Meny Stäng

Att skratta för livet: Nedslag i Monty Pythons sångsk(r)att

 

Av Hampus Östh Gustafsson

Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0
Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0

Vi är utsatta för ett mordförsök. Vi har skrattat fel och Johan Rabaeus vill straffa oss med döden. Vi sitter i mörkret på Scalateatern och får höra att vi är på väg att kvävas. Så är föreställningens ramverk utformat. Men i sista stund vaknar vi ändå till liv igen under Grotescos ”näradödenrevy”.

Man kan fråga sig vad det egentligen var som räddade oss. Bortsett från att vi efteråt släpptes ut i Stockholmsnatten och kunde fylla lungorna med frisk luft går det också att se det som om skrattet på ett symboliskt plan läts besegra döden. Grotesco gav oss skrattet som en livsbejakande kraft. Det är de inte först med. Gör vi tillbakablickar i komedins historia visar sig skrattet ofta vara det enda som återstår när människan utelämnas till det avgrundstomma mörkret.

Grotescogruppens föreställning på Scala har hyllats, precis som deras tv-serie med sketcher som redan hunnit bli klassiska, till exempel ”Ett kilo mjöl”. Det är knappast någon hemlighet att de hämtat inspiration från en annan humorgrupp, en grupp vars betydelse för komedin har jämförts med Beatles betydelse för musiken.

I avsnittet ”Metahumor” från 2010 hänvisar Grotesco explicit till det brittiska humorkollektivet Monty Python och deras flygande cirkus. Avsnittet är inte bara roligt, utan även en insiktsfull undersökning av humorns funktion och villkor som mynnar ut i att Hasse Alfredsson, som ett slags svensk humors gudfader, träder fram under en filmning på ett rymdskepp och ropar ”bryt!”. Efter att olika metaperspektiv staplats på varandra i en intrikat konstruktion tar han ned allting på jorden igen och förklarar att det är det dummaste han sett. Metahumor borde väl handla om någon som står på bryggan och metar med ett metspö, påpekar han, till synes uppgiven, och föreslår några rimmade skämt som inkluderar en haj och en sej. Den komplexa humorn rasar som ett korthus ställd mot denna simpla, ordvitsbaserade komik.

Samma växlingar, mellan högt och lågt, avancerat och enkelt, står ständigt att finna hos Monty Python. Ena stunden slår de varandra med fiskar, härjar om döda papegojor eller låter John Cleese gå på ett lustigt sätt, för att nästa sekund ta sig an frågan om livets mening eller dissekera komedin som genre. Jag skulle vilja hävda att Monty Pythons betydelse till stor del bottnar just i deras återkommande självreflektioner. Genom metainslag där de gör humor om humor och avbryter eller ifrågasätter sina egna sketcher lyckas de väcka frågor om vad humor egentligen är, men kanske också om varför vi över huvud taget behöver skratta. Ibland kan humorn tillhandahålla strategier som låter oss förlikas med de situationer som verkar allra mest hopplösa.

Inte minst i Monty Pythons sånger, som oftast är skrivna och framförda av Eric Idle, är det tydligt hur humorn kan fungera som en slags överlevnadsstrategi, eller i alla fall ett redskap för att förhålla oss till livets svåra frågor. I sångerna räds de inte att ta sig an det metafysiska. Det är både komiskt och kosmiskt:

Why are we here? What’s life all about?
Is God really real, or is there some doubt?
Well, tonight, we’re going to sort it all out,
For, tonight, it’s ’The Meaning of Life’.

Affisch till The Meaning of Life från 1983.
Affisch till The Meaning of Life från 1983.

Dessa frågor ställs i titelsången till Monty Pythons sista långfilm, The Meaning of Life (1983). Det klassiska problemet om hönan och ägget tas upp och Idle ställer sig frågan vad människan egentligen är för något. Är vi ”just one of God’s little jokes” eller ”just simply spiralling coils / Of self-replicating DN– nay, nay, nay, nay, nay, nay, nay”? Trots den skämtsamma tonen rymmer frågeställningarna en stor dos allvar.

