Meny Stäng

I’ve been Robert McNamara’d into submission – Simon, Garfunkel och världens bästa Dylanparodi

Av William Edström

Simon & Garfunkel
Simon & Garfunkel

 

Bob Dylan släppte albumet Blonde on Blonde 1966 som den sista delen i ”rocktrilogin” med Bring It All Back Home och Highway 61 Revisited. Albumet och trilogin var en omedelbar succé och har sedan dess varit ”the critical darling av critical darlings” De har plats 31, 9 och 4 på Rolling Stones lista över historiens 500 bästa album. De är tre av totalt elva Dylan-album på listan, och ”Like a Rolling Stone” är enligt Rolling Stone den bästa låten genom tiderna. Kanske inte så förvånande då de döpte sig efter den.

Samtidigt som Blonde on Blonde släpptes jobbade Simon & Garfunkel på sitt tredje album Parsley, Sage, Rosemary and Thyme. Efter att debutalbumet Wednesday Morning, 3 AM blivit en besvikelse i försäljningssiffror splittrades duon för andra men verkligen inte sista gången. Paul Simon reste till England och försökte etablera sig som soloartist där istället. Utan deras vetskap gjordes en ny mix av The Sound of Silence från det första albumet och blev då en hitsingel. Mer tidigare skrivet material samlades och två nya låtar skrevs till albumet Sounds of Silence, släppt i januari 1966 som sålde bättre än debuten. Återförenade spelade man in Parsley, Sage, Rosemary and Thyme, som blev ett genombrott för duon. På albumet finns låten ”A Simple Desultory Philippic (Or How I Was Robert McNamara’d into Submission)”, mitt på andra sidan av LP:n. En snabb sak inklämd mellan ”Flowers Never Bend with the Rainfal”l och finstämda ”For Emily (Whenever I May Find Her)”. Den låter inte som något annat Simon & Garfunkel spelat in. Vad det låter som är en Bob Dylan-låt. Det är det inte. Det är däremot den bästa Dylan-parodin någonsin – varför?

Låttiteln sticker ut genom sin längd och svårbegriplighet. Huvudtiteln vilar på två ovanliga engelska ord, obekanta även för de flesta med språket som modersmål. Merriam-Websters ordbok definierar ”desultory” som “not having a plan or purpose” eller “done without serious effort. ”Philippic” definieras som ”a discourse or declamation full of bitter condemnationoch hänvisar vidare till tirade. Det handlar alltså om En Enkel Osammanhängande Tirad, som så många av Dylans låtar är. Undertiteln inom parenteser refererar till Dylans tendens för det, exempelvis It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding). Så vad betyder det att bli ”Robert McNamara’d into Submission”?

En lång rad namn nämns i verserna, och modifieras alla med ändelsen –d/-ed, så att de blir verb. Textraderna de förekommer i börjar alla med ”I’ve been…”. Låten är alltså skriven ur diktjagets synvinkel, och hen låter väldigt mycket som Bob Dylan, när han orerar om det han utsätts för, likt exempelvis i ”Subterranean Homesick Blues”.

Texten lyder i sin helhet:

I’ve been Norman Mailered, Maxwell Taylored.
I’ve been John O’Hara’d, McNamara’d.
I’ve been Rolling Stoned and Beatled till I’m blind.
I’ve been Ayn Randed, nearly branded
Communist, ’cause I’m left-handed.
That’s the hand I use, well, nevermind!

I’ve been Phil Spectored, resurrected.
I’ve been Lou Adlered, Barry Sadlered.
Well, I’ve paid all the dues I want to pay.
And I learned the truth from Lenny Bruce,
And all my wealth won’t buy me health,
So I smoke a pint of tea a day.

I knew a man, his brain was so small,
He couldn’t think of nothing at all.
He’s not the same as you and me.
He doesn’t dig poetry. He’s so unhip that
When you say Dylan, he thinks you’re talking about Dylan Thomas,
Whoever he was.
The man ain’t got no culture,
But it’s alright, ma,
Everybody must get stoned.

I’ve been Mick Jaggered, silver daggered.
Andy Warhol, won’t you please come home?
I’ve been mothered, fathered, aunt and uncled,
Been Roy Haleed and Art Garfunkeled.
I’ve just discovered somebody’s tapped my phone.

Folk rock!

I’ve lost my harmonica Albert.

 

Låtens tillkomsthistorik är inte helt rak. Simon hade ett år tidigare själv spelat in en version av låten i London, då med undertiteln ”Or How I Was Lyndon Johnson’d into Submission”. Förutom presidentens byttes en hel del andra namn ut mellan de olika versionerna. I originalet nämns förutom Johnson även författarna Jack Kerouac och James Joyce, Barry Kornfeld (andregitarrist på Simon & Garfunkels debut), Tom Wilson (som producerat Dylan och producerade Simon & Garfunkels debut samt elektriska versionen av The Sounds of Silence), skådespelaren Walter Brennan, boxaren Cassius Clay (senare Muhammed Ali), baptistmissionären John Birch, brittiska jazzgitarristen Diz Disley, Walt Disney, John Lennon, indiska politikern Krishna Menon, munsspelaren Larry Adler, Storbritanniens flagga Union Jack och berömda bilmodellen Rolls Royce. Rolling Stones, Beatles, Ayn Rand, Art Garfunkel, Dylan Thomas, Lenny Bruce, låten Silver Dagger och Andy Warhol nämns i båda versionerna. Anledningen till att listan med namn ändrades är säkerligen helt enkelt för att Simon ville strukturera om låten, den första versionen kan nästan ses som ett första utkast. Originalet finns med på The Paul Simon Songbook.

För att återgå till den senare, mest kända versionen:

I’ve been Norman Mailered, Maxwell Taylored.
I’ve been John O’Hara’d, McNamara’d.

Robert McNamara var USA:s försvarsminister när låten skrevs, 1966. Han var därför en av de högst ansvariga för Vietnamkriget och innehade posten när USA skickade in soldater och ”military advisors” för att se till att Vietnam lärde sig lyda och inte vara kommunistiskt. Att bli ”Robert McNamara’d into Submission” är alltså något väldigt dåligt då det kan innebära att man får bomber släppta på sig.

Robert McNamaras namn är ett av många som nämns i låten. Han är inte den ende med anknytning till Vietnamkriget som nämns heller. Maxwell Taylor, Chairman of the Joint Chiefs of Staff (eller USA:s försvarschef som det heter på svenska) nämns också. Taylor var personlig vän till både John F. Kennedy och framför allt Robert F. Kennedy, som till och med döpte ett av sina femtioelva barn efter honom. Deras nära relation gjorde Taylor till JFK:s de facto närmaste militära rådgivare. Det gjorde honom essentiell i början av Vietnamkriget då han övertalade en mot