Meny Stäng

Alice och den obegripliga kärleken

Av Calle Flognman

Gråvinter 2003. Regnet hänger på rutorna. Klockan tickar, tick tack, annars tyst. På hustaken över gatan sitter några kråkor och ser ner på sin stad. På fönsterbrädets marmor en liten, grå bok: Nedstörtad ängel. Bokens tunnhet säger inget om dess mänsklighet och kärva korn. Tiden går och jag måste så mycket: raka mig, ta på rena kläder, träffa Henne. Men först musik. Tom Waits: Alice.

I disappear in your name,
but you must wait for me.
Somewhere across the sea,
there’s a wreck of a ship.
Your hair is like meadow grass on the tide,
and the raindrops on my window,
and the ice in my drink.
Baby all I can think of is Alice.

Jag föreställer mig Alice med långt, ljuslockigt hår, men hon har mörk page. Det är något allvarligt i hennes blick. Hon växer och blir för min inre syn jättelik, som Gulliver bland lilliputtarna eller som Cyklopen när han tornar upp sig inför Odysseus. Tiden öppnar sig som ett hål och jag faller.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

*

Grekland. Ögon trevar i det grå. Händer i den råa morgonen vilar mot fönsterbänkens sandsten. Hennes händer, Pennys. Åren och väntan som grävt grunda gropar i stenen. Minnena. I dimman anar hon varken hav eller skepp, kropp eller ord. Hur låter han nu? Färdas han? Och om han någon gång kommer, det måste han, kommer hon då att känna igen honom? Hennes ålder ligger som linjer över fingrarnas knogar. För ett ögonblick ser hon sig själv, tätt mot hans nakna axlar igen. Denna långa, bleka längtan. Som en klippa i en flod ser hon tiden passera och långsamt slipa bort minnenas konturer.

På en strand bortom dimman sitter fåglar i masten av ett vrak, betraktar en trasig varelse i sanden, knappt vid liv. Kanske finns det under smutsen och behåringen, ärren och åren, fortfarande något som kan kallas människa. Den ser. Den minns. Monstren, fångenskapen. Och ändå, så mycket starkare än alla dessa minnen, minnet av henne. Odysseus reser sig. Börjar finnas. Börjar gå. Så stark är hon i honom. Så stark.

*

Svartklädda herrar dricker afternoon tea vid ett långt, långt bord, skrattar och kraxar. En av dem heter Pope. Han är förkrympt och puckelryggig, vanställd av naturen, ett freak. Men han har just översatt en bok om en grek som har svårt att ta sig hem och blivit stormrik på kuppen, köpt sig cottage, anlagt garden with roses och en pond, nu vintertäckt av ice. Vännerna flockas vid hans bord.

Nästa herre heter Swift, spiller te i sitt knä till stor munterhet. Även han har skrivit en bok, hear hear! I hans berättelse är greken britt och denne britt har rest långt och vitt bland öar och lidit skeppsbrott.

John Gay är också där. Han skriver en opera om de trasiga och onormala, underliga, fattiga och g