Att historia, filosofi och naturvetenskap spelar en viktig roll för Monty Python förvånar knappast med tanke på deras Oxbridgebakgrund (Michael Palin och Terry Jones träffades i Oxford, John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle studerade alla i Cambridge, medan Terry Gilliam kommer från USA). Det filosofiska har tagit sitt tydligaste uttryck i ”Bruce’s Philosophers’ Song” där alkohol och berömda filosofer kombineras med stor kreativitet. ”Rene Descartes was a drunken fart: ’I drink, therefore I am’”, sjunger de och leker med filosofens berömda cogito, ergo sum-sats. Att på detta vis para ihop företeelser som inte förväntas ha med varandra att göra – högt och lågt – och låta något till synes bekant framträda i ett nytt ljus är kanske ett av humorns mest klassiska grepp.

MP Philosophy
Affisch till Monty Pyhon and Philosophy.

Man kan fråga sig om detta egentligen inte är ett utslag av den främmandegöring som enligt de ryska formalisterna utmärker skönlitteraturen. Precis som god poesi kan Monty Pythons skämt och sånger rucka på våra invanda föreställningar och konventioner och ge ny tillgång till det verkliga. I detta ligger något emancipatoriskt, eller rentav karnevaleskt för att tala med Michail Bachtin. Ibland blir det lättare att uthärda vardagens vedermödor om man vänder upp och ned på hela den etablerade ordningen, genom såväl medeltidens karnevaler som moderna humorserier på tv.

Karnevalstämning råder också i det berömda musikalnumret ”Every Sperm is Sacred” som förekommer i The Meaning of Life. Efter att fadern i en fattig, katolsk Yorkshirefamilj förklarat för sina 63 barn att de måste säljas till vetenskapliga experiment brister snart hela staden ut i sång. Det blir tämligen absurt när såväl barn som nunnor sjunger i kör:

Every sperm is sacred,
Every sperm is great,
If a sperm is wasted,
God gets quite irate.

MP-Life-of-Brian
Affish till Life of Brian.

Det här är inte enda gången Monty Python varit kontroversiella i sin behandling av religiösa frågor. När de i Life of Brian (1979) parodierade tilldragelserna kring Jesu födelse och död blev många provocerade. Filmen förbjöds exempelvis under en tid både på Irland och i Norge. Att de vågar gripa in i känsliga och dagsaktuella frågor har varit en av Monty Pythons styrkor, men deras humor får också tyngd genom att de gräver djupt in i berättelser som har legat till grund för den västerländska civilisationen. Så gjorde de även i filmen Monty Python and the Holy Grail (1975), där de utgick från den medeltida Kung Arthurlegenden.

Intressant nog bidrog olika musiker till finansieringen av dessa båda filmer. 1975 hjälpte bland annat Pink Floyd och Led Zeppelin till, och 1979 var det George Harrisons tur. I båda filmerna spelar sång och musik viktiga roller. Monty Python and the Holy Grail innehåller till exempel sången ”Knights of the Round Table”, där första versen lyder:

We’re knights of the round table, we dance whene’re we’re able.
We do routines, and chorus scenes with footwork imp-e-cable;
We dine well here in Camelot, we eat ham and jam and spam alot.

Sista raden har även gett namn åt Eric Idles framgångsrika musikal Spamalot, framför allt baserad på material från ovan nämnda film. För några år sedan spelades musikalen i svensk tappning i Malmö och Stockholm, bland annat med Grotescomedlemmen Henrik Dorsin som kung Arthur.

Men redan i BBC-serien Monty Python’s Flying Circus (1969–1974) förekom vissa minnesvärda sånger, till exempel ”The Lumberjack Song”, som senare har framförts under olika liveföreställningar. Här finner vi återigen ett exempel på när till synes inkongruenta element sammanfogas. En vid första anblicken maskulin skogshuggare, Michael Palin, sjunger om hur han ”cut down trees” för att sedan, till medskådespelerskan Connie Booth och den repeterande körens förvåning, plötsligt meddela att:

I like to press wild flowers.
I put on women’s clothing,
And hang around in bars.

