Meny Stäng

Alice och den obegripliga kärleken

Av Calle Flognman

Gråvinter 2003. Regnet hänger på rutorna. Klockan tickar, tick tack, annars tyst. På hustaken över gatan sitter några kråkor och ser ner på sin stad. På fönsterbrädets marmor en liten, grå bok: Nedstörtad ängel. Bokens tunnhet säger inget om dess mänsklighet och kärva korn. Tiden går och jag måste så mycket: raka mig, ta på rena kläder, träffa Henne. Men först musik. Tom Waits: Alice.

I disappear in your name,
but you must wait for me.
Somewhere across the sea,
there’s a wreck of a ship.
Your hair is like meadow grass on the tide,
and the raindrops on my window,
and the ice in my drink.
Baby all I can think of is Alice.

Jag föreställer mig Alice med långt, ljuslockigt hår, men hon har mörk page. Det är något allvarligt i hennes blick. Hon växer och blir för min inre syn jättelik, som Gulliver bland lilliputtarna eller som Cyklopen när han tornar upp sig inför Odysseus. Tiden öppnar sig som ett hål och jag faller.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

*

Grekland. Ögon trevar i det grå. Händer i den råa morgonen vilar mot fönsterbänkens sandsten. Hennes händer, Pennys. Åren och väntan som grävt grunda gropar i stenen. Minnena. I dimman anar hon varken hav eller skepp, kropp eller ord. Hur låter han nu? Färdas han? Och om han någon gång kommer, det måste han, kommer hon då att känna igen honom? Hennes ålder ligger som linjer över fingrarnas knogar. För ett ögonblick ser hon sig själv, tätt mot hans nakna axlar igen. Denna långa, bleka längtan. Som en klippa i en flod ser hon tiden passera och långsamt slipa bort minnenas konturer.

På en strand bortom dimman sitter fåglar i masten av ett vrak, betraktar en trasig varelse i sanden, knappt vid liv. Kanske finns det under smutsen och behåringen, ärren och åren, fortfarande något som kan kallas människa. Den ser. Den minns. Monstren, fångenskapen. Och ändå, så mycket starkare än alla dessa minnen, minnet av henne. Odysseus reser sig. Börjar finnas. Börjar gå. Så stark är hon i honom. Så stark.

*

Svartklädda herrar dricker afternoon tea vid ett långt, långt bord, skrattar och kraxar. En av dem heter Pope. Han är förkrympt och puckelryggig, vanställd av naturen, ett freak. Men han har just översatt en bok om en grek som har svårt att ta sig hem och blivit stormrik på kuppen, köpt sig cottage, anlagt garden with roses och en pond, nu vintertäckt av ice. Vännerna flockas vid hans bord.

Nästa herre heter Swift, spiller te i sitt knä till stor munterhet. Även han har skrivit en bok, hear hear! I hans berättelse är greken britt och denne britt har rest långt och vitt bland öar och lidit skeppsbrott.

John Gay är också där. Han skriver en opera om de trasiga och onormala, underliga, fattiga och groteska, ett fräckt hån mot all opera dittills skriven. Pope och Swift har länge kraxat om denna opera och inget förmått, men Gay har förstått att skriva om samhällets bottenskikt, de överblivna, bespottade, tjuvar och horor. Tiggaroperan är tidernas största succé, drar fulla hus år efter år och gör the rich very gay och Gay very rich. Han frågar de andra vid bordet: Vad vore vi utan varandra, vad vore vi utan våra brister och fel? To err is human, svarar Pope. Err, err, svarar Swift. De skrattar.
*

En storasyster, en lillasyster, roddbåten, pappas vän och så hon själv. Alice. Han ror dem över dammen med blicken fäst vid Alice ljusa hår. Han slutar ro. De guppar en stund innan han börjar på nästa berättelse. Pappas vän trollar fram så underbara historier ur sin fantasi att hon inte kan tro att en vuxen får vara så ovuxen. Som om det omöjliga redan hade hänt. Snart kommer nästa omöjlighet att vara lika sann som en dag på sjön.

