Meny Stäng

Warren Zevon: En ytterligheternas man

Av: Adam Lundvall

Warren Zevon 1976. Foto: Klaus Hiltscher. CC
Warren Zevon 1976. Foto: Klaus Hiltscher. CC

Att leva ett utsvävande liv hör till den klassiska bilden av en rockstjärna. De flesta rockstjärnor har haft en period i sitt liv då de har festat vilt och experimenterat med diverse droger. Somliga har till och med gjort det hela sina liv och dött i förtid. Kanske är frestelsen för stor när den väl uppenbarar sig? Kanske växer man per automatik in i rollen, i takt med att man vinner erkännande som artist? Kanske är det bara ett ofrånkomligt grundelement i rockmusik? Det finns nog även någonting i detta liv som tilltalar oss och väcker beundran. Någonting i den galna, men briljanta missbrukande rockstjärnan väcker beundran.

Warren Zevon är en musiker som har levt det klassiska rockstjärnelivet. Man skulle kunna kalla honom en ytterlighetens man, på grund av hans vilda leverne och extraordinära personlighet. Han hade under större delen av sitt liv problem med alkohol och andra droger. Han har sagt att han ”got to be Jim Morrison a lot longer than he did.” I jämförelse med Morrison är han dock oförtjänt okänd.

Zevon föddes 1947 och avled 2003, 56 år gammal. Han hade fobi för läkare och brukade gå till sin tandläkare, som han var god vän med, när han behövde hjälp med hälsan. Efter att under en längre tid upplevt svårigheter med att andas, besökte han vännen. Tandläkaren rådde honom att besöka en riktig läkare. Det visade sig att han hade drabbats av en illavarslande form av lungcancer. Han levde längre än läkarna förutspått på sin egen medicinkur bestående av scotch och gräs. Musiken fortsatte han med ända in i det sista och hann precis spela in sin sista platta, innan han gick bort. Till eftervärlden har han lämnat efter sig imponerande 14 album.

Trots att Zevon spelade med olika band sedan 16-årsåldern, kom det stora genombrottet först 1978, i och med hans tredje album, Excitable Boy, med hitlåtarna ”Werewolves of London” och ”Lawyers, Guns and Money”. Plattan fick rockkritikerna att ställa honom bredvid giganter som Neil Young och Bruce Springsteen. Hans övriga plattor har dock fått oberättigat lite uppmärksamhet.

Zevons texter är skrivna på ett vågat och humoristiskt sätt. De håller dessutom god litterär kvalité. Det kanske kan förklaras med att han läste mycket och hade ett stort umgängesnätverk med intellektuella ända sedan sin tonår. Han var god vän med Hunter S. Thompson och spelade i ett hobbyband vid namn Rock Bottom Remainders som många kända författare deltog i, däribland Stephen King. Vidare sägs han ha läst T.S. Elliots Four Quartets på en årlig basis och kunnat hålla långa diskussioner om alltifrån Marcel Proust och Thomas Mann till Radioheads senaste platta. Han omgav sig helt enkelt med många personer och idéer som utvecklade hans egna skrivande och musik till en unik röst i rockvärlden.

Warren Zevon 1976. Foto: Klaus Hiltscher. CC
Warren Zevon 1976. Foto: Klaus Hiltscher. CC

Ett flertal av Zevons texter berör livet han levde: drickande, festande och destruktivitet är återkommande ämnen. På låten ”Carmelita” berättas till exempel historien om en heroinmissbrukande författare som är förälskad i Carmelita. Ytterligare en gemensam nämnare som ofta påträffas i hans texter är staden Los Angeles. Så även här:

I hear Mariachi static on my radio
And the tubes they glow in the dark
And I’m there with her in Ensenada
And I’m here in Echo Park

Carmelita hold me tighter
I think I’m sinking down
And I’m all strung out on heroin
On the outskirts of town

Man skulle kunna missuppfatta texten som en kärleksförklaring till en kvinna vid namn Carmelita, men Carmelita var faktiskt en gata i Los Angeles, där försäljning av diverse droger bedrevs. Diktens jag har helt enkelt slut på heroin och hela låten är ett desperat rop efter att återigen få känna den ljuva omfamningen av ett rus. Låten fortsätter med att han inte blir tilldelad mer metadon. Till slut säljer han sin skrivmaskin för att köpa mer heroin. Zevon själv ägde en Smith Corona, precis som diktjaget.

Well, I pawned my Smith Corona
And I went to meet my man
He hangs out down on Alvarado Street
By the Pioneer chicken stand

Vidare får vi erfara vad som antagligen är Zevons glada festlynne på låtar som ”Play It All Night Long” och ”I’ll Sleep When I’m Dead” med flera. På den sistnämnda låter det till exempel såhär:

I’m drinking heartbreak motor oil and Bombay gin
I’ll sleep when I’m dead
Straight from the bottle, twisted again
I’ll sleep when I’m dead

På hans andra platta Warren Zevon, som kom ut 1976, finner man låten ”Desperados Under The Eaves”. Den behandlar alkoholism och sökandet efter kärlek eller någon form av räddning. Enligt Zevon själv är det en av hans mest personliga låtar. Han bodde under 60-talet på olika motell, bland annat Hawaiian hotel. Han var pank och hade inte råd att betala för sin vistelse där. Den enda lösningen var till slut att fly därifrån genom att klättra ut genom fönstret. Zevon var bokstavligen en desperado under the eaves (”takfoten”). När han sedan hade slagit igenom som artist, återvände han till samma hotell och ville ge tillbaka pengarna han var skyldig. Zevon var nämligen vidskeplig av sig: han trodde på karma och hade tvångssyndrom. En av hans flickvänner sade till exempel att när de gick och handlade, kunde han säga åt henne att hämta två liter mjölk, bara för att därefter säga åt henne att ställa tillbaka dem, eftersom de inte var ”lucky”. Hotellet som han stod i skuld till tog dock inte emot hans pengar, utan nöjde sig med en signerad platta.