Återigen den oväntade vändningen som är humorns signum, där vi går miste om det förväntade (vilket inte minst Immanuel Kant har resonerat kring i anslutning till det som brukar kallas inkongruitetsteorin). I Monty Pythons fall handlar detta ofta om att visa hur absurd tillvaron är. Effekten detta ger kan på samma gång upplevas som skrämmande och tröstande. Det blir inte minst tydligt i ”The Galaxy Song” från The Meaning of Life, som i samband Monty Pythons avskedsföreställningar 2014 spelades in på nytt, med självaste Stephen Hawking som sångare. Den inleds så här:

Whenever life gets you down, Mrs. Brown,
And things seem hard or tough,
And people are stupid, obnoxious or daft,
And you feel that you’ve had quite eno-o-o-o-o-ough,

Just remember that you’re standing on a planet that’s evolving
And revolving at 900 miles an hour.
It’s orbiting at 19 miles a second, so it’s reckoned,
The sun that is the source of all our power.
Now the sun, and you and me, and all the stars that we can see,
Are moving at a million miles a day,
In the outer spiral arm, at 40,000 miles an hour,
Of a galaxy we call the Milky Way.

Plötsligt känns människan ganska liten. Det kan vara plågsamt att acceptera. Men samtidigt får vi, med insikten om att ”our galaxy itself is one of millions of billions / In this amazing and expanding universe”, ett större perspektiv som visar att mycket av det vi bekymrar oss över egentligen är ganska obetydligt.

So remember, when you’re feeling very small and insecure,
How amazingly unlikely is your birth;
And pray that there’s intelligent life somewhere out in space,
’Cause there’s bugger all down here on Earth!

Vi kanske ska vara glada att vi existerar över huvud taget. Eller åtminstone kan vi se det här som en påminnelse om att ägna oss åt de verkliga problemen, som det trots allt finns gott om i världen av idag. För, som Idle sjunger i ”Meaning of Life”: ”For millions, this ’life’ is a sad vale of tears”. För att hantera detta kan humorn verka som ett terapeutiskt redskap, även om det ibland leder till svåra överväganden när gränserna för det tabubelagda korsas. Till och med i anslutning till Förintelsen har flera filmskapare vänt sig till den komiska genren, till exempel Roberto Benigni i filmen Livet är underbart (1997).

Om filmen skriver Justin Geldzahler på sajten Splitsider att:

La Vita è Bella succeeds as a great comedy because its humor is motivated by pure love. […] The pratfalls are backed by sincere emotion while remaining pratfalls nonetheless. The film is neither bitter nor ironic. Life is indeed beautiful. More films should celebrate it.

MP-Jesus
Ur filmen Life of Brian.

En verklig hyllning till livet finner vi i Monty Pythons mest berömda sångnummer: ”Always Look on the Bright Side of Life”. I den klassiska korsfästningsscenen i Life of Brian hänger protagonisten slutligen på korset, övergiven tillsammans med sina ”medbrottslingar”, efter att ha gått miste om flera uppenbarade möjligheter att räddas. I denna stund, när han väntar på sin ofrånkomliga och meningslösa död, hör han plötsligt en röst, inte någon himmelsk, men väl en mänsklig sådan, från korset bredvid.

Cheer up, Brian. You know what they say.
Some things in life are bad,
They can really make you mad.
Other things just make you swear and curse.
When you’re chewing on life’s gristle,
Don’t grumble, give a wistle!
And this’ll help things turn out for the best…
And…

…always look on the bright side of life!

Det är Eric Idle som börjar sjunga. Han konstaterar att ”life is quite absurd, / And death’s the final word” och fortsätter sedan triumferande: