Meny Stäng

Winnerbäcks Hosianna: Ett existentiellt rop på hjälp?

Av Patrik E. Larsson

Lars Winnerbäck. Foto: United Stage.
Lars Winnerbäck. Foto: United Stage.

Jag har inte lyssnat länge på Lars Winnerbäck. Det är egentligen min mors stora favorit, men ”Utkast till ett brev”, som släpptes som singel i somras, väckte en nyfikenhet. Den är skriven ur en förkrossad persons perspektiv. Winnerbäck vet att han är på väg utför men att han ändå kommer tillbaka. Winnerbäck vet att han överlever nedgångarna och sorgen. Winnerbäck drar sig undan från världen ty ”ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka”.

Jag kunde känna igen mig i texten, jag hade också befunnit mig där. Efter ett par jobbiga uppbrott från förhållanden var jag trött på allt. Jag slutade gå upp på morgnarna, slutade göra saker, slutade svara i telefonen. ”Det är ett långsamt sätt att bli ensam”, som Winnerbäck sjunger. Men det fanns ändå en framtidstro. Jag visste att det skulle bli bra igen. Precis som i ”Utkast till ett brev” visste jag att jag skulle rida ut stormen. Särskilt kände jag igen mig i textraden: ”Jag kommer tillbaka, här guppar ingen herrelös båt”.

”Utkast till ett brev” har framförts live ett antal gånger de senaste två åren, men släpptes först i samband med Winnerbäcks senaste album Hosianna.  Musiken rör sig mellan rockigare, hårda och mer lugna, dystra låtar, blandat med en tillbakahållen ilska i ”Gå med mig vart jag går”, som framförs tillsammans med Joakim Thåström. En enhetlig tematik saknas rent musikaliskt, men återfinns däremot i text