Meny Stäng

Att söka mening i askan: Angel Olsens Burn Your Fire For No Witness

Av Johanna Bengtsson

Illustration av Kreh Mellick från konvolutet av Burn your fire for no witness.
Illustration av Kreh Mellick från konvolutet av Burn your fire for no witness.

Burn Your Fire For No Witness är Angel Olsens andra fullängdsalbum, men förmodligen mångas första kontakt med hennes musik. Olsen är musikaliskt självlärd och har, trots att hon de senaste åren också ägnat mycket tid åt ett samarbete med Bonnie ”Prince” Billy, hunnit utveckla en egensinnig musikalisk stil. Som hennes musikaliska referenspunkt tas bluesen ofta upp, men de musikaliska och lyriska rötterna går att spåra till en uppsjö av andra genrer, som rock’n’roll, grunge och folk. 

Burn Your Fire For No Witness presenterar Olsen ett tätt sound, och låter en och samma ljudbild färga hela albumet. Det ger ett intryck av att hela albumet skrivits i ett och samma sinnestillstånd. Titeln kan tolkas som att detta sinnestillstånd, som Olsen med sina texter låter omfatta såväl sorg som ironi, inte delas med någon.

Det introverta anslaget ska visa sig gestaltas också i relationen mellan musiken och texten. Om man inte tillhör kategorin människor som läser igenom operans libretto innan man lyssnar på föreställningen är det oftast soundet som blir den första kontakten med musiken. Detta kan senare leda in en mot texten, och mer detaljerade funderingar kring musikens uppbyggnad. I fallet med Burn Your Fire For No Witness innebär detta att musiken nästan ter sig omöjlig att ta till sig eftersom texterna är så tätt inbäddade i ljudmattan. Inledningsvis reser Olsen en mur av ljud – en kombination av hårt distade gitarrer, gammalmodigt burkig inspelning och något beslöjad sång.

Texten och musiken smälter samman till ett enda sjok och Olsen markerar hur intrycket av det ena är beroende av det andra. Konsekvensen blir ett särskilt uppmärksamt lyssnande efter textens innebörd. Det tar ett tag att hitta fram till den genom röran av distorsion och inspelningsbrus. När man väl finner texten vaggar den in en i ett vemod som kontrasterar mot å ena sidan den slamrande ljudbilden, å andra sidan de relativt okomplicerade, emellanåt durorienterade harmonierna. Det slamriga soundet för tankarna till band ur den rörelse av feministisk punkrock, kallad riot grrl, som växte fram under nittiotalet. Textmässigt associerar jag till en sorgsen tuggummipoplåt från sextiotalet i samma stil som Skeeter Davis ”The End of the world”. Exempelvis följande rader ur ”White fire”: ”Everything is tragic / it all just falls apart / when I look into your eyes / the pieces of my heart”.

Angel Olsen låter dock inte vemodet landa i samma resignation som Skeeter Davis, utan ställer, i sann riot grrl-anda, krav på textens du. Samtidigt utnyttjar hon repetitiva inslag och ett visst mått av det introverta jag förknippar med blues:

Angel Olsen. Foto: Abby Gillardi CC-by-2.0.
Angel Olsen. Foto: Abby Gillardi CC-by-2.0.

 

if you don’t feel good about it then turn around
if you really mean it baby stand your ground
no one’s gonna take it for you, darling it’s true
no one’s gonna make it for you

if you feel like quitting now then try a little harder
the things we need the most they seem to take a little longer
no one’s gonna try it for you, darling no one
no one’s gonna wait there with you

Den komplicerade relationen mellan texten och musiken ger dessutom intrycket av att det inte är någon enkel historia om hur pojken överger flickan som i stillhet gråter i sitt rum. Snarare är jaget en person som gärna vill gråta, men inte riktigt tycker att duet förtjänar det. Därför kastar flickan sig fram och åter mellan vemod och ilska. Samtidigt ger Angel Olsen sångernas jag en smygande misstanke om att hela affären egentligen inte spelar någon roll. Ett exempel på den riktningslöshet bristen på mening kan medföra är följande rader ur ”Dance Slow Decades”:

Thought I had a clue
It was passing by
Thought I had an answer
It was just a side
Thought I had a dream once
Don’t remember what

Den förlorade drömmen figurerar också I “Unfucktheworld”: “If all the trouble in my heart would only end / I lost my dream I lost my reason all again”. Men musikens täthet och emellanåt brutala sound antyder att jaget nog egentligen inte tror helt och hållet på meningslösheten. Olsen undviker att fastna i den. Hon ger jaget riktning och återupprättelse genom att antyda att diktjaget är den som initierat brytningen, och att anledningen är just att det ”någonting”, som Olsen tidigare refererat till, gått förlorat:

It’s not just me for you I have to look out too
I have to save my life
I need some peace of mind
I am the only one now
I am the only one now
I am the only one now

Det är lätt att vaggas in i låtkonstruktionen med det brusande soundet och sorgen i texterna, det förorättade och det ältande. Men Olsen lägger sig aldrig till rätta i stämningarna utan låter det känslomässiga grundackordet plötsligt byta riktning. Exempelvis inleds ”Hi-Five” med en versrad jag tycker mig ha hört förr: ”I’m so lonesome I could cry”. Denna allusion på ett av popmusikens mer slitna grepp låter Olsen ta avstamp mot en lek eller drift med genren.

Angel Olsen. Foto: Ross Grady CC BY-NC-SA 2
Angel Olsen. Foto: Ross Grady CC BY-NC-SA 2

Olsen fortsätter med att beskriva känslan av att vara ensam i sällskap. I sångens slutskede vänder hon stämningen: ”Hi-five, so am I […] Stuck in time / I’m stuck too / I’m stuck with you”. En oväntad utkomst som antyder att det finns någonting mer än sorg i ensamheten. Den ironiska vändningen framstår som en utmärkt motivering till ljudbilden och förklarar spåret av ironi. Det är en liten vinkning till grungens motvilja mot nästan allt: nihilismen skänker en slags tjurskallig världsfrånvändhet till sångerna. Ironin blir då inte ett sätt att förringa det stora känsloregister som presenteras. I stället blir den mekanismen som tillåter en distans och hindrar en från att drunkna i känslosvallet. En strategi som gör helhetsintrycket smärtsamt verklighetstroget eftersom jag misstänker att vem som helst skulle kunna ta till ett liknande grepp i en svår situation.

Möjligen går det att invända att sorgesången över separationen redan gjorts för många gånger. Men att någonting är gjort gör det inte mindre relevant, eller svårare att relatera till. Problemet brukar inte vara motivet så mycket som ett schablonartat eller stereotypiserat skildrande. Detta är förståeligt. Det är svårt att skildra hela vidden av den känslomässiga katastrof en separation kan innebära i en roman på hundratals sidor. Borde det då inte vara ännu svårare på vers på tolv gånger tre minuter? Angel Olsen har förmågan att visa flera aspekter av separationen – och hela det känsloregister den kan utlösa. Hon förenar både i text och musik en uppsjö av kontrasterande sinnesstämningar, inte sällan på direkt kollisionskurs med varandra. På en gång förkroppsligar Olsen rösten hos en luttrad vuxen och en revolterande tonåring och jag har svårt att föreställa mig ett ärligare sätt att musicera på. Angel Olsen förvaltar på en gång allt jag förväntar mig att musik ska göra för att förmedla känslomässiga intryck.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton − fyra =