Meny Stäng

Text OCH musik: Krönika av Göran Strömqvist

Av Göran Strömqvist
Beggar's_Opera_libretto_with_music_VA

Att gå på opera är intressant. Man erbjuds kommunikation på bred front genom musik, storytelling, kroppsligt agerande, scenografi och programinformation. Ibland får man möjlighet till textlig och musikalisk förberedelse någon dag innan föreställningen. Dessutom ger pauserna under föreställningen möjlighet till utbyte av synpunkter med andra. Sammantaget ett rikt kulturellt utbud för den aktiva operabesökaren.

Jag vet inte när den löpande textremsan infördes i operahusen, men dessförinnan fick man nöja sig med att gissa detaljer i handlingen, bland annat den som sopranerna meddelade i sin sång. Texten dränktes i de andra sångarnas röster och i orkesterklangen. Jag tänker ofta på den situationen när jag går på livekonsert med en rockgrupp. Operan har trots allt en stabil innehållsryggrad i artisternas kroppsliga agerande, man kysser varandra, sticker kniven i motståndaren, gråter övergivet. Men vad har en rockmusiker som stöd för att den skrivna texten ska gå fram? Som bäst två kvaliteter: dämpad musik så att texten hörs och en tydlig diktion i framförandet. Som sämst en förkrossande ljudbild som beledsagar ett indistinkt textframförande. När jag ser och hör ett band där gitarristen springer fram och tillbaka på scenen, gör små hopp och sjunger något som ingen i publiken kan uppfatta, så undrar jag vad det handlar om. Runt om mig visslar man och klappar händerna, stirrar och lyssnar hänfört på framförandet. För vem sjunger artisten? För sig själv? Texten kan ha poetiska kvaliteter som går förbi oss som lyssnar. Olika saker ska ju samverka i en konsert. Musiken ska känslomässigt påverka oss och texten nå intellektet. Först då förstår jag kanske också hoppandet på scenen.

Men rockbanden är inte ensamma om denna otydlighet. I all musik med vokal grund eller vokala inslag dyker problemet upp. I körmusiken till exempel dränks in