Meny Stäng

Den amerikanska drömmens spöke: Tom Joads inkarnationer och det förlovade landet

Av Hampus Östh Gustafsson

John Steinbeck skapade karaktären Tom Joad.
John Steinbeck skapade karaktären Tom Joad.

Ett munspel skär genom natten. Människor vandrar längs järnvägsrälsen. Det är en väg utan återvändo, men de vet att de måste fortsätta.

Scenen är som tagen ur en gammal, amerikansk svartvit film. Men så träder en ny aktör in, som inte riktigt hör hemma. En polishelikopter klättrar upp över bergsryggen. Vad spanar den efter? Vem är det den söker? Vem är det som gömmer sig under broarna, där ljusen från lägereldarna flackar?

Helikoptern vittnar om det nya, som fogats in i en gammal berättelse. I det nya ser vi ofta det gamla, trots att den moderna världen tycks oförmögen att slita sig ur förändringens virvelvindar. När den ekonomiska krisen blåste upp hösten 2008 dröjde det inte länge förrän likheterna med den stora depressionen 1929 pekades ut. Då som nu har sociala orättvisor blottats. Människor har brottats med dem för att överleva. De har tvingats bryta upp och söka sina drömmar annorstädes. Men de vandrar inte ensamma. Han går där bredvid dem. Eller åtminstone hans spöke, spöket som lyssnar till namnet Tom Joad.

Läs hela texten i Fem år i poesins tjänst – Populär Poesis jubileumsbok. Du köper den här: Kiosk

En tradition av socialrealistiska skildrare

När John Steinbeck författade Vredens druvor (1939) var det en reaktion på den kris som hade hemsökt USA under ett decennium. Den stora depressionen förlängdes genom den så kallade ”Dust Bowl”, en period av torka och vinderosion i den amerikanska mellanvästern. I den välkända berättelsen låter Steinbeck oss följa småbrukare i Oklahoma på deras färd västerut. Rykten och reklam när deras drömmar om ett bättre liv i det förlovade Kalifornien. Tom Joad kommer precis ut ur fängelset och hinner upp sin familj, men vad de finner är inget annat än brustna drömmar ‒ och hunger. De möts av hänsynslöshet, men utvecklar mot denna en inre solidaritet som håller dem samman.

Woody Guthrie. Foto: Library of Congress Prints and Photographs Division Washington
Woody Guthrie. Foto: Library of Congress Prints and Photographs Division Washington

Steinbecks roman fick tidigt ett stort genomslag tack vare John Fords filmatisering 1940. En som lät sig inspireras var Woody Guthrie, den amerikanske folkmusikern och protestsångaren, vars musik inte minst gjort stora intryck på Bob Dylan. Guthrie hade själv rest från Oklahoma till Kalifornien och förfärats över det arbetarförtryck han möttes av. En av hans mest kända låtar är ”Do Re Mi”. Liksom i Steinbecks fall handlar även den om migranter som anländer till Kalifornien på 30-talet, efter att ha flytt från inlandets sandstormar. Guthrie har därmed kommit att kallas för ”The Dust Bowl Troubadour”, och 1940 gav han ut det nydanande konceptalbumet Dust Bowl Ballads. Men kopplingarna till Steinbeck sträcker sig längre än så. Under en natt, medan den politiska folkmusikens andra stora ikon, den nyligen avlidne Pete Seeger, sov i samma rum, tömde Guthrie en hel flaska vin och skrev alla de 17 verserna till ”The Ballad of Tom Joad”. Han hade precis sett Fords film.

Över 70 år senare, inför ett G8-möte, träffades Elvis Costello och Mumford & Sons för spela in en cover och väcka Tom Joads ande till liv. Sistnämnda band utgör en av de främsta ådrorna för folkmusikaliska influenser i 2000-talets populärmusik. Det var därför inte förvånande att de också vävde in Guthries ”Do Re Mi” för att föra arvet vidare. Men det var inte i Guthries ”Tom Joad” de vävde in den. En ny Steinbecktolkning hade hunnit komma emellan; en tolkning av större relevans för vår tid.

