Meny Stäng

I’ve been Robert McNamara’d into submission – Simon, Garfunkel och världens bästa Dylanparodi

Av William Edström

Simon & Garfunkel
Simon & Garfunkel

 

Bob Dylan släppte albumet Blonde on Blonde 1966 som den sista delen i ”rocktrilogin” med Bring It All Back Home och Highway 61 Revisited. Albumet och trilogin var en omedelbar succé och har sedan dess varit ”the critical darling av critical darlings” De har plats 31, 9 och 4 på Rolling Stones lista över historiens 500 bästa album. De är tre av totalt elva Dylan-album på listan, och ”Like a Rolling Stone” är enligt Rolling Stone den bästa låten genom tiderna. Kanske inte så förvånande då de döpte sig efter den.

Samtidigt som Blonde on Blonde släpptes jobbade Simon & Garfunkel på sitt tredje album Parsley, Sage, Rosemary and Thyme. Efter att debutalbumet Wednesday Morning, 3 AM blivit en besvikelse i försäljningssiffror splittrades duon för andra men verkligen inte sista gången. Paul Simon reste till England och försökte etablera sig som soloartist där istället. Utan deras vetskap gjordes en ny mix av The Sound of Silence från det första albumet och blev då en hitsingel. Mer tidigare skrivet material samlades och två nya låtar skrevs till albumet Sounds of Silence, släppt i januari 1966 som sålde bättre än debuten. Återförenade spelade man in Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, som blev ett genombrott för duon. På albumet finns låten ”A Simple Desultory Philippic (Or How I Was Robert McNamara’d into Submission)”, mitt på andra sidan av LP:n. En snabb sak inklämd mellan ”Flowers Never Bend with the Rainfal”l och finstämda ”For Emily (Whenever I May Find Her)”. Den låter inte som något annat Simon & Garfunkel spelat in. Vad det låter som är en Bob Dylan-låt. Det är det inte. Det är däremot den bästa Dylan-parodin någonsin – varför?

Låttiteln sticker ut genom sin längd och svårbegriplighet. Huvudtiteln vilar på två ovanliga engelska ord, obekanta även för de flesta med språket som modersmål. Merriam-Websters ordbok definierar ”desultory” som “not having a plan or purpose” eller “done without serious effort. ”Philippic” definieras som ”a discourse or declamation full of bitter condemnationoch hänvisar vidare till tirade. Det handlar alltså om En Enkel Osammanhängande Tirad, som så många av Dylans låtar är. Undertiteln inom parenteser refererar till Dylans tendens för det, exempelvis It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding). Så vad betyder det att bli ”Robert McNamara’d into Submission”?

En lång rad namn nämns i verserna, och modifieras alla med ändelsen –d/-ed, så att de blir verb. Textraderna de förekommer i börjar alla med ”I’ve been…”. Låten är alltså skriven ur diktjagets synvinkel, och hen låter väldigt mycket som Bob Dylan, när han orerar om det han utsätts för, likt exempelvis i ”Subterranean Homesick Blues”.

Texten lyder i sin helhet:

I’ve been Norman Mailered, Maxwell Taylored.
I’ve been John O’Hara’d, McNamara’d.
I’ve been Rolling Stoned and Beatled till I’m blind.
I’ve been Ayn Randed, nearly branded
Communist, ‘cause I’m left-handed.
That’s the hand I use, well, nevermind!

I’ve been Phil Spectored, resurrected.
I’ve been Lou Adlered, Barry Sadlered.
Well, I’ve paid all the dues I want to pay.
And I learned the truth from Lenny Bruce,
And all my wealth won’t buy me health,
So I smoke a pint of tea a day.

I knew a man, his brain was so small,
He couldn’t think of nothing at all.
He’s not the same as you and me.
He doesn’t dig poetry. He’s so unhip that
When you say Dylan, he thinks you’re talking about Dylan Thomas,
Whoever he was.
The man ain’t got no culture,
But it’s alright, ma,
Everybody must get stoned.

I’ve been Mick Jaggered, silver daggered.
Andy Warhol, won’t you please come home?
I’ve been mothered, fathered, aunt and uncled,
Been Roy Haleed and Art Garfunkeled.
I’ve just discovered somebody’s tapped my phone.

