Meny Stäng

Winnerbäcks Hosianna: Ett existentiellt rop på hjälp?

Av Patrik E. Larsson

Lars Winnerbäck. Foto: United Stage.
Lars Winnerbäck. Foto: United Stage.

Jag har inte lyssnat länge på Lars Winnerbäck. Det är egentligen min mors stora favorit, men ”Utkast till ett brev”, som släpptes som singel i somras, väckte en nyfikenhet. Den är skriven ur en förkrossad persons perspektiv. Winnerbäck vet att han är på väg utför men att han ändå kommer tillbaka. Winnerbäck vet att han överlever nedgångarna och sorgen. Winnerbäck drar sig undan från världen ty ”ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka”.

Jag kunde känna igen mig i texten, jag hade också befunnit mig där. Efter ett par jobbiga uppbrott från förhållanden var jag trött på allt. Jag slutade gå upp på morgnarna, slutade göra saker, slutade svara i telefonen. ”Det är ett långsamt sätt att bli ensam”, som Winnerbäck sjunger. Men det fanns ändå en framtidstro. Jag visste att det skulle bli bra igen. Precis som i ”Utkast till ett brev” visste jag att jag skulle rida ut stormen. Särskilt kände jag igen mig i textraden: ”Jag kommer tillbaka, här guppar ingen herrelös båt”.

”Utkast till ett brev” har framförts live ett antal gånger de senaste två åren, men släpptes först i samband med Winnerbäcks senaste album Hosianna.  Musiken rör sig mellan rockigare, hårda och mer lugna, dystra låtar, blandat med en tillbakahållen ilska i ”Gå med mig vart jag går”, som framförs tillsammans med Joakim Thåström. En enhetlig tematik saknas rent musikaliskt, men återfinns däremot i texterna. Hosianna, som ursprungligen betyder ungefär ”kom med hjälp” på hebreiska, är ett passande namn på albumet, och kanske rentav för hela Winnerbäcks musikaliska gärning? Många av låtarna är rop på hjälp, rop efter något annat, rop på hjälp bort – bort från vardagen, bort från existentens grå tillvaro, bort från allt jobbigt.

Lars Winnerbäck. Foto: Johan Larsson.

Den första låten på Hosianna, ”Vi åkte aldrig ut till havet”, handlar om en horisonträdsla. Man skräms inför det okända och hyser exempelvis en rädsla för det stora som lurar utanför vardagen, eller för vägen man aldrig reste på. Texten tecknar en person som missunnar sig livet och vet om det: ”Jag tar en halv potatis på den rikaste buffén”, men som inte vågar sig ut ur denna missunnsamhet. Han har byggt sin egen bur. Winnerbäck sjunger: ”Jag tror man måste veta nånting om man ska ut dit, nånting jag inte kan”. Det är ut till öarna i horisonten han inte vågar bege sig.

Ropet på hjälp återkommer på ett eller annat vis i alla låtarna på det nya albumet, men texterna är mer än rop på hjälp, de blottlägger också en hopplöshet. Winnerbäck vill bort, han vill att någon räddar honom, men han orkar inte riktigt. Han fångar den moderna existensens stress och tvång när han sjunger att: ”Jag har aldrig drömt om diamanter / jag har aldrig drömt om guld / jag har drömt för att få vila en stund / från ärenden och skuld”. I dagens prestationsinriktade samhälle vill han bara bort, bort från stressen och prestationskraven: ”Jag är rädd att jag står kvar på samma punkt, utan det som jag behöver”.

I låten ”Skolklockan” beskrivs samhället han vill bort ifrån. Den riktar hård kritik mot politiken, och särskilt hur samhället har svängt från rött till blått: ”Rött var orden, rött var idealen, men vägen upp till himmelen var blå”. Samhällskritiken genomsyrar texten, vilken i sin tur tecknar ett samhälle präglat av tävlingsinriktning: ”Du såg det komma när skolklockan ringde / Det stod skrivet på den svarta tavlan / När startskottet small / För en livslång tävlan”. Återigen vill Winnerbäck bort. Han är trött, inte på livet men definitivt på samhället, stressen och prestationskraven ‒ livet som en tävling. Lars Winnerbäck lyckas i sin lyrik fånga något allmänmänskligt, men han gör det inte på ett allmänmänskligt sätt. Få personer har i text lyckats fånga det alldagliga men också det unika i vardagen så som Winnerbäck. Han beskriver vardagen på ett vardagligt sätt men lyckas samtidigt fånga det djupa i den så att vi förstår det existentiella: Vad det egentligen betyder att vara människa. Hans texter är i många fall musikaliska versioner av Camus Myten om Sisyfos eller Sartres Äcklet eller Muren. Winnerbäck fångar den mäskliga insikten att människans existens föregår dess mening. Han fångar det svåra i att existera utan att ha ett syfte, att tvingas forma sin egen existens, sin egen identitet genom de val vi gör. Han fångar det svåra och tunga i att alltid vara fri, att alltid behöva välja, att känna skuld och rädsla för döden och att behöva ångra sina val inför sig själv och inför andra.

