Meny Stäng

Återträffen: en retrospektiv nutidsanalys filtrerad genom Timbuktus låt Annie Leibovitz

Av Daniel Sandin

Timbaktu. Foto: Mads Maurstad. CC BY CA 3.0
Timbaktu. Foto: Mads Maurstad. CC BY CA 3.0

Inbjudan kommer inte i brevlådan. Så klart. Den kommer genom en ny följare på Twitter. Det visar sig vara dags att åter samla de själar som en gång växte upp tillsammans. Och vi ska ses i byn där allt började, i lokalen där vi först fördes samman hösten 1979. Det går självklart inte att motstå.

På väggen framför mitt skrivbord har jag nålat upp ett gammalt klassfoto. Tjugotvå personer som alla fokuserar på kameramannen. Jag tror vi går i trean. Allt är möjligt.
Ungefär samtidigt som jag får inbjudan tar sig Timbuktus nya singel ”Annie Leibovitz” in på min spellista. Den blir min följeslagare på vägen mot festen, ett filter genom vilket jag försöker förstå det jag upplever – och har upplevt.

jag hade drömmar, shit va jag hade drömmar / den lilla killen i lilla staden i lilla landet

Timbuktus erfarenheter är mina. Mångas förmodligen. Hur var det egentligen när vi växte upp? Jag låter blicken vandra över ansiktena på fotot. För vart och ett av ansiktena stannar jag upp. Var och en av dessa personer har en plats i mitt minne. Varje ansikte genererar bilder i mitt sinne. Vilka bilder dyker upp i mina klasskamraters huvuden när de ser mitt ansikte?

Timbuktu. Foto: Daniel M. Reck. CC BY-NC-SA 2.0
Timbuktu. Foto: Daniel M. Reck. CC BY-NC-SA 2.0

men det har varit minns du allt som varit / om känslorna finns kvar va det säkert legendariskt

Så kommer dagen. Vår gamla förskolebyggnad är numera klubblokal för fotbollsföreningen. Men huset finns kvar – precis som vi. Den dörr som vi en gång gick in genom är däremot borta. Vi tävlade om att vara först på morgonen, om att vara den som fick stå in till glaset och vänta på att fröken skulle släppa in oss. Känslan av att stå tryckt mot dörren. Känslan när nummer två kom. Triumfen. Det var legendariskt.

Skratt och omfamningar. Ansiktena kommer tillbaka. Människor jag inte sett på tjugo år kopplas samman med ett ansikte förevigat på ett fotografi på min vägg. Något helskägg stör bilden, men annars är det betydligt lättare att känna igen mina gamla klasskompisar än jag förväntat mig. Var har dessa människor befunnit sig under all denna tid? Uppenbarligen finns det en plats någonstans i mitt minne där de kunnat vila ostörda. Nu dyker de upp igen.

Jag tänker på bilden på min vägg. Leende barn. Var dessa barn ledsna någon gång? Fotografiet vittnar inte. Och inte heller nu ser någon ledsen ut. Leenden och skratt. Så kommer kvällen att fortlöpa.

när man ser tillbaka ser man ju bara glädje / vi passa aldrig på att fota sorgerna längs vägen

Vi vet att framsidan också har en baksida. Men den pratar vi inte om. Och några fotobevis finns som sagt inte. Vi kramas och lämnar baksidan till Anna Odell. Inga gamla sorger får skymma bilden. Vi pratar om hur vi samlade fotbollsbilder, om trimmade mopeder, om de gigantiska gäddorna vi fångade i ån, om ryska posten, om vem som var tillsammans med vem.

Och vi pratar om vilka vi är nu. Eller vad vi gör snararare. Bilden av oss manifesteras av vad vi gör måndag till fredag på arbetstid. Vi har förändrats. Vi är andra människor. Och ändå finns det där fotot i våra minnen. Bilden av vilka vi en gång är hårt ristad.

ett foto stoppar tiden men livet vill sällan stanna

Nej, livet stannar inte, men just i detta nu betraktar vi varandra som om det gjort det. Vi ser varandra som de vi en gång var. Och vi hjälper själva till, trillar in i roller vi för länge sedan trodde oss ha slutat spela. Samtidigt gör vi det motsatta. Vi vill visa att livet visst rört sig, att vi utvecklats och förändrats.

Så möter bilden av vårt forna jag bilden av vårt ideala nutidsjag. Och ingenting blir riktigt sant Timbuktus refrängord går på repeat i mitt huvud.

vi vill se det som finns inuti

Timbuktu frågar sig om kanske det hade hjälpt om stjärnfotografen Annie Leibovitz hade tagit fotografierna. Kanske hade hon kunnat ta fram det sanna i oss.

Men ingen av oss har Annie Leibovitz förmåga, och hon är inte bjuden på återträffen. Så vi kompenserar kvalitet med kvantitet. Vi knäpper bilder. Massvis. Det är en stor dag som ska förevigas. Och det är digitalfotots tid. Det är kameramobiler och selfies. Inte som förr då ett enda foto fick stå för allt, ett foto att sätta upp på en vägg. Nu fyller vi mobiler och kameraminnen med de bilder vi tar. Hur många bilder tas på en kväll? Hur många av dem kommer att finnas om tio år? Kommer alla att försvinna när vi byter hårddiskar, eller kommer någon att hamna på en vägg någonstans?

så vi fortsätter bara ta många skott / ingenting ska få komma bort / låter kameran få jobba hårt / innan vi försvinner ska vi fånga oss

Timbuktu. Foto: Fredrik Etoall. CC BY-SA 3
Timbuktu. Foto: Fredrik Etoall. CC BY-SA 3

Timbuktu spottar ut orden. Han låter andfådd, flåsig. Det är ett passande uttryck. För visst är det som om något jagar oss? Till mitten hunna på vår levnads vandring börjar vi ana att vi kommer försvinna en dag. Tänk om vi inte fångat oss innan dess, tänk om vi bara försvinner och inget finns kvar. Och tänk om bilden av oss blir fel. Domen över död man dör aldrig.

Men vi tycks inte få korn på nuet, fast vi befinner oss mitt i det. Så vi fortsätter att rusa, framåt, framåt. Och på vägen tar vi bilder för att visa vilka vi verkligen är. Hela tiden nya bilder. På allt som vi inte är, som inte är vi. På fredagsmyset och fikan på stan. På fiskafänget och korvgrillningen med barnen. Och tidens medier gör att vi kan dela med oss till alla av vilka vi inte är. Bilderna är inte ämnade för mysiga familjesammankomster kring ett album med läderpärmar utan för likes i en anonym cyberrymd.

så vi lägger nåt filter, på alla våra foto / fast inget av det som hände såg ut som det blev på korten

Timbuktu sjunger om svårigheten att befinna sig i nuet, om en rädsla för att det ska gå oss förbi. Han beskriver vår strävan att hela tiden ”fånga oss”. Det är en fåfäng strävan. Och vi vet ju det. Vi vet att den enda ”riktiga bilden sitter i huvet”, och ändå skapar vi bilder av oss själva som vi vet är osanna. Och sedan försöker vi dessutom föreviga dem.
Utvecklingen kan inte heller sägas ha gått i positiv riktning. Tvärtom. Trots uppväxtens ord om att det är innehållet som räknas känns ytan viktigare än någonsin. Kanske är det därför den eufori jag känner, över att åter ha fått träffa alla dessa själar jag delade uppväxt med, lindas in i ett fuktigt och tungt täcke av melankoli som jag inte riktigt kan skaka av mig. Speciellt några ord ekar i mitt inre.

tänk om en liten del försvinner varje gång vi tar bilder

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 10 =