Meny Stäng

Det är inte du, det är jag – Att växa ifrån ett band

Av Johanna Bengtsson

Mew. Foto: Pressbild
Mew. Foto: Pressbild

För kanske tio år sedan, när jag var i tjugoårsåldern, lyssnade jag mycket på det danska indierockbandet Mew. De hade ett bombastiskt sound, med effektlådor och röstläge som ibland lånades från metal-scenen och fantasieggande kryptiska texter. Sedan jag i tonåren börjat närma mig texter, både som litteratur och i musikaliska sammanhang, som krävde ett större mått av tolkning hade jag alltmer kommit att uppskatta den intellektuella utmaningen detta innebar. På lätt arrogant tonårsmanér hade jag också tagit för vana att förkasta det jag såg som ytligt. Ironiskt nog gjorde jag ofta denna distinktion, mellan vad som var djupt och ytligt, ganska hastigt. Den tolkningspotential, som Mew erbjöd, kändes intuitivt som antitesen till ytlig.

I april i år släppte Mew sitt sjätte album (lite beroende på hur man räknar). +/- är ett album som i vissa avseenden rörande till exempel sound tar Mew framåt, men i andra avseenden rotar dem ytterligare i de attribut jag sedan tidigare förknippar med deras textestetik; vaga anspelningar på bitterljuva kärlekshistorier, en ständig närvaro av ett ganska konkret ”du”, och en relativ nonchalans gentemot rytm och flöde i texten. Soundet domineras alltjämt av synthar och effektbemängda gitarrer. Sångaren Jonas Bjerres röst tycks nu ligga ännu längre bak i mastringen än tidigare, nu dessutom lätt beslöjad. Öppningsspåret ”Satellites” följer sett till arrangemanget bekanta mönster – ett i verserna uppfordrande trumbeat med ganska tunga ettor och treor som exploderar till mer luftigt atmosfäriska refränger, för att sedan gradvis glida in i ett stadigt drivet popkomp. Lagom till detta får Bjerre får sällskap av körer och därmed försvinner ännu längre bort från lyssnaren. Utan att texten för den skull går förlorad eftersom det är samma refrängrader som upprepas: ”And I’d rather be a satellite /
And I’m picking up the phone”, så men vet, eller anar i alla fall vad som händer.

Efter Satellites har man fått lite momentum, och Mew bränner på in i en ganska jämntjock upptempolåt, ”Witness”, vars refräng dock strävar ut ur mittfåran med sin mindre förutsägbara periodicitet och textrytm:

Listen, they’re shouting the slogans we forgot
As time went with us
I know now
We were never young in the mesh of youth
And we are told, told to love 

Sedan fortsätter det liksom så. Samma knep med lätt uppbruten periodicitet, något enstaka inslag av polyrytmik, luftiga refränger och bitiga verser. Harmonierna är också ganska likartade. Och texterna för den delen. Men jag får ändå inte intrycket av att man jobbat med en berättelse eller ett koncept, och att den relativa enformigheten därmed skulle fylla någon slags narratologiskt syfte. Snarare känns det som ett förnöjt, om än skickligt, låtskrivande. Man har hittat något man gillar och gör det tio gånger under den dryga timme som är +/- sammantagna speltid.

Mews album +/-
Mews album +/-

Det som sticker ut i anspråk är tiominuterskompositionen ”Rows” som inleds som en ganska traditionell finstämd ballad, återigen med den beslöjade sången som även här flyttar sig fram och åter i ljudbilden. Så småningom bygger den upp till ett allt större sound och ett tungt powerballadkomp som gradvis går över i en distad instrumentaldel där sången återigen vandrar bakåt för att sedan i en upptempodel där vi möter en helt ny harmonik tonar ut i fjärran och låter kompositionen landa i något mer instrumentalt. Konstruktionen har en progressivitet som antyder att det finns någon form av koncept. Som dock i de flesta andra avseenden med +/- undflyr mig.

Både arrangemangen och texterna landar i ett ljusare läge än de tidigare albumen. Harmoniken är oftare durorienterad, och innehåller färre färgtoner. Den är inte heller inmurad bakom tjocka arrangemang.  Sången, långt bort och lätt beslöjad, spänner ett tak över gitarr- och synthmattorna, som har blivit luftigare. I vissa låtar kan jag till och med höra rytmiska spår av elektronisk dansmusik. Men trots att man bemödat sig om dessa viktlösa konstruktioner lyfter det inte. Jag inbillar mig att det var bättre förr. Tyngre? Tätare? Solidare? Närmare? Jag har minnen av musik som slog an kompromisslösa känslor och texter som talade direkt till mig.

För att få ett grepp om bandets utveckling går jag tillbaka till Frengers och …and the glass-handed kites, vilka var de album som företrädelsevis snurrade i mitt korridorsrum på folkhögskolan. (Även i rummet tvärs över korridoren, samt rummet bredvid.) Frengers är ett traditionellt album, med ett antal låtar utan uttalat tematiskt sammanhang. En av de mer efterhängsna låtarna (jag minns inte om den nådde svensk radio, men det känns inte helt osannolikt) är öppningsspåret ”156”:

From my boat I can see your house
And when the lights are out I can watch you move
Hear the wind whispering your name
Twice the encouragement of the real you

Titeln är en sammanslagning av “friends” och “strangers”, en dikotomi som återkommer i de flesta av albumets texter. Här då ett diktjag betraktar ett du på avstånd, uppenbarligen högst medveten om hens identitet – inte riktigt vänner men uppenbarligen inte heller främlingar. Om detta är ömsesidigt vet vi inte, men det finns gott om utrymme för fantasi och spekulation kring.

