Meny Stäng

Att våga förlora sig i drömmens mörker: Lost in the Dream är Adam Granduciels ”finest hour”

Av Hampus Östh Gustafsson

Adam Granduciel. Foto: Dusdin Condren, Pressbild via Secretly Canadian
Adam Granduciel. Foto: Dusdin Condren, Pressbild via Secretly Canadian

Det dröjer inte länge förrän jag blir frustrerad. Hur recenserar man låttexterna på en skiva utan att veta exakt vad som sjungs? Sångaren mumlar, och i det medföljande häftet finns bara sex av albumets tio låttexter nedskrivna med en inte alltför lättläst handstil. Det liknar mest klotter, fullt av överstrykningar – som om han inte vill att vi ska förstå. Internets alla lyrics-sajter är till föga hjälp. I det här fallet är de fyllda av luckor, frågetecken och motstridiga uppgifter. Ändå är det något som håller mig fast. Jag kan inte släppa albumet ifrån mig. I skrivande stund har det gått på repeat i månader. Jag får ta risken att citera fel och skriva ändå. Med ett djupt andetag tar jag klivet ut i ett mörkt drömlandskap.

Lost in the Dream, Philadelphiabandet The War on Drugs tredje album, släpptes i våras. Omgående trädde det fram som ett av årets mest hyllade släpp. Musikkritiker världen över har inte snålat med superlativen. Som svag för klassisk rockmusik har jag ibland burit på en känsla av att vara född för sent, en slags grämelse över att inte ha varit samtida med de legendariska album som släpptes på 60- och 70-talen. Nu kände jag plötsligt att jag inte skulle ha velat befinna mig någon annanstans i tiden än i mars 2014.

Redan i december hade den oemotståndliga singeln ”Red Eyes” släppts och fått alla lyssnare att ana vad som var på väg att emanera ur en då precis avslutad, men lång och smärtsam inspelningsprocess. Bandets ledare och hjärnan bakom albumet, Adam Granduciel, hade gått igenom en period av depression och ensamhet. Efter att ha turnerat intensivt 2011 med bandets föregående album, Slave Ambient, trädde han in i ett själsligt mörker, inte minst efter att ha brutit upp från sin flickvän. Mörkret kapslades in i Lost in the Dream. Albumet är extremt välproducerat. Sångerna skrevs och togs om åtskilliga gånger. De framstår som fragment av den inre kamp Granduciel genomled. Det färdiga albumet strålar likt ljuset i slutet av en mörk tunnel.

The War On Drugs Lost in a Dream
The War On Drugs Lost in a Dream

Musiken tränger ofta undan texten. En låt, ”The Haunting Idle”, är helt och hållet instrumental. Soundet är drömmande, bitvis psykedeliskt – drivet av gitarr och synt. Americana och 80-talsrock brukar nämnas som de viktigaste inspirationskällorna för The War on Drugs. Att vi bland Granduciels läromästare finner namn som Dylan och Springsteen står utom tvivel. Ibland blir kanske flörtarna väl tydliga, som i bildspråket på låten ”Eyes to the Wind”: ”there’s a cold wind blowing down my old road / down the backstreets where the pines grow”. Men Granduciel är ändå återhållsam. Han ställer sig aldrig riktigt lika bredbent som vissa av föregångarna inom rockgenren. Vad vi hör här är trots allt modern indierock. Att soundet låter 80-tal känns bara logiskt om man betänker andra albumsläpp den senaste tiden (tänk till exempel Håkan Hellströms Det kommer aldrig va över för mig). Och man brukar väl också säga att retro söker sig 30 år tillbaka i tiden.

Inledningsspåret, ”Under the Pressure”, tickar igång som en tidsinställd bomb, men utan att riktigt explodera. Ändå sveper den iväg lyssnaren likt en undervattensström. Vi rör oss in i det mörka drömlandskapet. Jag kommer att tänka på att Tomas Tranströmer inledde sitt författarskap med raden: ”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”. Adam Granduciels musik och lyrik är på Lost in the Dream som en luftballongsfärd, in i drömmens gäckande värld.

