Meny Stäng

Att skratta för livet: Nedslag i Monty Pythons sångsk(r)att

 

Av Hampus Östh Gustafsson

Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0
Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0

Vi är utsatta för ett mordförsök. Vi har skrattat fel och Johan Rabaeus vill straffa oss med döden. Vi sitter i mörkret på Scalateatern och får höra att vi är på väg att kvävas. Så är föreställningens ramverk utformat. Men i sista stund vaknar vi ändå till liv igen under Grotescos ”näradödenrevy”.

Man kan fråga sig vad det egentligen var som räddade oss. Bortsett från att vi efteråt släpptes ut i Stockholmsnatten och kunde fylla lungorna med frisk luft går det också att se det som om skrattet på ett symboliskt plan läts besegra döden. Grotesco gav oss skrattet som en livsbejakande kraft. Det är de inte först med. Gör vi tillbakablickar i komedins historia visar sig skrattet ofta vara det enda som återstår när människan utelämnas till det avgrundstomma mörkret.

Grotescogruppens föreställning på Scala har hyllats, precis som deras tv-serie med sketcher som redan hunnit bli klassiska, till exempel ”Ett kilo mjöl”. Det är knappast någon hemlighet att de hämtat inspiration från en annan humorgrupp, en grupp vars betydelse för komedin har jämförts med Beatles betydelse för musiken.

I avsnittet ”Metahumor” från 2010 hänvisar Grotesco explicit till det brittiska humorkollektivet Monty Python och deras flygande cirkus. Avsnittet är inte bara roligt, utan även en insiktsfull undersökning av humorns funktion och villkor som mynnar ut i att Hasse Alfredsson, som ett slags svensk humors gudfader,