Meny Stäng

Vår bästa tid ligger framför oss: En reflektion utifrån Kents låt ”La Belle Epoque”

Av Daniel Sandin

Jocke Berg. Foto: Andrea F87
Jocke Berg. Foto: Andrea F87

För en tonåring vars hela existens pekar framåt är det svårt att ta till hjärtat att det är bakåt man måste leta för att finna nycklarna till nuet. Därför är det med stor glädje en historielärare på gymnasiet lyssnar på låten ”La Belle Epoque” av Kent. Här förenas populärkulturens lättillgängliga uttryck med en skicklig författares förmåga att sätta fingret på nutida samhällsfenomen och förmedla dem i ljuset av historien.

”La belle époque” kan översättas som den ljuvliga perioden. Men det är ingalunda något ljuvligt som beskrivs i Joakim Bergs text. Man behöver inte lyssna länge för att förstå att titeln måste förstås som en ironisk sammanfattning av vår tid. Texten inleds förvisso med raden: ”Jag är handen som håller flaggan”, vilket skulle kunna vara ett positivt anslag på en hyllningssång till välfärdsstatens ära; det skulle kunna vara flaggan som viftar främst när OS-truppen gör sin invigningsmarsch, eller kanske flaggan på Skansen den sjätte juni – men det är det naturligtvis inte. Året är 2014 och Joakim Berg målar Sverige i mörka toner. Redan i andra raden är diktjaget ”ficktjuven på centralen”, för att i rad tre vara ”bomben på terminalen”. Och så fortsätter det genom hela texten, i alla tre verserna. Flaggan må vifta den sjätte juni, men det är snarare i handen på ett skinnhuvud än från Skansens scen.

För den som vill studera en medveten författare i aktion finns det mycket i texten att ta fasta på. Det första man slås av är det tydliga diktjaget, som får stå bakom allt som sker i texten. Nästan varje rad inleds med ”Jag är”. Detta diktjag är, som konstaterades ovan, såväl ficktjuven som bomben, men också ”den främlingsfientliga politiken”, ”dom snabba sms-lånen”, ”drevet på skolgården”, ”kniven i innerfickan”, ”alla vapen vi exporterat” och så vidare. Joakim Bergs poäng är uppenbar: ingen enskild person kan hållas ansvarig för hur det blivit, men inte heller kan någon friskriva sig från skuld. Vi är alla medskyldiga. Vi har alla ett ansvar.

Berg arbetar skickligt med paradoxer för att synliggöra det Sverige han tycker sig se. Han skriver: ”Jag röstar inte längre i valet / Jag är Melodifestivalen”. Samma människor som besatt knappar på sina mobiltelefoner för att just deras favorit ska gå till final, kan mycket väl ligga på sofflocket när det är dags att gå till valurnorna. Ingenting är enkelt eller lättförståeligt, vi människor är komplexa och motsägelsefulla, vilket Berg bland annat konstaterar genom att skriva: ”Jag skänker pengar till Rädda barnen / Och min dator är full av bilder som aldrig borde tagits”. Det är otäcka bilder som tecknas i huvudet på lyssnaren.

La belle époque är en benämning som ibland används på den period i historien som föregick första världskriget. Det var en epok då allt tycktes bli bättre och bättre, då tekniska framsteg avlöste varandra och många människor såg på framtiden med stor tillförsikt. Men den ljuva perioden fick ett abrupt slut. Det krig som förutspåddes bli kort, och som man på många håll hälsade som ett välkommet och spännande avbrott i vardagen, kom att grusa alla förhoppningar om en bättre framtid. 1914 blev året då Europa kastades in i historiens första världskrig. Miljoner människor skulle dö i skyttegravarnas lervälling, stupa i kulsprutornas stålregn, dra sin sista suck med lungor fyllda av senapsgas, gå under i hög feber och frossa i sviterna av Spanska sjukan. I generationer efteråt skulle konsekvenserna av kriget vara tydliga, och hela generationer skulle aldrig ens födas. La belle époque var från början fransmännens begrepp, ett sätt att under mellankrigstiden romantiskt se tillbaka på tiden före kriget, en tid då allt fortfarande var möjligt och ljuvt. Med tiden kom begreppet att användas för att karaktärisera hela Västeuropa under samma period. För den med kunskap om historien blir Kents låttext mer än bara en bild av dagens Sverige; den blir en bild av nuet i ljuset av historien.

I refrängen förtydligas budskapet ytterligare. Joakim Berg sjunger: ”Alla för alla, en för en” och referensen är svår att missa. De tre musketörerna står inte längre rygg mot rygg. Nu är värjorna istället vända mot varandra. Solidariteten har blivit egoism och folkhemmet ligger i spillror vid fötterna på ett folk som byggt välfärden på ”alla vapen vi exporterat”. Framtiden är dyster. Berg avslutar refrängen med att slå fast att ”Så börjar vi om igen”. Hundra år efter det att la belle epoque gick i graven kan det vara dags igen.

Oscar Wilde lär ha sagt att det enda man kan lära av historien är att den upprepar sig. Och ibland gör den tyvärr det. Det skulle mycket väl kunna vara dags igen. Men historien är inte lagbundet styrd av faktorer vi inte kan påverka. Tvärtom. Vi kan lära av historien. Genom historien kan vi se mönster, vi kan se oss själva i ljuset av andras erfarenheter, liv och strävanden; vi kan i ljuset av historien lättare förstå vår egen tid och hantera de svårigheter vi ställs inför. Detta är dock inte lätt att förmedla till elever som tror att hundra år är en oändligt lång tidsrymd, att deras egna erfarenheter är helt unika och inte jämförbara med något tidigare, att det enda som finns är nuet. Det är då man blir glad för att textförfattare som Joakim Berg finns. Samtidigt som han gör upp med dagens samhälle, visar han betydelsen av att kunna sin historia; att han dessutom gör det genom välskriven och medveten lyrik är ett stort plus. Om dagens ungdom, framtidens beslutsfattare, tar detta till sitt hjärta finns det all anledning att se framtiden an med tillförsikt, då kan det kanske till och med vara så att den ljuvliga epoken ligger framför och inte bakom oss.

Daniel Sandin är gymnasielärare och skribent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo + 11 =