Det är alltid hon i berättelserna. Alice. Han berättar henne stor, sen lilliputteliten igen. Varelser virvlar runt hennes huvud och hon förs fram och tillbaka i ett underligt land där inget någonsin är trist. Lite farligt är det ibland, och då kommer alltid den vita kaninen för att rädda henne och påminna henne att det är bråttom bråttom. Till och med det allra mest ordinära tedrickande är en explosion av osannolikheter. Ändå måste hon så mycket i hans berättelser. Varför måste hon så mycket?

När de kommer i land är det dags för fotografering. Syskonen försvinner iväg men Alice måste stanna. Han placerar henne, rättar till hennes hårband, hans fingrar i hennes långa hår. Dekorerar med blommor, bestämmer, ordnar. Hon måste sitta si, hon måste se på kameran så. Hon är det mest förtjusande han någonsin sett säger han så ofta han kan. Han ser på henne så märkligt. Ingen annan vuxen ser på henne så och han säger till henne att stanna just där, just så. Alice förstår inte. Ingen av dem anar att hon för alltid, vad hon än äter, vad hon än dricker, kommer att vara en liten flicka fångad i hans underland.

*

Det börjar bli ont om tid. Jag trycker förbi några låtar för jag vill inte komma för sent. Komme nie zu spät! Jag slutar bläddra. Waits skrapar mot botten av sin egen röst.

Did you hear the news about Edward?
On the back of his head he had another face.
Was it a woman’s face or a young girl?
They said to remove it would kill him,
so poor Edward was doomed.

Två människor förenade i samma kropp, just som i en av berättelserna i Nedstörtad ängel, där en hennes ansikte tränger ut ur en honom. Kan det finnas två sådana öden utan att de på något sätt hör ihop?

*

Hon tränger ut ur honom, som en anima som just fått kropp men fångats in precis när hon ska möta sin frihet. Ett ansikte som aldrig kan bli sin egen, aldrig kan bli fri, för alltid ingjuten i hans kropp. Hon heter Iamirra. Hennes ben, armar och älskare, kropp och make är en förödande vacker engelsman, Edward. De är bundna till varandra in i döden. Men trots att de har varandra tycker hon att han verkar så ensam. Hon sjunger för honom, det enda hon kan. Dag och natt, natt och dag. Han förstår henne inte, vill inte förstå, vill inte lyssna till hennes ändlösa, ordlösa sånger. Fick vi se henne hade vi sett hennes läppars rörelser. Ögonen. Kinderna. Men ingen får någonsin se. Han håller dem båda inspärrade i sina mörka rum och aldrig går han ut och aldrig tar han besök. Han spelar på sitt piano för att överrösta hennes sång. Chopin, alltid Chopin. När han en dag, mitt i minutvalsen, tar sina händer från pianot vet hon att allt är förbi. Repet. Balkongen. Han går innan henne, lämnar henne för första gången ensam. I en enda minut är hon alldeles ensam.

När hon återvänder heter hon Maria och är ett ansikte i pannan på sin Pinon. Pinon är mild och tålmodig, förstående och ödmjuk. Han lyssnar till hennes sång och tar hand om Maria, stryker hennes kind. Lyssnar. Förstår. De är inspärrade i en gruva som vore de djävulens eget dubbelbarn och de ska skydda arbetarna från gruvras, för inte kan väl djävulen vilja döda sitt eget barn? De har varandra, Maria och Pinon. De härdar ut tills en dag en underlig grupp kommer från cirkus för att ge dem ett annat liv, se himlen, fåglarna, stjärnorna. De blir cirkusens tvillingstjärna bland de andra vanskapta. De som de vanliga betalar för att få se. De som bara får synas i människors närhet en kort kort stund och när denna korta stund är över, har de bara varandra. De oupplösligt förenade Maria/Pinon. Han stryker hennes kind. Hon ler.

*

Tåget lämnar Hamburg centralstation. Ruth Berla