Folk rock!

I’ve lost my harmonica Albert.

 

Låtens tillkomsthistorik är inte helt rak. Simon hade ett år tidigare själv spelat in en version av låten i London, då med undertiteln ”Or How I Was Lyndon Johnson’d into Submission”. Förutom presidentens byttes en hel del andra namn ut mellan de olika versionerna. I originalet nämns förutom Johnson även författarna Jack Kerouac och James Joyce, Barry Kornfeld (andregitarrist på Simon & Garfunkels debut), Tom Wilson (som producerat Dylan och producerade Simon & Garfunkels debut samt elektriska versionen av The Sounds of Silence), skådespelaren Walter Brennan, boxaren Cassius Clay (senare Muhammed Ali), baptistmissionären John Birch, brittiska jazzgitarristen Diz Disley, Walt Disney, John Lennon, indiska politikern Krishna Menon, munsspelaren Larry Adler, Storbritanniens flagga Union Jack och berömda bilmodellen Rolls Royce. Rolling Stones, Beatles, Ayn Rand, Art Garfunkel, Dylan Thomas, Lenny Bruce, låten Silver Dagger och Andy Warhol nämns i båda versionerna. Anledningen till att listan med namn ändrades är säkerligen helt enkelt för att Simon ville strukturera om låten, den första versionen kan nästan ses som ett första utkast. Originalet finns med på The Paul Simon Songbook.

För att återgå till den senare, mest kända versionen:

I’ve been Norman Mailered, Maxwell Taylored.
I’ve been John O’Hara’d, McNamara’d.

Robert McNamara var USA:s försvarsminister när låten skrevs, 1966. Han var därför en av de högst ansvariga för Vietnamkriget och innehade posten när USA skickade in soldater och ”military advisors” för att se till att Vietnam lärde sig lyda och inte vara kommunistiskt. Att bli ”Robert McNamara’d into Submission” är alltså något väldigt dåligt då det kan innebära att man får bomber släppta på sig.

Robert McNamaras namn är ett av många som nämns i låten. Han är inte den ende med anknytning till Vietnamkriget som nämns heller. Maxwell Taylor, Chairman of the Joint Chiefs of Staff (eller USA:s försvarschef som det heter på svenska) nämns också. Taylor var personlig vän till både John F. Kennedy och framför allt Robert F. Kennedy, som till och med döpte ett av sina femtioelva barn efter honom. Deras nära relation gjorde Taylor till JFK:s de facto närmaste militära rådgivare. Det gjorde honom essentiell i början av Vietnamkriget då han övertalade en motvillig JFK att skicka 8000 soldater till Vietnam. Enligt H.R. McMasters bok Dereliction of Duty ska Taylor ha satt sig över de joint chiefs som tyckte att om USA skulle bli mer involverade i Vietnam måste det vara genom överväldigande styrka. Taylor ska inte ha fört deras åsikter om vidare till presidenten för att istället stödja McNamaras idé om gradvis ökande av krigsföringen.

Norman Mailers namn är det första som nämns. Mailer, en av företrädarna för New Journalism och högst involverad i ”the counterculture” under 60-talet var vid tiden främst känd för sina essäer. Den mest kända, The White Negro (1957), handlar om unga vita hipsters som gillade jazz och anammade svartas kultur som deras egen, vilka Mailer ser som psykopater. Mailer var en omdiskuterad litterär figur, precis som John O’Hara som nämns i nästa rad. Få författare har blivit så hånade som O’Hara, kanske med all rätt. Hans fars död gjorde att han inte hade råd att gå på Yale, ett faktum som många vittnat om störde honom in i det sista och formade hans personlighet. Ett sanslöst bekräftelsebehov och mindervärdeskomplex bodde i O’Hara, som fick beröm från vissa håll för sina noveller, men kritik från andra för sina fullängdsromaner. Dessutom hånades han av andra författare för hur uppenbart bekräftelsesökande han var. Enligt The New Yorker-kollegan Bernard Gill ville inte Yale ge honom ett hedersdoktorat då O’Hara själv bad om det. Enligt Frank MacShanes biografi The Life of John O’Hara såg han sig själv som favorit till Nobelpriset efter Hemingways död (Hemingway som dessutom en gång sarkastiskt sade ”Someone should take up a collection to send John O’Hara to Yale.”). När John Steinbeck fick priset 1962 kommenterade O’Hara ”Congratulations, I can think of only one other author I’d rather see get it.”, syftandes på sig själv. Han dog 1970, 65 år gammal, fyra efter låtens utgivning. Texten på hans gravsten skrev han själv. Den löd: Better than anyone else, he told the truth about his time. He was a professional. He wrote honestly and well.” Så modest var han inte. Är att bli John O’Hara’d att bli hånad för sin hybris och sina komplex? Är att bli Norman Mailered att bli omdebatterad för sina kontroversiella texter?

