Meny Stäng

En soppa på musikhistoriskt stjärnstoft – Mikro- och makrokosmiska vibrationer på Foxygens …And Star Power

Hampus Ösh Gustafsson

Foxygen. Foto: Cara Robbins
Foxygen. Foto: Cara Robbins

 

Ta lite Rolling Stones, en näve The Doors, några deciliter Led Zeppelin, en nypa Velvet Underground och rör ihop i en gryta. Krydda med lite Sgt Pepper’s och låt puttra i ungefär ett halvt sekel. Garnera sedan med lite stjärnstoft à la David Bowie. När det väl är klart låter du någon gå loss och massakrera alltihop till någon slags psykedelisk indie-pytt i panna. Då kan du kanske servera något som liknar Foxygens nya album, …And Star Power. Du känner igen smakerna även om du inte ätit just den här rätten förut. Den är varken kulinarisk eller vackert upplagd, men ack så spännande för den som inte är rädd, utan beredd att utmana sina sinnen.

Ni får ursäkta den långt dragna matlagningsmetaforen. Men i skrivande stund är det bara tretton dagar efter jul. Jag befinner mig fortfarande i matkoma. Det blev jag påmind om under årets första löprunda. Tre dagar efteråt går jag med ungefär samma smidighet i benen som roboten C-3PO i Star Wars. Jag utnyttjar detta till att sätta mig ned och samla de ganska kaotiska intrycken från …And Star Power som släpptes i oktober. Det är inte alldeles lätt. Till att börja med kan sägas att albumet inte är lättlyssnat. Fast det behöver inte vara ett negativt omdöme.

 

Ett verkligt och ett fiktivt band

Foxygen är en experimentell duo, bestående av multiinstrumentalisterna Sam France och Jonathan Rado från Los Angeles, som startade sitt musikaliska projekt redan på high-school 2005. Efter en del avbrott släppte de 2012 sitt första album, Take the Kids Off Broadway, som 2013 följdes av We Are the 21st Century Ambassadors of Peace & Magic. Därefter har även Rado hunnit med att släppa ett soloalbum och det fanns nu en hel del förväntningar på dubbelalbumet …And Star Power (vinylversionen har fyra sidor, varav den första består av två delar). I samband med denna ambitiösa satsning har Foxygen fått åtskillig uppmärksamhet. Så även i Sverige, där bandet är ett av affischnamnen inför sommarens Way Out West.

France och Rado har inte minst uppmärksammats för sina tämligen speciella scenframträdanden. Förstnämnda brukar exempelvis klättra runt på scenutrustningen och tala osammanhängande. 2013 bröt han rentav benet när han ramlade av scenen i Minneapolis. Interna bråk och inställda spelningar har också gjort sitt för att en klassisk rockmyt kunnat odlas kring bandet. En självbiografisk tolkning blir lockande när de på nya albumet frågar ”Where must we go again to become friends?”. De tycks i alla fall ha funnit varandra tillräckligt för att leverera denna märkliga sammansättning av inte mindre än 24 låtar.

…And Star Power kan karaktäriseras som ett löst sammanhållet konceptalbum som handlar om det fiktiva bandet Star Power. På bandets hemsida kan man läsa: ”Foxygen have joined Star Power. It is a punk band, and you can be in it, too. Star Power is the radio station that you can hear only if you believe.” Upplägget, där ett band sjunger om ett påhittat band, är intressant, särskilt som de också väger in så många rockhistoriska influenser och referenser. På albumet möter vi ett myller av röster och allehanda ljud. Själva har Foxygen beskrivit det som ”A svelte 82-minute run time of psych-ward folk, cartoon fantasia, soft-rock indulgences, D&D doomrock and paranoid bathroom rompers. A cinematic auditory adventure for speedy freaks, skull krunchers, abductees and misfits.” Ibland är det svårt att navigera bland alla fragment. Men det är nog bara att acceptera att albumet inte går att greppa fullt ut. I det här fallet är det knappast meningen att vi ska göra det. På …And Star Power känns de enskilda komponenterna viktigast. Trots konceptambitionen blir helheten lämnad i bakgrunden.

Av albumets intro, instrumentella ”Star Power Airlines”, förstår jag i alla fall så mycket som att det fiktiva bandets eget flygplan startar. Musiken och ett sorl av pratande röster illustrerar detta väl, även om det kanske mer låter som att en rymdfärja lyfter än ett flygplan. En sådan avresescen är hur som helst ett väl beprövat recept på hur album kan inledas. Rörelsen, som sätter igång en omskakande resa, finns där redan från början.

 

Kärlek, kosmos och ett halvfärdigt koncept

Vi flyger hastigt in i albumets första del som kallas ”The Hits”. Den delen är klart mest tillgänglig och behaglig för lyssnaren. Den utsökta popdängan ”How Can You Really” är – i kontrast till så mycket annat på albumet – helt lagom återhållen utan att rösterna brister eller musiken löper amok. Det har också uppmärksammats att låten är en flört med Todd Rundgrens klassiker ”I Saw the Light” från 1972. Första versen passar bra ihop med det resemotiv som anslogs i introt:

In the morning when they found us
And we woke up in the coconut wind
How you took my hand and told me
All the stories of the places you’d been

Men den handlar också om en ansträngd, smärtsam kärlek. Det temat bearbetas vidare i ”Coulda Been My Love”, men sedan, i albumets stora nummer, ”Cosmic Vibrations”, där orgeln gör underverk, börjar saker hända. Mycket stiligt vidgas perspektivet från två personers relationsproblem till att omfatta naturfenomen och kosmiska vibrationer:

3-D visions
Look at me, look at you
See the sunlight on the ocean
In my head, when the wind
Whistles and your head blows bells
I put my mind into the ocean
Haven’t been down there for many long years
Tropical fruit, mystery caves snail stones
All books come from Minnesota so
Heed my relation at the radio stations
I am your patient
Lovely red raincoat

Som vi kan se möter vi här även en ganska fragmentiserad, associativ poesi, som är typisk för många av Foxygens låtar. Även om de först tycks kasta sig ut i den stora oceanen av kosmiska vibrationer släpper de aldrig mikrokosmos ur sikte på albumet. Redan i nästa låt återvänder de till det ”lilla” kärleksdramat med ”You & I”. Det bristfälliga hos vanliga, enkla människor accentueras vidare, till exempel genom textraden ”I bought some cereal but forgot to buy milk” i ”I Don’t Have Anything/The Gate”. Vissa av texterna är triviala och består ibland av till synes rent nonsens. En låt handlar till exempel om en rea på ett madrassvaruhus. France och Rado visar ofta upp en lekfull diktkonst, som i ”666”:

One is fun
Two is you
Three is me
Four is