Rörelsen är hela tiden central. Genom olika metaforer tar sig albumet formen av ett ständigt flöde. Låten ”An Ocean in Between the Waves” börjar med: ”Run away, been a travellin’ man”. Och i ”Red Eyes” uppmanar Granduciel oss till att ”Come and ride away”. Fast redan där fäller han min luftballongsmetafor, då han fortsätter: ”It’s easier to stick to the earth”. Mitt i hänförelsen håller frustrationen i sig. Albumet är svårt att få grepp om. Över allt stöter jag på motsägelser. ”I’ll be the one, I can’t”, heter det i ”Red Eyes”. Eller ”I will keep you here, but I can’t”. Det är som om allt Granduciel sjunger om kolliderar och löses upp. Han härmar ”drömmens osammanhängande men skenbart logiska form”, likt en svensk dramatiker en gång uttryckte det i förordet till Ett drömspel.

Språket på Lost in the Dream är romantiskt färgat och fyllt av mörka, nattliga bilder. Konkretion brukar framhållas som en författares dygd. Vissa låttexter på det här albumet är tämligen abstrakta. Men sådana framställningar ska inte underskattas. Om de görs på ett medvetet sätt kan de ge extra laddning åt de bilder som väl skrivs fram. Så är fallet i ”An Ocean…” där Granduciel lyckas få textrader som ”far away there’s a black sun risin’ overhead / there’s a moon through the midnight rain” att inte låta klyschiga, utan fyllda av kraft.

I vissa texter ställs brännande existentiella frågor på sin spets. ”I’m in my finest hour / can I be more than just a fool?” frågar Adam Granduciel i ”An Ocean…”. Frågorna ställs, men lösningarna tycks svåra att se. I konfrontationen av frågorna är det istället som att bli bländad. ”It always gets so hard to see right before the moon”, som Granduciel sjunger. Om man sätter frågeställningarna och bildspråket i relation till hans egen depression förs mina tankar till Lars von Triers film Melancholia (2011), där mörker och himlakroppar används för att skildra just depression och ensamhet.

Granduciel sjunger så här om lidandet:

in the moment of suffering
like a feeling that you gave me
like a snowflake through the fire
I’ll be frozen in time

Det är tydligt att han söker efter en förlorad kärlek eller gemenskap. ”callin’ out your name in the darkness” sjunger han i låten ”In Reverse”, och att ”a dream like this gets wasted without you” i ”Under the Pressure”. I mörkret tycks tillvaron balansera på gränsen till outhärdlighetens avgrund. Hur ska han uthärda ensamhetens kvävande tryck?

When you come here and I’m wasted…
lying on a hill, dancing in the rain
hiding in the black, loosening my grip
I’m just wading in the water
just trying not to crack under the pressure

Vadandes genom vattnet söker Granduciel kärleken i mörkret.

I’m at the darkened hillside
and there’s a haze right between the trees
and I can barely see you
you’re like an ocean in between the waves

Kärleken är lika svår att förstå som drömmen. Precis som oceanen tycks den vara inom räckhåll, men när man sträcker ut handen för att håva in den sköljs man bara över av vågor. Hur kan vi finna det stora i det lilla? Det enda svar Adam Granduciel ger är att kärleken nog ändå är nyckeln till porten som leder ut ur mörkret, tillbaka till ljuset. Han tycks åtminstone mena det i albumets titelspår:

Love’s the key to the games we play
[…]
it’s the key in the dark for the spark
love’s a game, always the same
oh, all the way

I albumets sista låt, ”In Reverse”, verkar han också något hoppfullare om sina utsikter att finna den han söker och bryta ut ur ensamheten. ”I don’t mind you disappearing”, sjunger han, ”cuz I know you can be found / maybe livin’ on the dark side of the street”. Granduciel väljer att möta mörkret: ”Sometimes I wait for the cold wind to blow / as I struggle with myself right now / and I let the darkness in”. Det är som när man ibland ligger i sängen utan att våga somna, rädd för vart den oberäkneliga drömmen ska föra en under natten. Men Granduciel vågar träda in i den mörka drömmens rike. Är inte det, i slutändan, ett kriterium för vad som utmärker många av de största konstnärerna?

Det här konstverket, Lost in the Dream, klockar in på nästan exakt 60 minuter. Det är Adam Granduciels ”finest hour”. Förmodligen är det också en av de finaste stunder populärmusiken har bevittnat på den här sidan av millennieskiftet. Kanske dröjer det innan du märker det. För albumets storhet finns i helheten, bortom de enskilda låtarna. Kanske får du en svag förnimmelse. Att det finns en ocean mellan vågorna. Kanske ser du till sist ljuset skymta bland drömmens mörka fragment.

Alice Bomans tolkning av Red Eyes

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

9 − 3 =