…and the glass-handed kites är en mer experimentell komposition där låtarna mer sällan arrangerats som traditionella poplåtar på runt tre minuter med refräng och vers. De är oftast antingen längre eller kortare och mer progressiva, och texterna bär dem inte heller alltid rytmiskt. Texterna är mer drömska. Eller kanske i det här fallet mardrömska, med rader som dessa från “The Zookeepers Boy”.

If I don’t make it back from the city
Then it is only because I am drawn away
For you see, evidently there’s a dark storm coming
And the chain on my swing is squeaking like a mouse

Visserligen uppvisar dessa ett sammanhållet bildspråk, med djur I symboliska roller (senare kommer även en giraff och en struts att figurera) Men det sammantagna intrycket är betydligt mer otydligt, kanske mest så i ”Apocalypso”:

Black waves come
And so fear me, December
Sinking in nolan time
I’ve lost all my pure feelings
The psychiatrist posing as psychologist
When fear predicts
Then doubtly the mind suffers
Are we talking?
White is the winter

Med det inte sagt att texterna på både Frengers och …and the glass handed kites trots en otydlig spretighet är både vackra och fantasifulla, som i ”Eight flew over, one was destroyed”:

It’s a nice way, I think to wake up with you
You cannot see them when it is light
This is the reason we go at night
In the darkest flight of my career

Storheten i texterna ligger förmodligen, såväl nu som då, i potentialen just den inbjudande tomhet som erbjuder lyssnaren att fylla texterna med eget innehåll, om det så rör sig om associationer till sagor eller om det egna känsloregistret. Och därför blir det svårt för mig med de nyare verken – jag är inte längre uppfylld av de tidiga tjugoårens känslostormar, och tillbakablicken lyssnandet på Mews äldre album innebär påminner mig nu bara på gott och inte om att tiden går.

Att läsa texterna utan musiken är, nu som då, snudd på plågsamt. Jonas Bjerres rytmiska begåvning har aldrig legat i lyriken där raderna ömsom haltar tungt, ömsom klipps av alltför tidigt. Rytmisk briljans har i stället förbehållits trummorna och gitarren där taktartsbyten och polyrytmer håller lyssnarintresset vid liv. Och det medför också att texten verkar övertygad eftersom men uppenbarligen vägrat göra eftergifter genom att till exempel nödrimma. Tacksamt nog är detta ett drag de valt att hålla fast vid, även om, som tidigare påtalat, soundet ibland halkar över i något mindre progressivt, mer förutsägbart. Men det sammantagna intrycket är ändå att det inte är så himla stor skillnad mellan Mew då och Mew nu. Så varför kan jag inte förmå mig att tycka om +/-?

Kanske borde det faktum att ingenting förändras få mig att känna mig hemma men allt det får mig att känna är att det finns platser jag aldrig kommer att kunna återvända till. Men jag gör det ändå, liksom tvångmässigt. Man vill ju – jag vill ju – att det ska finnas en mening med detta. Så jag hade möjligen delvis rätt som nittonåring. Det är drömska världar. Men de var tämligen tomma då också, även om det inte tvunget är en indikation på bristande kvalitet. Och jag kan inte längre förmå mig att läsa in allt det där som jag inte riktigt minns men uppenbarligen uppfattade. Att jag inte ser meningen betyder inte att det är dåligt. Men fantastiken är borta, och jag är ohjälpligt utelåst från Mews bildvärld. ”Shit happens” är allt jag kan tänka om det. De levererar inte ett album som får mig att sörja det. Rent känslomässigt kanske eftersom jag tydligen blir lite besviken för att de inte lyckas frammana de stora känslorna, men inte när jag ser till saker som text och komposition. Det ger mig också panik – misstanken om att jag aldrig mer kommer att få ha så starka musikupplevelser som då. Texterna är för dåliga, musiken är för dålig, JAG är för dålig.  Var det, helt enkelt, bättre förr?

Mew ger mig känslan av att allt har sin tid. I bland är det skönt. I dag är det stressande. Om det är detta som ska vara att vara vuxen – att få sina stora känslor demonterade och avslöjade som något som induceras av kulisser – hatar jag att vara vuxen. Jag börjar under lyssningen avsky Mew för att de understryker att jag inte kan låtsas som om det inte hänt något de senaste tio åren. Som om jag aldrig skulle ha tagit examen, gjort flera, varierande framgångsrika, försök att börja jobba. Som om jag inte tappat kontakten med det som kanske skulle kunna kallas ”litterär magi” och i stället för att insupa konsten skriver cyniska texter om den. Då är det åtminstone en lättnad att kunna gå tillbaka i skivkatalogen och inte att det inte var så jävla underbart dåförtiden heller.