Att Bruce Springsteen inspirerats av Pete Seeger har knappast undgått någon efter att han gav ut och turnerade med We Shall Overcome. The Seeger Sessions 2006. Men Woody Guthries musik har också haft en stor inverkan på New Jersey-sonen, som till exempel framfört ”This Land Is Your Land” vid upprepade tillfällen. I låthäftet till ett Springsteenalbum från 1995, som i mycket förvaltar Guthries arv, finns en källförteckning, där Springsteen listar ett antal litterära verk som han  hämtat inspiration från. Men han nämner också Fords filmatisering utifrån Steinbecks roman. Albumet heter The Ghost of Tom Joad och inleds av en låt med samma namn.

Bruce Springsteens The Goust of Tom Joad

Här måste inskjutas att Springsteen även har spelat in en version av ”The Ghost of Tom Joad” tillsammans med Pete Seeger. Sistnämnde reciterar då texten, medan låtens skapare sjunger, vilket ger en fin kontrastverkan. Den folkmusikaliska tradition som här framträder är med andra ord rik på inbördes kopplingar. Karaktären Tom Joad visar sig vara spindeln i nätet, vilket understryker betydelsen av Steinbecks skapelse.

Vid tiden för Tom Joad-albumet hade Springsteen börjat treva sig tillbaka till sin rockröst och återföreningen med E Street Band pågick. Albumet blev dock ett soloprojekt. Flera av låtarna skulle senare framföras i fullbandsversioner, inte minst ”Youngstown”, som under ”Reunion Tour” 1999-2000 gav Nils Lofgren möjlighet att glänsa med sina gitarrsolon. Med ”The Ghost of Tom Joad” skulle det dock dröja innan den fann sin rockform. Men så, under en konsert 2008, gästades Springsteen av gitarrvirtuosen Tom Morello på scen. Morello hade tidigare, något oväntat, gjort en cover av låten med sitt band Rage Against The Machine. Med hans frenetiska gitarrspel blev låten mer ett uttryck av ilska, jämfört med Springsteens ursprungligen mer vemodiga version. Samarbetet med Morello har nu också lett fram till ett studioalbum, High Hopes (2014), där ”The Ghost of Tom Joad” finns med. Om än i ett spökes skepnad så verkar Tom Joads närvaro minst lika relevant idag som på Steinbeck och Guthries tid.

Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson
Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson

Den moderna Tom Joad

Springsteens 90-talsversion av låten har ett avskalat sound. Musiken hålls i bakgrunden för att framhäva sången och låttexten, som han nästan levererar i viskningar. Springsteens ambition är att lyssnaren ska komma närmare och kanske rentav smälta samman med låtens karaktärer. Munspelet, som både inleder och avslutar låten, sticker dock ut musikaliskt och blixtrar till i mörkret. När låten startar tycks munspelet signalera en rörelse. Den avstannar dock snart och går stapplande över i ett plockande på gitarren. Ett vemod zoomas in,  men precis som på Springsteens soloalbum från tidigt 80-tal, Nebraska, kan man ana en underliggande vrede. Medan Guthries ”Tom Joad” ligger  nära Steinbecks roman som ett referat, har Springsteen valt att bearbeta och modernisera berättelsen.

Det var nog extra laddat för Springsteen när han spelade in albumet i Kalifornien, där han bodde i Beverly Hills tillsammans med sin familj och sin förmögenhet. Kanske var det på sätt och vis en rannsakan av hur han själv uppfyllde sin roll som en arbetarklassens hjälte? Hur som helst såg han många likheter mellan 90-talets Kalifornien och 30-talets. Immigranter vallfärdade fortfarande dit, fast den här gången inte från Oklahoma, utan söderifrån. De illegala invandrarna från Mexiko hade blivit vår tids ”Okies”. Deras vedermödor blev ett viktigt tema på albumet, liksom på det senare soloprojektet Devils & Dust (2005). Springsteen kom därmed också att problematisera frågor om rasism på ett annat sätt än vad Steinbeck och Guthrie hade gjort. I ”Across the Border” på The Ghost of Tom Joad sjunger han om en familj som försöker korsa Rio Grande, burna av ett hopplöst hopp: ”For what are we/ Without hope in our hearts/ That someday we’ll drink from God’s blessed waters”. Hur det sedan går för familjen får vi en aning om i ”Matamoro’s Banks” från Devils & Dust, som beskriver hur en kropp flyter i en flod.

The Ghost of Tom Joad handlar dock inte bara om mexikanska immigranter, utan om dem som saknar hem och arbeten generellt. Det är ett album för alla med ”No home, no job, no peace, no rest”, som han sjunger i titellåten; ett album för alla dem som svikits av den amerikanska drömmen.

