Meny Stäng

Att skratta för livet: Nedslag i Monty Pythons sångsk(r)att

 

Av Hampus Östh Gustafsson

Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0
Monty Python Foto: Paul Townsend. CC-BY-ND-2.0

Vi är utsatta för ett mordförsök. Vi har skrattat fel och Johan Rabaeus vill straffa oss med döden. Vi sitter i mörkret på Scalateatern och får höra att vi är på väg att kvävas. Så är föreställningens ramverk utformat. Men i sista stund vaknar vi ändå till liv igen under Grotescos ”näradödenrevy”.

Man kan fråga sig vad det egentligen var som räddade oss. Bortsett från att vi efteråt släpptes ut i Stockholmsnatten och kunde fylla lungorna med frisk luft går det också att se det som om skrattet på ett symboliskt plan läts besegra döden. Grotesco gav oss skrattet som en livsbejakande kraft. Det är de inte först med. Gör vi tillbakablickar i komedins historia visar sig skrattet ofta vara det enda som återstår när människan utelämnas till det avgrundstomma mörkret.

Grotescogruppens föreställning på Scala har hyllats, precis som deras tv-serie med sketcher som redan hunnit bli klassiska, till exempel ”Ett kilo mjöl”. Det är knappast någon hemlighet att de hämtat inspiration från en annan humorgrupp, en grupp vars betydelse för komedin har jämförts med Beatles betydelse för musiken.

I avsnittet ”Metahumor” från 2010 hänvisar Grotesco explicit till det brittiska humorkollektivet Monty Python och deras flygande cirkus. Avsnittet är inte bara roligt, utan även en insiktsfull undersökning av humorns funktion och villkor som mynnar ut i att Hasse Alfredsson, som ett slags svensk humors gudfader, träder fram under en filmning på ett rymdskepp och ropar ”bryt!”. Efter att olika metaperspektiv staplats på varandra i en intrikat konstruktion tar han ned allting på jorden igen och förklarar att det är det dummaste han sett. Metahumor borde väl handla om någon som står på bryggan och metar med ett metspö, påpekar han, till synes uppgiven, och föreslår några rimmade skämt som inkluderar en haj och en sej. Den komplexa humorn rasar som ett korthus ställd mot denna simpla, ordvitsbaserade komik.

Samma växlingar, mellan högt och lågt, avancerat och enkelt, står ständigt att finna hos Monty Python. Ena stunden slår de varandra med fiskar, härjar om döda papegojor eller låter John Cleese gå på ett lustigt sätt, för att nästa sekund ta sig an frågan om livets mening eller dissekera komedin som genre. Jag skulle vilja hävda att Monty Pythons betydelse till stor del bottnar just i deras återkommande självreflektioner. Genom metainslag där de gör humor om humor och avbryter eller ifrågasätter sina egna sketcher lyckas de väcka frågor om vad humor egentligen är, men kanske också om varför vi över huvud taget behöver skratta. Ibland kan humorn tillhandahålla strategier som låter oss förlikas med de situationer som verkar allra mest hopplösa.

Inte minst i Monty Pythons sånger, som oftast är skrivna och framförda av Eric Idle, är det tydligt hur humorn kan fungera som en slags överlevnadsstrategi, eller i alla fall ett redskap för att förhålla oss till livets svåra frågor. I sångerna räds de inte att ta sig an det metafysiska. Det är både komiskt och kosmiskt:

Why are we here? What’s life all about?
Is God really real, or is there some doubt?
Well, tonight, we’re going to sort it all out,
For, tonight, it’s ’The Meaning of Life’.

Affisch till The Meaning of Life från 1983.
Affisch till The Meaning of Life från 1983.

Dessa frågor ställs i titelsången till Monty Pythons sista långfilm, The Meaning of Life (1983). Det klassiska problemet om hönan och ägget tas upp och Idle ställer sig frågan vad människan egentligen är för något. Är vi ”just one of God’s little jokes” eller ”just simply spiralling coils / Of self-replicating DN– nay, nay, nay, nay, nay, nay, nay”? Trots den skämtsamma tonen rymmer frågeställningarna en stor dos allvar.

Att historia, filosofi och naturvetenskap spelar en viktig roll för Monty Python förvånar knappast med tanke på deras Oxbridgebakgrund (Michael Palin och Terry Jones träffades i Oxford, John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle studerade alla i Cambridge, medan Terry Gilliam kommer från USA). Det filosofiska har tagit sitt tydligaste uttryck i ”Bruce’s Philosophers’ Song” där alkohol och berömda filosofer kombineras med stor kreativitet. ”Rene Descartes was a drunken fart: ’I drink, therefore I am’”, sjunger de och leker med filosofens berömda cogito, ergo sum-sats. Att på detta vis para ihop företeelser som inte förväntas ha med varandra att göra – högt och lågt – och låta något till synes bekant framträda i ett nytt ljus är kanske ett av humorns mest klassiska grepp.

MP Philosophy
Affisch till Monty Pyhon and Philosophy.

Man kan fråga sig om detta egentligen inte är ett utslag av den främmandegöring som enligt de ryska formalisterna utmärker skönlitteraturen. Precis som god poesi kan Monty Pythons skämt och sånger rucka på våra invanda föreställningar och konventioner och ge ny tillgång till det verkliga. I detta ligger något emancipatoriskt, eller rentav karnevaleskt för att tala med Michail Bachtin. Ibland blir det lättare att uthärda vardagens vedermödor om man vänder upp och ned på hela den etablerade ordningen, genom såväl medeltidens karnevaler som moderna humorserier på tv.

Karnevalstämning råder också i det berömda musikalnumret ”Every Sperm is Sacred” som förekommer i The Meaning of Life. Efter att fadern i en fattig, katolsk Yorkshirefamilj förklarat för sina 63 barn att de måste säljas till vetenskapliga experiment brister snart hela staden ut i sång. Det blir tämligen ab