Det är sällan man hör ”Desperados Under The Eaves” spelas utanför de kretsar som inte redan är bekanta med Warren Zevons verk. Det är synd, eftersom det är en av hans allra bästa låtar. Den trånande texten ackompanjeras av relativt lugn rockmusik, i vilken harmonierna och arrangemanget med stränginstrument sticker ut. Texten berättar om hur diktjaget sitter ensam i ett hotellrum:

I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn’t lyin’
All the salty Margaritas in Los Angeles
I’m gonna drink ‘em up

Diktens jag ska antagligen gå ut och slå runt på stan. Det här är lugnet före stormen. Han har inte börjat dricka ännu, men han har bestämt sig för att gå ut och festa. Och det med råge. Han ska dricka upp alla Margaritas i Los Angeles. I nästa vers ser vi prov på Zevons karaktäristiska, cyniska humor:

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill

Låten slutar med följande rader:

Still waking up in the mornings with shaking hands
And I’m trying to find a girl who understands me
But except in dreams you’re never really free

Warren Zevon 1978. Foto: Jimmy Wachtel för Asylum Records. CC
Warren Zevon 1978. Foto: Jimmy Wachtel för Asylum Records. CC

De flesta som har varit olyckliga och festat intensivt under en period kan nog relatera till scenariot i den sista strofen. Oavsett hur kul man har haft kvällen innan, vaknar man själv med en ordentlig bakfylla och livet rullar på som vanligt. Man har inte åstadkommit någonting varaktigt och har ingenting att hoppas på. Man hittade inte vad man sökte och man vet knappt vad det var man letade efter ifrån början – ett ligg, en partner som förstår en, lindring mot ens ångest eller själslig frihet… Vad det än var, kunde man inte uppnå det. Efter denna strof sitter diktjaget och lyssnar på air-conditionens nynnande ljud. Låten avslutas vackert med att Zevon nynnar på ljudet, som sedan stränginstrumenten efterliknar. Det är uppenbart att diktjaget inte är lycklig.

Ännu tydligare blir detta på den vackra balladen ”Bed Of Coals” från Bad Luck Streak In Dancing School. Plattan utkom 1980, då Zevon hade allvarliga problem med alkohol och hans äktenskap höll på att krackelera.

I’ve been lying in a bed of stone
I’ve been dying all alone
I pray for the power
To turn it around
I’m too old to die young
And too young to die now

Man kan inte sätta ett definitivt likhetstecken mellan diktjagen och Zevons liv, men är det troligt att han själv har känt såhär baserat på biografierna som har skrivits om honom. I’ll Sleep When I’m Dead, som skrevs av hans ex-fru Crystal Zevon, tillhör en tunn skara av bra rockbiografier. Det bör dock tilläggas att han levde ett nyktert liv i 18 år, mellan hans värsta festande fram tills dess att han fick reda på att han var döende. Alkoholmissbruket utfylldes dock av sex- och shoppingberoende.

Vad man kan fråga sig när det gäller Zevons leverne och den klassiska bilden av rockstjärnelivet är: varför imponeras vi av en person som lever såhär? Rockstjärnan visar lyssnaren en annan väg. En väg som de flesta inte vågar ta. Rockstjärnan behöver inte lyda chefer eller passa tider eller ens vara sin partner trogen, medan de flesta vanliga människor går runt som zombies, fångade i ett åtta till fem-jobb. De vet inte ens själva hur de hamnade där. De gör inte motstånd. Det gör rockstjärnan.

Warren Zevon gjorde vad han kände för, så länge det var möjligt för honom. Han försökte inte avvärja sin cancer, han försökte inte leva hälsosamt. Och vad är egentligen bäst: leva ett liv i vilket man långsamt lider och sedan dör, eller ett liv i vilket man gör vad man vill och, självklart också lider, och sedan dör? För är inte vi alla, när det kommer till kritan, ensamma, utlämnade och olyckliga? Varför inte göra exakt vad man känner för, maximera njutningen i varje givet ögonblick?

Vi har en fascination för människor som lever sådana liv, kanske främst eftersom vi själva inte gör det. Dekadens är ett grundelement i rock. Det ursprungliga namnet på själva genren – rock’n’roll (”gunga och rulla”, beskrivande de rörelser som uppstår vid sexuella aktiviteter i baksätet av bilar) –  insinuerar ett utsvävande leverne. Rockmusiken behandlade det för 50 år sedan och kommer göra det 50 år framåt också. Vidare talar det till vårt intresse för döden, som föds genom vår existens. Det finns även, åtminstone ytligt sett, någonting vackert i ett sådant leverne. Det kommer otvivelaktigt att kosta både för en själv och för ens nära, men kanske är det bäst att inte tänka så mycket på morgondagen, utan sova när man är död?

Lyssna på Desperados under the eaves

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − 6 =