 

Exodus

Familjen Joad reste mot Kalifornien via den mytomspunna ”Route 66”. I sin refräng sjunger Springsteen att ”The highway is alive tonight”. Vägar har alltid spelat en viktig roll i hans lyrik, men deras funktion har skiftat. I ”Thunder Road” från 1975 representerade motorvägen uppbrott eller befrielse. Låten avslutas med hur diktjaget åker iväg och konstaterar att han lämnar ”a town full of losers, I’m pulling out of here to win”. Men nu, i ”The Ghost of Tom Joad”, poängterar Colleen Sheehy, som stod bakom utställningen Springsteen: Troubadour of the Highway (2002), att ”the highway promises nothing. It’s illusory, confusing, heartbreaking”. Karaktärerna dundrar inte längre fram på vägen i glänsande bilar. De går längs järnvägsrälsen och sover i sina bilar, men lika ofta sitter de under vägen vid sina lägereldar. De vet alla vart vägen leder: ”nobody’s kiddin’ nobody about where it goes”. De vet också att det här är deras enda chans och att de aldrig kan vända tillbaka: ”Got a one-way ticket to the promised land”. Men de når aldrig fram till ett sådant land, bara till öken och Los Angeles ghetton.

Guthrie sjunger i sin tolkning:

They stood on a mountain and they looked to the west,
And it looked like the promised land.
That bright green valley with a river running through,
There was work for every single hand, they thought,
There was work for every single hand.

Det är så migranterna tänker. Vad de möter i verkligheten är något helt annat.

Springsteen har tidigare behandlat temat. Med utgångspunkt i den bibliska berättelsen om vandringen till Kanaans förlovade land har han skrivit  låtar som ”The Promised Land”, men också ”The Price You Pay”. I sistnämnda sång från 1980 blir vi påminda om hur Moses ledde sitt folk genom öknen:

Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson
Bruce Springsteen. Foto: Hampus Östh Gustafsson

Little girl down on the strand
With that pretty little baby in your hands
Do you remember the story of the promised land
How he crossed the desert sands
And could not enter the chosen land
On the banks of the river he stayed
To face the price you pay

Här är Springsteen knappast någon biblisk förkunnare, utan använder främst berättelsen som en existentiell symbol. Människans andliga ökenvandringar lär aldrig bli ett förlegat tema.

 

Existentiell predikan

Det är lätt att förbise religiösa aspekter när man fördjupar sig i socialrealistiska skildringar. Jag kommer ihåg när jag själv hade läst Brott och straff första gången. Ivrigt skrev jag en recension om att inga människor föddes onda, utan att de alltid påverkades av sin miljö. Som den stolta gymnasist jag var blev jag sedan något förvånad när min svensklärare utbrast: ”Men ser du inte religionens roll i det hela?”

Religionen står också i centrum för Vredens druvor och ”The Ghost of Tom Joad”. Springsteen uppfostrades i en katolsk miljö, vilket har satt djupa spår i hans låttexter, ofta i form av en viss bitterhet (läs t.ex. John Sjöbergs analys i DN från förra året:Så blev Bruce Springsteen en djupt kristen sångare). Vid Rutgers University kan man faktiskt läsa en teologisk kurs med utgångspunkt i Springsteens texter!

Vid mer än ett tillfälle har Bibeln nått Springsteen genom Steinbecks penna. I ”Adam Raised A Cain” från 1978 inspirerades han av Steinbecks roman East of Eden (1952), vilken i sin tur byggde på berättelsen om Kain, som ju dömdes att leva ”öster om Eden” efter att han dödat sin bror Abel. I Springsteens låt ligger detta till grund för en gestaltning av arvsynden och ett ansträngt far och son-förhållande:

In the Bible Cain slew Abel
and East of Eden he was cast
You’re born into this life paying
for the sins of somebody else’s past
Daddy worked his whole life for nothing but the pain
Now he walks these empty rooms looking for something to blame
You inherit the sins, you inherit the flames
Adam raised a Cain

Lägg även märke till den fyndiga ordleken i den dubbelbottnade låttiteln!

Springsteen ger ibland särskilt starkt uttryck för ett upproriskt förhållande till Gud. I ”Youngstown” på The Ghost of Tom Joad fångar han frustrationen hos stålarbetare som övergivits i en postindustriell tidsålder (vilket skildrats i ett lysande reportage av Niklas Orrenius i Expressen: En stad i ruiner): ”When I die I don’t want no part