Meny Stäng

Att bli ett namn i världens tomma ram: Musiken och kritikens allvar aktualiseras av First Aid Kits nya album

Av Hampus Östh Gustafsson

First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

På Polarprisgalan 2011 rörde First Aid Kit Patti Smith till tårar med en tolkning av ”Dancing Barefoot”. Förra året såg jag dem agera förband åt henne i Botaniska trädgården i Uppsala. Nedanför slottet där en svensk drottning en gång abdikerade såg jag en ung duo överglänsa punkrocksdrottningen.

Med sin folk- och countryfyllda pop påbörjade 90-talisterna Johanna och Klara Söderberg redan 2007 sin framgångsresa och släppte den 6 juni i år sitt tredje studioalbum, Stay Gold. Nog kan nationaldagen ses som ett väl valt datum då First Aid Kit har blivit ett av svensk kulturs främsta skyltfönster internationellt. Det svenska musikundret är inte bara Avicii.

Stay Gold har producerats av Mike Mogis från Bright Eyes, ett av de band som varit First Aid Kits främsta inspirationskällor. Stilmässigt har inte mycket hänt sedan 2012 års stora genombrott, The Lion’s Roar. Bandet håller fast vid sitt sound och sin kännetecknande stämsång. De följer samma räls som förut, tvärs över Appalacherna och de amerikanska countrystaterna. Kanske är det därmed alldeles logiskt att framgången fortsätter. Jag hade dock hoppats på att få bli mer överraskad av musiken. Men efter några genomlyssningar kan jag ändå konstatera att det inte var något dumt beslut att hålla fast vid ett redan lyckosamt spår. Och den slutsatsen är jag inte ensam om.

Albumet blev listetta i Sverige och har under sommaren hyllats av kritikerkåren. Det fick exempelvis en 5:a i betyg av Jan Grandvall i DI Weekend, men alla var inte lika imponerade. I Expressen 9 juni stack Kjell Häglund ut hakan och kallade First Aid Kit för ”talangtävlingspop” med ”intetsägande låtar”. Han ifrågasatte den svenska musikkritiken, med Gradvall som en av måltavlorna, genom att varna för betygsinflation och att en brist på djuplodande kritik skulle leda till att ”nyanserna mellan substans och yta suddas ut” i 2000-talets och den digitala tidsålderns svåröverskådliga musiklandskap.

En av sommarens stora debatter brakade så loss (en kartläggning av den finns här), vars krigsskådeplatser i sig vittnar om komplexiteten i vår tids medieterräng. Här är inte platsen att träda djupare in. I slutändan verkar debatten inte heller ha lett fram till så mycket. Kanske beror det på att deltagarna tycks ha varit rätt överens om att musikkritik bör vara mer än siffror. Att ha bidragit till att väcka en sådan här debatt får ses som ytterligare ett gott betyg till First Aid Kits senaste album. De väcker känslor och bör tas på allvar. Att avfärda dem som ”talangtävlingspop” känns överilat, men samtidigt kan de inte hyllas alldeles okritiskt. Låt oss därför lyssna noggrannare på Stay Gold och höra vad systrarna Söderberg har att säga – utan att stanna vid ett sifferbetyg.

 Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

En del låtar visar sig vara tämligen klassiska kärlekssånger. Dessa blir automatiskt vackra av stämsången. Dock utgörs vissa textrader av aningen klichéartade bilder, fyllda av bland annat rullande stenar och vägar som löper genom bistra amerikanska landskap. Kanske kan de ses som hyllningar till genrer som folk, country och americana? Mig stör de inte nämnvärt, även om det kan kännas något krystat att höra en svensk Stockholmsduo sjunga sång på sång om amerikanska städer de inte vuxit upp i. De träder in i ett av musiklyrikens mest klassiska landskap. Orädda drar de fram över Amerikas vidder och ger dessa sin egen prägel. Det kan tolkas som ett uttryck för eskapism, men samtidigt som ett försök att skriva in sig i ett musiklyriskt sammanhang som redan utmärks av vissa närmast cementerade uttryckssätt – de flörtar med en genre fylld av föregångare som till exempel Joni Mitchell och Emmylou Harris, vilka de inte undgår att jämföras med. First Aid Kit har trätt in på en klassisk scen och nog kan deras senaste album på flera sätt ses som en spegling av erfarenheten av detta inträde. Lyriken är därmed knappast originell, men den är väl vald.

