisdom
[…]

But,
”Did you hear that, bear?” said
monkey, “we’ll get out of here, fair and square
they’ve left the gate open wide!

“So, my bride.
Here is my hand. Where is your paw?
Try and understand my plan, Ursala.
My heart is a furnace
full of love that is just, and earnest.
Now.
We know that we must unlearn this
allegiance to a life of service,

Inledningen antyder att det kommer att röra sig om en fabel, då huvudpersonerna är djur. De längtar efter frihet, men berättelsen kommer att låta dem bli varse den otrygghet och förnedring som krävs för att uppnå det. Newsom verkar här också ha kommit fram till Narnia, ty både apan och björnen är talande djur. Men det verkar inte vara det paradis till vilket Narnia skapades i Min morbror trollkarlen. Snarare speglar det Prins Caspian där de talande djuren lever under förtryck av en mänsklig regim. Flykten blir ingen befrielse. Björnen måste fortfarande dansa för att förtjäna sitt levebröd. Newsoms fabel slutar med vad som framstår som ett desperat försök av björnen att slå sig fri. Hon klär av sig sin päls, och verkar avsäga sig sin björngestalt. Samtidigt tar hon sin försörjning i egna ramar, kliver ner i floden och slår efter fisk. Slutstrofen, som trots musikalisk konvention inte landar i en harmonisk upplösning lyder ”sooner or later you’ll bury your teeth”. Texten må avslutas med vad som liknar en profetisk utsaga, men melodin antyder med sin brist på upplösning, att berättelsen fortsätter. Händelserna i sången verkar så som en del av ett längre händelseförlopp.

Musikens underordning
Kanske går det att hävda att ett visst mått av intrig finns i all lyrik, men jag tror att intrycket här förstärks av att musiken ofta kommer i andra hand. När Newsom vill säga någonting gör hon det oberoende av hur strofen ”borde” formuleras. De viktiga rytmerna som alltjämt förekommer i ackompanjemanget matchas inte alltid av metriken. För mig ger detta ett intryck av att det just är berättandet som är det viktiga. Och det slår mig hur mycket musiken och texten kan förstärka varandra och sammankopplas så starkt trots att de rent intuitivt verkar stå vid sidan om varandra.

Centrum i ackompanjemanget är hela tiden harpan, som i långa partier får stå helt ensam, men då och då kompletteras av stråkinstrument. Tonspråket är generellt ganska kärvt och betydligt mer svårtillgängligt än på The Milk-Eyed Mender. Det är som om musiken har fått formas av berättelsens och textens form, snarare än tvärt om. Under mittpartiet i ”Only Skin” blir sången repetitivt hypnotisk: Newsom lägger ut texten och ett kort melodielement upprepas om och om igen medan hon stadigt spelar polyrytmer. Effekten av detta är att själva texten blir särskilt tydligt.

Formmässigt rör sig sångerna på Ys längre bort från refrängmusiken. Visserligen repeterar Newsom vissa melodiska element och rimmar i många fall varje rad, men grundidéerna bygger på längre linjer. Varje sång består av två eller tre delar. Varje del byggs av tre ”verser”, sinsemellan olika musikaliskt och textmässigt med olika metriska sammansättningar. Det som knyter samman de båda albumen, och som ger lyssnaren en första ingång till intrigen, är bilderna. I texterna på The Milk-Eyed Mender finns ett överflöd i nästan varenda sång, till exempel i det avslutande spåret ”Clam, Crab, Cockle, Cowrie”:

O, morning without warning like a hole,
And I watch you go
There are some mornings
when the sky looks like a road.
There are some dragons
who were built to have and hold.
And some machines
are dropped from great heights lovingly.
And some great bellies ache
with many bumblebees
(and they sting so terribly).

I kontrast mot The Milk-Eyed Menders vimsiga bildöverflöd genomsyras Ys av den sorgsna insikten om att sagan bara är fiktion. Newsom har i intervjuer med bland annat Pitchfork medgivit att fyra av sångerna behandlar omvälvande händelser i hennes liv. Hon uppger också att spåret ”Only Skin” är ett försök att knyta samman dessa händelser. Precis vilka händelser som gjort så stora avtryck i hennes liv låter hon vara osagt. Bearbetningen verkar vara ett komplicerat arbete. ”Only Skin” är längre än något av de andra och formen har mer drag av modern poesi med fri form än med refrängbaserad popmusik. För att uppnå förståelse finns det alltså faktorer som till exempel bruten syntax, och en inte alltid kontinuerligt återgiven intrig, att överbrygga. I det här fallet blir sanningsanspråket någonting som ger sken av ett narrativ. Vet vi att sången är självbiografisk och verklighetsbaserad är det lättare att dra slutsatsen att den är del av en större berättelse, även om den i sig själv saknar narrativ bäring. Premissen blir att ett narrativ föregått sången, men det finns fortfarande närvarande och skapar ett sammanhang.

Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova
Joanna Newsom. Foto: Daniela Vladimirova

Harpan som sammanhangsskapare
Så ett av de viktigaste sätten Newsom använder för att skapa intrycket av att sångerna är sammanhängande berättelser är att framhålla hur viktig texten och intrigen är. Antydan om att någonting personligt stått på spel för henne i arbetet med sångerna ter sig som en förklaring till viljan att understryka vikten av text och intrig. Det är ju dessa som ska bära fram hennes historia till lyssnaren. Hos Newsom är en strategi för att framhålla textens vikt att lämna utrymme för en nyfikenhet på händelseförloppet. Vetskapen om en förankring i Newsoms biografi får en effekt som liknar användandet av etablerade bilder och kopplingar till redan existerande berättelser: det låter läsaren dra slutsatsen att texten är en del av ett längre händelseförlopp och ger möjlighet att fylla i de luckor som det språkligt snåriga kan skapa.

I mer storslagen musik kan jag ibland förtrollas så av ljudbilden och harmonierna att texten blir sekundär. Samtidigt kan jag i mer trubadurorienterad musik, där texterna tveklöst framstår som viktiga eftersom de ackompanjeras med en enstaka gitarr, förlora fokus på musiken, hur sinnrikt den än komponerats. I fallet Newsom verkar det omöjligt att hävda antingen musiken eller texten som den viktigaste bäraren av intrigens sammanhang. Det slitna uttrycket att helheten blir större än delarna aktualiseras i högsta grad. Harpan och harpans klang skapar också en röd tråd, på samma sätt som en historia kan göra. Det är kanske inte värt att spekulera i vilken funktion lyran hade under antiken, men jag finner det inte omöjligt att dess förmodligen konsekventa användande inom berättarkonsten skapade kontinuitet i berättandet genom att fungera som en röd tråd. Kanske skapade ackompanjemanget, liksom återkommande arketyper och myter en brygga mellan olika berättelser, och olika berättare. Dessa tankar gör Newsoms kompositioner särskilt svindlande. Hon har inte nöjt sig med att blicka tillbaka några futtiga århundraden. Om vi nu ska resonera kring sammanhang har hon skapat ett som omfamnar diktens hela historia.

Förståelse har länge varit någonting omdiskuterat inom poesin, i synnerhet den moderna. Kopplingen till musiklyrik görs sällan, men det tycks mig som om musiken förlåter det poetiska draget. Den brutna syntaxen som ofta förknippas med modern lyrik, och nog är det som ofta gör att den anses obegriplig, skänks ett sammanhang av musiken och den tydliga helhet den skapar. När jag lyssnar på Joanna Newsoms sånger slår det mig att hon valt att knyta samman sin lyrik med inte alltid helt lättillgänglig musik. Harpans klang blir kärv i de harmoniseringar hon ofta arbetar med och formen är sällan refrängbaserad. Men allting, den kompromisslösa prioriteringen av texten, förankringen i andra texter, den konsekventa användningen av harpan, att sångerna uppges vara självbiografiska, allt pekar mot en enda punkt – någonting sammanbindande och förlåtande. Som om minus gånger minus blir plus – en logik som kan tyckas felplacerad i en diskussion om konst men som väl egentligen är så intuitivt självklar som poesins logik kan vara. Där varken musiken eller lyriken bildar en röd tråd finns hela tiden en medvetenhet om en berättelse.

1 Comment

  1. Jimmie Svensson

    Tack för en mycket givande och ögonöppnande text om denna fantastiska musiker! Själv har jag nog snarare uppfattat henne sång som musik än som lyrik – de många svåra orden, det invecklade bildspråket etc. är ju minst sagt avskräckande för den som försöker följa med… Men jag ska göra ett nytt försök nu! Hade varit intressant att läsa en fortsättning kring det senaste trippelalbumet – där väl harpan spelar en något mindre roll?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 × fyra =