Ett annat genomgående tema är tvåsamhet och relationer, och alla svårigheter som följer i deras kölvatten. I låten ”Hosianna” undrar Winnerbäck: ”Varför sa du ingenting? Varför lät du mig gå vilse?”. Den handlar om ett förhållande som är så nära avgrunden det kan komma, där jaget reflekterar över allt som gick fel: ”Har vi nånsin hört ihop? / Eller är det bara så att vi läser samma skit?” Även här, i texterna om tvåsamhet, vill Winnerbäck bort: ”Ser du stenarna som rullar här / Det blir aldrig mer som förr / Det här är sista gången jag vänder om och ringer på din dörr”. Samtidigt är han rädd, han vill inte att det ska bli annorlunda: ” Jag är lite rädd / att andra män ska komma hit och ta dig / Och jag är rädd att du mår bra nu / Att allt det onda har gått över”. Eller så är han rädd för att bli ”kvar på samma punkt utan nåt som jag behöver”. Den rädslan kan alla som någonsin brutit upp från någon känna igen sig i, rädslan över att vara den som står kvar, som inte förändras.

Lars Winnerbäcks Hosianna
Lars Winnerbäcks Hosianna

Winnerbäck vill mer än att inte vara kvar på samma plats, han vill bort från hela tvånget att behöva känna. Hur han än gör kommer han att ångra sig och han vill inte ställas inför valet. Han vill slippa frågan ”vad vill jag nu?”. Han vill ha hjälp att komma till något annat. Men vart han vill eller vad han vill till är sällan uttryckt i ord utan snarare handlar det om en subtil underton av längtan. Det som står klart i Winnerbäcks texter är att han vill bort till varje pris, men vart och med vems hjälp är ofta outtalat. Detta bidrar förmodligen till att öka texternas allmänmänskliga giltighet. För vem har inte längtat bort från vardagen emellanåt?

Winnerbäck sjunger: ”Jag har drömt om att få vila en stund / från ärenden och skuld / Från en kall och blåsig vinter / från ett inarbetat mönster / Jag är ingenstans på väg”. Han vet vad han vill ha hjälp med och varför, men inte vart han vill. Textraden kommer från låten ”Ett slags liv” där en tillbakahållen förtvivlan ackompanjeras av fin musik och körsång. Trots att texterna är ett rop på hjälp bort från vardagen och har en inneboende känsla av hopplöshet och dov nedstämdhet ges ytterligare en dimension genom musiken. Mot texternas hopplöshet ställs musikens toner med hopp. Disonansen mellan text och musik skapar på så vis en dynamisk helhet som speglar människans existentiella tillvaro.

Jämför med Winnerbäcks tidigare album är Hosianna hårdare och dystrare. Texterna är genomarbetade men känns fortfarande vardagliga och ganska spontana. Winnerbäck lyckas i sina texter koppla samman det stora och det lilla. Vardagsproblem blir existentiella frågor. Ibland är det djupt existentiella vardagligt och det vardagliga djupt existentiellt och ibland vet man inte vilket som är vilket. Winnerbäck vet bara att det är någonstans i dessa skenbara motsättningar han ser livet självt. Det skymtar någonstans bortom de existentiella frågornas bråddjup och vardagens gråtoner. Det är därför Winnerbäcks sångtexter attraherar så många: han finner stora problem och stora frågor i små saker och tvärtom.

Hosianna framstår som ett rop på hjälp i all sin vardaglighet. För den som vet hur svårt det är att hantera vardagens bekymmer, när man står där förkrossad, är albumet till stor hjälp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

arton + 8 =