Det är inte enda gången Simon använder litterära skapare som referenspunkter i texter. I ”The Dangling Conversation”, som inleder sidan av Parsley, Sage, Rosemary and Thyme som ”A Simple Desultory…” finns på används Emily Dickinson och Robert Frost för att påvisa hur långt ifrån älskarna låten handlar om glidit ifrån varandra. Låtjaget läser formstränga Frost med sina långa versmonologer och älskarinnan den okonventionella, halvrimmande Dickinson.

Kopplat till det finns ett stiltypiskt drag för Simon & Garfunkel i den självreferens som görs när man utropar ”Andy Warhol, won’t you please come home?”. Det påminner om utropet ”Where have you gone Joe DiMaggio, our nation turns its lonely eyes to you?” i ”Mrs. Robinson”, ytterligare ett exempel på hur man använder kända personer för att förmedla något i sina texter. Den legendariske baseballspelaren Joe DiMaggio används där som en symbol för en genuin amerikansk hjälte. (Simon har långt senare vidareutvecklat varför DiMaggio var en hjälte för honom i en text för The New York Times 1999 efter DiMaggios död: http://www.nytimes.com/library/sports/baseball/dimaggio-simon-oped.html). Låten var från början avsedd att heta Mrs. Roosevelt och handlar  egentligen om Eleanor Roosevelt, eller då snarare symbolvärdet hon hade för Simon, än Mrs. Robinson som det ändrades till då låten blev ledmotivet i The Graduate. När man då i A Simple Desultory Phillipic använder Andy Warhol istället välter man symbolvärdet över ända då Warhol var en ikon på många sätt, men inte den sortens heroiska ikon som DiMaggio.

I’ve been Rolling Stoned and Beatled till I’m blind.

//

I’ve been Phil Spectored, resurrected.
I’ve been Lou Adlered, Barry Sadlered.
Well, I’ve paid all the dues I want to pay.
And I learned the truth from Lenny Bruce,

I nästa textrad utsätts det stackars låtjaget för samtidens två största musikfenomen, nämligen Rolling Stones och Beatles, tills han blir alldeles förblindad. I den påföljande versen blir han dock som tur är Phil Spectored, en återfödelse för hans karriär. Lou Adler, ytterligare en skivproducent förekommer senare, rimmat på Barry Sadler, singer-songwriter som blev känd för sina patriotiska låtar efter att ha återvänt från tjänst i Vietnam. Mick Jagger i Rolling Stones nämns senare, i samma rad där låtjaget blir ”Silver Daggered”, en referens till en 1800-tals folksång som Joan Baez gjort en känd version av sex år tidigare, Baez som var en frekvent kollaboratör med Dylan i hans tidiga karriär.

Låtjaget lär sig sanningen från Lenny Bruce, den nu ikoniske komikern, som faktiskt hann dö i tidsspannet mellan att låten spelades in den13 juni och släpptes den 10 oktober. Bruce var en på många sätt banbrytande komiker, som var högst involverad i samma kulturella strömningar som Dylan och andra under 60-talet.