Flera av låtarna på Stay Gold verkar bearbeta insikten om att ha hamnat i en ny situation, måhända den som följer av internationell berömmelse. När karriären tar fart kan du inte sitta stilla. Du fastnar i en ständig rörelse som måste manövreras. Så här beskrivs processen på första spåret, ”My Silver Lining”:

There’s no starting over, no new beginnings, time races on
And you’ve just gotta keep on keeping on
Gotta keep on going, looking straight out on the road
Can’t worry ’bout what’s behind you or what’s coming for you further up the road

[…]

I’ve woken up in a hotel room, my worries as big as the moon
Having no idea who or what or where I am

First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

Jag föreställer mig att First Aid Kit sjunger om det turnéliv de lärt känna, om hotellrum de bekantat sig med, om platser de besökt. ”Coast after coast, cities and states”, som de sjunger i ”Cedar Lane”. Hur finner man sig tillrätta i denna nya tillvaro, och hur ska de allt högre förväntningarna kunna motsvaras? Framgång föder inte bara tillfredsställelse, utan i lika hög utsträckning krav. Allt tycks vara fyllt av motsättningar. I låtarna pressas diktjaget mellan det förflutnas städ och framtidens tunga hammare. De sjunger att de tillverkat kedjor för att bli fria.Trots allt tänker de fortsätta: ”there is only forward, no other way” lyder texten i albumets titellåt, och i ”Shattered & Hollow får vi höra att ”I’d rather be / Moving than static”. Men är det så lätt, att spränga kedjorna och fortsätta framåt?

I albumets andra låt, ”Master Pretender”, sjunger Johanna och Klara Söderberg att:

I never thought that I was weak
Always thought I could get hurt pretty bad
Still get up on my own two feet

I always believed that I was free
That I had some sense of integrity
That would rise above whatever tried to change me

Det är uppenbarligen inte helt lätt att fortsätta, men även om det är svårt måste skenet hållas uppe. ”I’m a master pretender” sjunger diktjaget. Detta kan inte likställas med systrarna, men det finns nog ändå skäl att misstänka att texterna grundats i känslor och erfarenheter som de upplevt under de senaste åren. ”Our lives are a story told” heter det i ”The Bell” och ett självreflektionens metaelement kan inte undgå att upptas i min tolkning när de i ”Shattered & Hollow” sjunger:

Now I can’t believe that it’s been five years
Since we both stood here, looking out at this city
With minds so bold and hearts so clear
We said, we are going to get out of here

First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0
First Aid Kit. Foto: Neil Krug. CC BY-NC-ND 2.0

Iväg kom de. Kanske har den utbrytningen gett upphov till flera av de, stundtals ångestfyllda, reflektioner som går att spåra på Stay Gold. Det känns rimligt. Vilken ung människa skulle inte känna en viss ångest och brottas med frågor som ”What if our hard work ends in despair? / What if the road won’t take me there?”, vilka återfinns i ”Stay Gold”, när hon inser att hon släppt lös krafter utom hennes egen kontroll? Det torde vara en skrämmande känsla att plötsligt se att allt man skriver eller sjunger berör så många andra människor, människor man aldrig träffat.

Att i maj ha gett sig ut på sin åttonde Amerikaturné, vid blott 23 respektive 21 års ålder, måste vara svindlande – om det inte redan blivit vardag för dem. Det vore hur som helst inte konstigt om de behandlade sina upplevelser på Stay Gold, som alltså är en uppföljare till deras stora genombrottsalbum. Frågan är om inte många sådana typiska uppföljaralbum tenderar att få just en självreflekterande karaktär?

De två rader som träffar mig hårdast är ”the world is an empty frame / And now you are just a name” i ”The Bell”. Världen kanske är en tabula rasa som blir meningsfull först när vi fyller den med innehåll. Men när man gör sig själv synlig i världsramen, när man träder ut i offentligheten, riskerar man då inte att förlora sig själv? Från att tidigare ha haft ensamrätt till din person riskerar du plötsligt att förvandlas till ett namn som vem som helst kan tycka vad som helst om. Du, som skulle