Meny Stäng

Att bli ett namn i världens tomma ram: Musiken och kritikens allvar aktualiseras av First Aid Kits nya album

Av Hampus Östh Gustafsson

First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

På Polarprisgalan 2011 rörde First Aid Kit Patti Smith till tårar med en tolkning av ”Dancing Barefoot”. Förra året såg jag dem agera förband åt henne i Botaniska trädgården i Uppsala. Nedanför slottet där en svensk drottning en gång abdikerade såg jag en ung duo överglänsa punkrocksdrottningen.

Med sin folk- och countryfyllda pop påbörjade 90-talisterna Johanna och Klara Söderberg redan 2007 sin framgångsresa och släppte den 6 juni i år sitt tredje studioalbum, Stay Gold. Nog kan nationaldagen ses som ett väl valt datum då First Aid Kit har blivit ett av svensk kulturs främsta skyltfönster internationellt. Det svenska musikundret är inte bara Avicii.

Stay Gold har producerats av Mike Mogis från Bright Eyes, ett av de band som varit First Aid Kits främsta inspirationskällor. Stilmässigt har inte mycket hänt sedan 2012 års stora genombrott, The Lion’s Roar. Bandet håller fast vid sitt sound och sin kännetecknande stämsång. De följer samma räls som förut, tvärs över Appalacherna och de amerikanska countrystaterna. Kanske är det därmed alldeles logiskt att framgången fortsätter. Jag hade dock hoppats på att få bli mer överraskad av musiken. Men efter några genomlyssningar kan jag ändå konstatera att det inte var något dumt beslut att hålla fast vid ett redan lyckosamt spår. Och den slutsatsen är jag inte ensam om.

Albumet blev listetta i Sverige och har under sommaren hyllats av kritikerkåren. Det fick exempelvis en 5:a i betyg av Jan Grandvall i DI Weekend, men alla var inte lika imponerade. I Expressen 9 juni stack Kjell Häglund ut hakan och kallade First Aid Kit för ”talangtävlingspop” med ”intetsägande låtar”. Han ifrågasatte den svenska musikkritiken, med Gradvall som en av måltavlorna, genom att varna för betygsinflation och att en brist på djuplodande kritik skulle leda till att ”nyanserna mellan substans och yta suddas ut” i 2000-talets och den digitala tidsålderns svåröverskådliga musiklandskap.

En av sommarens stora debatter brakade så loss (en kartläggning av den finns här), vars krigsskådeplatser i sig vittnar om komplexiteten i vår tids medieterräng. Här är inte platsen att träda djupare in. I slutändan verkar debatten inte heller ha lett fram till så mycket. Kanske beror det på att deltagarna tycks ha varit rätt överens om att musikkritik bör vara mer än siffror. Att ha bidragit till att väcka en sådan här debatt får ses som ytterligare ett gott betyg till First Aid Kits senaste album. De väcker känslor och bör tas på allvar. Att avfärda dem som ”talangtävlingspop” känns överilat, men samtidigt kan de inte hyllas alldeles okritiskt. Låt oss därför lyssna noggrannare på Stay Gold och höra vad systrarna Söderberg har att säga – utan att stanna vid ett sifferbetyg.

 Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

En del låtar visar sig vara tämligen klassiska kärlekssånger. Dessa blir automatiskt vackra av stämsången. Dock utgörs vissa textrader av aningen klichéartade bilder, fyllda av bland annat rullande stenar och vägar som löper genom bistra amerikanska landskap. Kanske kan de ses som hyllningar till genrer som folk, country och americana? Mig stör de inte nämnvärt, även om det kan kännas något krystat att höra en svensk Stockholmsduo sjunga sång på sång om amerikanska städer de inte vuxit upp i. De träder in i ett av musiklyrikens mest klassiska landskap. Orädda drar de fram över Amerikas vidder och ger dessa sin egen prägel. Det kan tolkas som ett uttryck för eskapism, men samtidigt som ett försök att skriva in sig i ett musiklyriskt sammanhang som redan utmärks av vissa närmast cementerade uttryckssätt – de flörtar med en genre fylld av föregångare som till exempel Joni Mitchell och Emmylou Harris, vilka de inte undgår att jämföras med. First Aid Kit har trätt in på en klassisk scen och nog kan deras senaste album på flera sätt ses som en spegling av erfarenheten av detta inträde. Lyriken är därmed knappast originell, men den är väl vald.

Flera av låtarna på Stay Gold verkar bearbeta insikten om att ha hamnat i en ny situation, måhända den som följer av internationell berömmelse. När karriären tar fart kan du inte sitta stilla. Du fastnar i en ständig rörelse som måste manövreras. Så här beskrivs processen på första spåret, ”My Silver Lining”:

There’s no starting over, no new beginnings, time races on
And you’ve just gotta keep on keeping on
Gotta keep on going, looking straight out on the road
Can’t worry ’bout what’s behind you or what’s coming for you further up the road

[…]

I’ve woken up in a hotel room, my worries as big as the moon
Having no idea who or what or where I am