I’ve been Ayn Randed, nearly branded

Ayn Rands magnum opus Atlas Shrugged (1957), libertarianers bibel, hade kommit ut nästan ett decennium tidigare, blivit bestseller och sågats av kritikerkåren.  Ayn Rand ville dock inte själv kännas vid libertarianer (och bildade, ironiskt nog för en så antireligiös människa, en egen slags kult av objektivister) Ideologiskt ligger Dylan och Rand långt ifrån varandra. Men på ett liknande sätt kände sig Dylan desillusionerad med protestmusikrörelsen, känslor han uttryckte i Maggie’s Farm. Är att bli Ayn Randed starkt knuten till en ideologi, rörelse eller idéströmning trots att man själv inte vill?

I knew a man, his brain was so small,
He couldn’t think of nothing at all.
He’s not the same as you and me.
He doesn’t dig poetry. He’s so unhip that
When you say Dylan, he thinks you’re talking about Dylan Thomas,
Whoever he was.
The man ain’t got no culture,

Den tredje versen skiljer sig i uppbyggnaden från de tidigare, och parodin blir skarpare. Låtjaget visar sin ignorans och sitt övermod när han konstaterar att en man han kände var dum och okultiverad då han var ohipp och ”not the same as you and me”, eftersom han inte gillade poesi. Det är också det enda stället i låten där lyssnaren direkt tilltalas. Raden ”when you say Dylan, he thinks you’re talking about Dylan Thomas, whoever he was” skapar metanivåer av referenser i texten. Här åsyftas alltså den verklige Bob Dylan direkt när det på andra ställen görs referenser till honom och hans låtar. Bob Dylan (född Robert Zimmerman) lånade Dylan Thomas förnamn till sitt artistnamn, något han själv erkänt. Möjligtvis kände Simon till det. Om inte är referensen ändå till en poet som hålls högre i kanon än Bob Dylan, men inte av låtjaget.

Communist, ‘cause I’m left-handed.
That’s the hand I use, well, nevermind!

//

And all my wealth won’t buy me health,
So I smoke a pint of tea a day.

//

I’ve been mothered, fathered, aunt and uncled,
Been Roy Haleed and Art Garfunkeled.
I’ve just discovered somebody’s tapped my phone

Den första versen avslutas med en rad där låtjaget anklagas för att vara kommunist då han är vänsterhänt, och sedan en allusion till masturbation. Absurdismen i låten skruvas upp efterhand med hjälp av slutraderna i varje vers. Exempelvis avslutas sista versen med att Roy Halee, Simon & Garfunkels producent, och Art Garfunkel själv förekommer. Absurditeten når sin topp när Paul Simon på slutet helt enkelt utropar genren ”folk rock!” och falskspelar ett munspelssolo, som avbryts av en ljudlig smäll då munspelet går i golvet. Låtjaget ropar beklagande efter ”Albert”, vilket syftar på Dylans manager Albert Grossman. Att låta sången urarta på det viset är ett sätt att öka parodin, på samma sätt som Monty Python-sketcher ofta blev mer och mer bisarra tills de till slut helt urartade.

**

But it’s alright, ma,
Everybody must get stoned.

Dessa, de rakaste Dylan-referenserna i låten, kommer i slutet av tredje versen när Simon citerar från två av Dylans senaste hits, ”It’s Alright Ma (I’m Only Bleeding)” och ”Rainy Day Women #12 & 34”. Det blir uppenbart att det är en Dylan-parodi nu. Om man skulle missat alla referenser innan och sättet på vilket Simon härmar Dylans stil.

Vad allt det ”Bob Dylan” räknar upp som han utsätts för betyder kan diskuteras, dess grundliga effekt är att han blir utsatt för dem. För är det någonting den riktige Bob Dylans låtjag ofta blir är det utsatt; i Subterranean Homesick Blues verkar regeringen vara ute efter honom, i Maggie’s Farm känner han sig instängd av protestmusik-rörelsen han är en del av, i Rainy Day Woman #12 & 35 blir alla stenade.

Varför Simon & Garfunkel gör parodin är självklart en viktig fråga, men faktiskt inte så intressant. Det verkar inte ha varit någon schism mellan dem, faktum är att duon till och med gjort en cover av en Dylan-låt (The Times They Are-A-Changing på debutalbumet Wednesday Morning, 3 AM). Som Judith Piepe skriver på albumets ”liner notes”:

”This is, of course, a take-off, a take-on, a private joke, but no joke is all that private or any less serious for being a joke.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + fyra =