Meny Stäng

Det är inte du, det är jag – Att växa ifrån ett band

Av Johanna Bengtsson

Mew. Foto: Pressbild
Mew. Foto: Pressbild

För kanske tio år sedan, när jag var i tjugoårsåldern, lyssnade jag mycket på det danska indierockbandet Mew. De hade ett bombastiskt sound, med effektlådor och röstläge som ibland lånades från metal-scenen och fantasieggande kryptiska texter. Sedan jag i tonåren börjat närma mig texter, både som litteratur och i musikaliska sammanhang, som krävde ett större mått av tolkning hade jag alltmer kommit att uppskatta den intellektuella utmaningen detta innebar. På lätt arrogant tonårsmanér hade jag också tagit för vana att förkasta det jag såg som ytligt. Ironiskt nog gjorde jag ofta denna distinktion, mellan vad som var djupt och ytligt, ganska hastigt. Den tolkningspotential, som Mew erbjöd, kändes intuitivt som antitesen till ytlig.

I april i år släppte Mew sitt sjätte album (lite beroende på hur man räknar). +/- är ett album som i vissa avseenden rörande till exempel sound tar Mew framåt, men i andra avseenden rotar dem ytterligare i de attribut jag sedan tidigare förknippar med deras textestetik; vaga anspelningar på bitterljuva kärlekshistorier, en ständig närvaro av ett ganska konkret ”du”, och en relativ nonchalans gentemot rytm och flöde i texten. Soundet domineras alltjämt av synthar och effektbemängda gitarrer. Sångaren Jonas Bjerres röst tycks nu ligga ännu längre bak i mastringen än tidigare, nu dessutom lätt beslöjad. Öppningsspåret ”Satellites” följer sett till arrangemanget bekanta mönster – ett i verserna uppfordrande trumbeat med ganska tunga ettor och treor som exploderar till mer luftigt atmosfäriska refränger, för att sedan gradvis glida in i ett stadigt drivet popkomp. Lagom till detta får Bjerre får sällskap av körer och därmed försvinner ännu längre bort från lyssnaren. Utan att texten för den skull går förlorad eftersom det är samma refrängrader som upprepas: ”And I’d rather